Isabel Andersson: “Kan Lena, kan jag”

“Till min dotter om jag hade någon. Du ska snickra dig en säng av lust och locka ner fridlyst hjort. Du ska vara precis så som alla inte vill, det är din livförsäkring. Du ska inte delta i deras spel, det är inte din uppgift. Din uppgift stavas uppror.”

Med dessa ord, till ett foto av en ung rökande Lena Nyman, öppnas Isabel Anderssons dokumentär Lena om en av Sveriges mest ikoniska skådespelare genom tiderna. Genom hela hennes liv kämpade hon för att få ihop kärlek och konstnärskapet utan att någonsin riktigt lyckas. Kampen fördes ofta offentligt, som i de världskända men skandalomsusade Jag är nyfiken-filmerna, där en i dubbel bemärkelse naken Lena spelar huvudrollen i filmerna som regisserades av Vilgot Sjöman och byggde på hennes egna dagböcker. 

Under inspelningarna av filmerna manade Sjöman på en ätstörning hos Lena och de efterföljande vedervärdiga recensionerna handlade om hennes kropp. Hon ansågs vara för mullig av den gubbiga kultureliten och förenklades till ett obildat charmtroll, även om hon var mer beläst än de allra flesta i de kretsar hon rörde sig i. Genom hennes liv vek hon sig aldrig, i strävan efter att bli tagen på allvar och i ljuset av metoo-rörelsen fanns det ingen tvekan om att hon en dag skulle ta plats som en av våra stora feministiska ikoner.

Lena är Isabel Anderssons debutfilm och intresset för skådespelaren kom sig av att hon en dag snubblade över Annika Perssons bok Jag vill vara fri och föll pladask.

– Jag läste den boken och blev supertagen och drabbad. Jag kände mig fäst vid Lena, älskade henne, ville bara ha mer. Jag kände att hon hade något väldigt häftig. Hon stannade kvar i mig.

Isabel Andersson jobbade vid tidpunkten på Jane Magnussons Bergman – ett år, ett liv som researcher. Under arbetet stötte hon på Lena titt som tätt och började samla materialet i en mapp på datorn under namnet “Kanske i framtiden någon gång”. När det väl var dags att gå av Bergmanprojektet uppmuntrade kollegan Nathan Grossman henne att skriva en synopsis som han hjälpte till med. Arbetet inleddes således för fem år sedan, filmen blev klar för ett år sedan men det är först nu när den släpps ut till allmänheten som hon är redo att släppa projektet, även om det i perioder har varit svårt att förlika sig med det.

– När det tog slut för drygt ett år sedan satt jag vid middagsbordet och grät. Jag kände mig som Kristina Lugn i filmen, att det är sista gången jag har roligt i mitt arbetet och nu kommer det bara gå utför. Nu har jag väl repat mig, men det blir en sorts separationsångest eftersom jag haft Lena så tätt, säger Isabel Andersson. 

Nojan över vad folk skulle säga om filmen har inte funnits under åren, utan hon har fått “kuckilura i fred” som hon beskriver det. Men när premiären närmade sig gick det upp för henne att folk skulle tycka och tänka om hennes arbete, som också betytt mycket på ett personligt plan. 

– När jag läser hennes dagböcker så känns det som att jag på ett sätt läser mig själv: hennes humor, syn på livet, hur hon försöker förstå saker. Lena ville in i kulturlivet utan att komma från en bakgrund som gör att det är helt givet. Jag kommer också från en bakgrund där det inte har varit självklart och så känner man något slags behov och man vill något mer men, man vet inte hur det ska gå till och det kan kännas som en avgrund att nå dit och lyckas. 

Har hon fått personifiera din dröm och längtan?

– Ja, hon har både varit målet och vägen dit. Jag har velat göra film om Lena men har också på något sätt speglat mig i “kan hon, kan jag”. Jag har använt henne för att legitimera min egen önskan om att få hålla på.

Dokumentären är disponerad på ett sätt så att den unga Lena får mest utrymme och det verkar vara den perioden av skådespelarens liv som intresserar regissören mest. Det är också då dagböckerna Lena skrev är “som skarpast” och minst påverkade av alkoholen som hon började förtära i allt större utsträckning senare i livet. Isabels filter för att dels hålla standardlängden för film och dels vinkel “Till min dotter om jag hade någon” har gjort att skådespelarens karriär som sångare, skivorna och äktenskapet med trubaduren Rune Andersson och hennes tid som lärare på dramaten har sållats bort. 

Men är det något Isabel Andersson lyckas få fram är det ett dynamiskt porträtt av en människa, och om att vara människa. Jämfört med überkvinnor som Greta Garbo och Ingrid Bergman har hon något mänskligt och sårbart som känns äkta och sant. Det finns få falska toner i henne. Styrd av en inre låga som vill allt och lite till försöker hon pussla ihop ett liv: ibland går det åt helvete, ibland funkar det sådär, men då och då går det också jättebra. I en tid av powerkvinnor visar Lena en annan sida av att vara kvinna: det är ok att inte ha superkrafter. 

Det är förmodligen också därför hon blev så folkkär och orsaken till att unga personer än idag inspireras av henne. Om skådespelande är att ta på sig en mask så var Lena en mästare på att få vår tillit till hennes roller genom att lösa upp dikotomin mellan skådespelandet och det privata. I en av hennes dagböcker hittar också regissören en förklaring till varför. 

– I dagböckerna lägger hon mycket hos sig själv. Hon kan dels bråka med en kille hon är kär i och börja gråta, och när hon gråter så tänker hon på att det är knäppt att samtidigt som hon är så ledsen sitter hon och analyserar hur gör hon ska göra för att ta in det i en roll. 

För Isabel Andersson har Lena öppnat upp för nya projekt och det som ligger närmast i sikte är en spelfilm inspirerat av “Jag är nyfiken”-filmerna. Klasstemat intresserar henne och på samma sätt som Lena och Vilgot försökte vittra sönder 1960-talet socialdemokratiska välfärdssamhälle vill Isabel djupdyka i dagens varumärktstyrda globala senkapitalismsamhälle. 

– Allt är så jävla varumärkt nu. Jag vill skriva om hur unga kvinnor orienterar sig i det här samhället kopplat till influencers. Jag är så fascinerade av att alla bara är pengar nu, gränserna är så otydliga.

– Men sen är den här branschen så brutal, om du har gjort en grej så betyder det verkligen inte säkert att du får göra nästa. Det är jag plågsamt medveten om. Men jag tror jag måste bli lika naiv som jag var med Lena-filmen och bara tänka att det här ska jag göra.