Ironi och extas när Father John Misty intog Stockholm

Med rök, blått ljus och röda draperier som bakgrund är det nästan lite Twin Peaks-känsla när Josh Tillman, eller Father John Misty, med band äntrar scenen på Fållan i Stockholm. Klädd i svart kostym och uppknäppt skjorta framstår han som en elegant popsångare, men musiken antyder snart att detta bara är halva sanningen. Öppnar gör han nämligen med I Guess Time Just Makes Fools of Us All, en låt som i mångt och mycket definierar vem Tillman är som artist. En vrålande saxofon, gnälliga gitarrsolon och bongotrummor. Visst finns 70-talsinfluenserna där – det är funk, disco, boogie, men ändå låter det inte som något annat. Särskilt inte när första raden lyder “Our naked bodies go on trial just for laughing at the joke”.

Det blir snabbt tydligt att framför oss står en född performer. Han snurrar på mikrofonstativet, flörtar med publiken, bjuder på käcka höftvickningar. Man vet dock aldrig riktigt om han parodierar eller bara omfamnar det kitschiga scenspråket. Kanske är det både och. Att hans scennärvaro är precis lika metamodern som hans musik. Varje rad, humoristisk som uppriktig, åtföljs dessutom av ironiska gester. “I may act like a lunatic” symboliseras till exempel av ett snurrande pekfinger och “I’m in the business of living / Yeah that’s something I’d say” av ett himlande med ögonen.

Livearrangemangen visar sig i regel vara trogna studioinspelningarna, och klassiker som Nancy From Now On innehåller inga större överraskningar. Bäst funkar de låtar där Tillman får använda hela sitt röstregister, som den explosiva Nothing Good Ever Happens at the Goddamn Thirsty Crow, där han dessutom går ned på knä som för att vädja till publiken.

Tillman dedikerar Being You till någon i publiken som på frågan hur alla mår har svarat att de inte har en så bra dag, med uppmaningen att det är en låt “att dissociera till”. Mental Health introducerar han som en ballad om “kapitalismens gaslighting”. Mellansnacket är kortfattat, men han hinner också skämta om att ha sovit bort sin dag i Stockholm. Hans ironiska ton ligger dock aldrig i vägen för musikens slagkraft. Det självbiografiska i hans texter blir allt påtagligare live, som självförnedringen på Mr Tillman, en låt ur perspektivet av en hotellägare som listar klagomål efter klagomål på Tillmans uppförande. När God’s Favorite Customer måste avbrytas på grund av någon bråkstake ur publiken konstaterar Tillman bara att “det var den enda pajasen som kommer uppträda här ikväll”, och börjar överlägga med sitt band om de ska börja låten från början. Eller varför inte hela konserten.

Därefter är det som om konserten kommer in i andra andningen. Låtarna från nya albumet Mahashmashana  häpnar. Ljuset tonas ned och Tillman vänder sig med ryggen mot publiken innan She Cleans Up dundrar igång med sina skrikiga gitarrer. Än mer effektfullt blir det när ironin sedan överges helt och hållet. Screamlands växlande mellan tunga, stillsamma verser och den explosiva refrängen: “Stay young / Get numb / Keep dreaming / Screamland” är som gjort för att höras live. Den blixtrande ljussättningen blir pricken över i.

Min konsertvana trogen inbillar jag mig förstås att jag flera gånger får ögonkontakt med artisten, att han ser mig mitt i folkvimlet. Men när jag sjunger med i varenda rad på Mashashmashana och Tillman stirrar rakt åt mitt håll för att plötsligt byta färg och bilmärke på “a midnight blue Cayenne” (till en grön Corvette) kommer jag av mig. Har jag precis blivit trollad av ironikungen nummer ett?

Som extranummer bjuder Tillman först på 2022 års The Next 20th Century – säkert en hyllning till den nyligen bortgångne Val Kilmer, som är föremål för en av dess verser. De avslutande tre låtarna: Chateau Lobby #4, Holy Shit och I Love You, Honeybear är alla publikfavoriter. En surrealistisk, men samtidigt smått religiös känsla infinner sig när jag inser hur absurt det är att stå mitt i ett publikhav som sjunger med till rader som “No one ever really knows you, and life is brief / So I’ve heard, but what’s that gotta do with this black hole in me?” När alla stämmer upp i den avslutande refrängen “Honeybear, honeybear, honeybear…” har vartenda spår av humoristisk ironi mattats av. Kvar är bara en äkta kärleksförklaring, och när ljuset tänds i lokalen, en känsla av gemenskap bland publiken.