Ironi i en värld av meningslösa möten
Lynne Tillmans kultförklarade kortroman Weird Fucks har fått en svensk översättning av Helena Fagertun. Det är en tunn bok med tung eftersmak, som under knappt 100 sidor lyckas säga mer om sexualitet, identitet och alienation än många romaner i större volym.
I en serie dagboksartade fragment följer vi en ung amerikansk kvinna genom ett liv av tillfälliga relationer och tillfälliga platser i början av 70-talet. Från Bar Harbor till Amsterdam, från Grekland till New York. Hon ligger, svimmar på fester, röker i sängar och tar tåget vidare, som om känslorna var lämnade vid den senaste hållplatsen.
”Berättarjaget förkroppsligar den postfeministiska huvudvärk, där gränsen mellan autonomi och anpassning blir svår att urskilja”
Språket är avskalat, torrt och ofta oväntat roligt: ett stilistiskt val som samspelar med berättarjagets förvirring och likgiltighet. Det speglar den distans som berättarjaget verkar ha till det som händer runt omkring henne. Ironin är inte bara stil utan en del av berättelsens nervsystem. Den trötta tonen blir lika mycket en försvarsmekanism som en reflektion av romanens känslotillstånd.
Det är just detta känslotillstånd som läcker igenom texten. Berättarjaget förkroppsligar den postfeministiska huvudvärk, där gränsen mellan autonomi och anpassning blir svår att urskilja, och den frigjorda sexualiteten egentligen blir en desillusion enbart fungerar inom ett patriarkalt spel.
Visst, du kan göra vad du vill, ligga med vem du vill, flytta vart du vill men i slutändan känns friheten ytlig och tom. De fragmentariska episoderna och övergången mellan händelserna sker snabbt och läsaren hinner inte stanna upp i berättarjagets känslotillstånd särskilt länge, även detta bidrar till känslan av distans mellan huvudkaraktären och hennes möten med omvärlden.
Mötena med männen som alla verkar, självupptagna eller känslomässigt otillgängliga – varken ger något eller förändrar något – de känns betydelselösa. Som han i Amsterdam hon bott tillsammans med i ett år, som lämnar henne. När han flyttar ut följer en period av intensiv smärta, men den passerar lika plötsligt som den kom och verkar knappt lämna några spår.
Romanens män är ofta som kulisser, de har halvkvävda repliker, trötta kroppar och enstaka kommentarer. De är där, men de ger henne ingenting att spegla sig i och hon verkar inte förvänta sig det heller. Där ligger den verkliga sorgen, i bristen på mening
”Smärtan ligger i meningslösheten av illusionen av frihet”
Boken är laddad med den sortens kroppsliga närvaro som ofta förväxlas med frigörelse, huvudkaraktärens rastlöshet och sexuella tillgänglighet känns som ett symtom på ett samhälle där allt är möjligt, men inget riktigt bär. Weird Fucks är ingen triumfsaga om kvinnlig sexualitet utan en dagbok från en känslomässig nollpunkt, där sex är valuta, tröst och förstörelse.
Det finns en bitterljuvhet i balansen mellan distans och det lättsamma. Smärtan ligger i meningslösheten av illusionen av frihet. Något som förstärks i det avskalade, distanserade och ironiska språket som Fagertun lyckas fånga i sin översättning.
I slutändan lämnar boken känslan av en tomhet där ingen identitet är verklig och där möten med andra istället förstärker känslan av avstånd från sitt eget.
