Sport har blivit stelt och tråkigt – stil gör comeback
Igår gick OS i mål, men vad har vi gått igenom egentligen? Axel Lindquist reder ut varför unga slutat bry sig om sporten, och dissekerar Olympiska kommitténs lösning på problemet.
Pierre de Coubertin, medgrundare av den Internationella olympiska kommittén, ska ha sagt att “The aesthetics of sport are intangible”. Men med de ekonomiska och politiska krafter som idag rör sig bakom kulisserna i de Olympiska spelen så kan man inte heller hålla på och låta bedömningen styras av något så godtyckligt som tycke och smak. Så för att bedömningen ska bli rättvis behöver grenarna kvantifieras och standardiseras. För de två värdena, estetik och rättvis bedömning, går ju lite i klinch med varandra. Och sportvärlden har redan fullt upp med att försöka göra reda på vad som är rättvist, med löparskor som är för bra (så kallad teknisk dopning) eller (o)rättvisa biologiska fördelar.
Men det är inte bara höjd, längd och kromosomer som går att mäta, utan även tittarsiffror. Och de senaste decennierna har intresset för de olympiska spelen stadigt gått ned. OS har svårt att locka unga tittare. När ingen, det vill säga varken du eller jag, känner någon som kastar diskus, så är det inte heller någon som kan identifiera sig med det. Istället framstår sporten som ganska arbiträr. Visst kan man kasta diskus, men man hade lika gärna kunnat tävla i att kasta en fjäder.
Så för att behålla relevans landande IOC i att inkorporera grenar som fortfarande främst förknippas med kulturuttryck, som skateboard, breakdance och surf. Sånt där som unga bryr sig om (liksom catwalk, Minions och annat som man kunde se i öppningsceremonin). Gemensamt för många av dessa nya grenar är att de är bedömningssporter utan självklara mål. Detta kritiseras även internt. Men att de gamla grenarna är lätta att mäta räddar dem inte från svikande intresse. Kanske snarare tvärtom. Dessa nya ’spontanidrotter’ är ännu skyddade från den hörnklippning som det innebär att standardiseras.
Att folk suktar efter stil blev tydligt i år när de hittills mest hyllade deltagarna blev uppmärksammade inte för sina prestationer i grenen – utan just på grund av hur de utförde uppgiften
Trots att godtyckliga bedömningsgrenar har en lång historia i OS så upplevs det fortfarande lite tokroligt att tänka sig att arkitektur, poesi eller skidbalett ska tävlas i på detta sätt. Men faktum är att OS verkar få rätt i sin analys – sporten har blivit stel och tråkig. Att folk suktar efter stil blev tydligt i år när de hittills mest hyllade deltagarna blev uppmärksammade inte för sina prestationer i grenen – utan just på grund av hur de utförde uppgiften. Skyttarna Yusuf Dikec och Kim Yeji blev ihågkomna som ‘coolast’ och inte bäst. Som Bukowski beskrev stil: “A fresh way to approach a dull or dangerous thing … Style is the difference”.
Men det görs också försök att införa element av uttryck i de klassiska sporterna. Förra året anordnade Svensk Handboll “Street Handboll” för att locka nya deltagare. Helt ärligt har jag inte förstått vad som ska vara ‘street’ i det hela; om de förväntades kasta boll på gatan eller om de tilläts ha på sig pösiga byxor, men tydligt är att klassisk handboll har svårt att locka deltagare, medan till exempel skateboard växer explosionsartat.
Stil har även en potential att förena. Det finns inget som säger att de godtyckliga bedömningskriterierna för de nya grenarna måste vara köns- eller funktionssegregerande. Liksom man inte gör skillnad på kön och funktion i andra kulturtävlingar som Melodifestivalen eller Let’s Dance. Vad som återstår att se är vilken av parterna som kommer att behöva ändra på sig. För antingen får dessa nya grenar snällt medge att dess estetiska och kulturella värden får åsidosättas så att bedömningen kan ske mer ”rättvist”. Eller så erkänns det att den nya publiken värderar dessa subjektiva värden som stil och uttryck, och i så fall får IOC öppna upp för mer godtycklig bedömning. Kanske stundom helt slopa tävlingsmomenten och istället njuta av showen.
