Yoyo Nasty: ”För mig känns det väldigt speciellt att få kontakt med andra människor genom fantasi och konst”
Dansande tigrar, böljande blommor och en kaskad av färger – Yoyo Nastys konst har en surrealistisk dragningskraft där lekfullheten står i fokus. “För mig är det en väldigt stor känsla att kunna sprida glädje och energi”, berättar konstnären som i veckan medverkar i Affordable Art Fair.
Det är i början på augusti när jag andfådd springer in i porten i Midsommarkransen där konstnären och illustratören Yoyo Nasty har sin studio. Regnet öser ner, molnen hopar sig, det är en dag som på många sätt representerar den gångna sommaren. Jag har glömt mitt paraply hemma, och skakar instinktivt av mig regnet när jag stiger in i den ljusa, avskalade studion. Medan jag ser mig omkring ställer jag av väskan på en närliggande stol. “Det är ett konstverk… av konstnären jag delar studio med”, säger Yoyo ursäktande medan hon försiktigt flyttar på min väska. Jag mumlar ett förlåt, och möts av ett brett leende. Det spartanska utrymmet förstärker Yoyos närvaro i rummet, den mönstrade outfiten hon är iklädd, den färgstarka paletten som omringar både hennes konst och person.
Vi stiger in i ett rum längre in, det som är Yoyos del av studion. Längs väggarna står målningar i varierande storlekar och former. Yoyo drar fram två stolar mitt i rummet, sätter sig på den ena och tittar menande på den andra. Stämningen är alert, ytorna renodlade – det är vi och konsten.
På frågan om hur namnet Yoyo Nasty uppkom berättar Johanna Welinder, som hon egentligen heter, att hon ville ha nånting som stack ut och som passade henne. “Jag gillar hur det låter, det känns lite upbeat och saucy. Det låter ikoniskt.”
Jag kan inte annat än hålla med – det finns en röd tråd mellan namnet och konsten, de mjuka vokalerna i Yoyo och de hårda konsonanterna i Nasty, som på något sätt smälter ihop med konstverken framför mig, speglar de drastiska färgkontrasterna och lekfulla motiven.
Hur länge har du skapat?
– Jag har alltid varit beroende av att skapa, men det tror jag att de flesta människor är, på något sätt. Men det var efter att jag gick ut [högskolan] Konstfack som jag kunde arbeta med det som yrke på heltid.
Hur kommer det sig att du sökte till Konstfack?
– Jag gick faktiskt på Beckmans Designhögskola först, så jag har en kandidat i modedesign och jag ville liksom bli modedesigner, för jag tänkte att det var ett riktigt yrke.
Till skillnad från konstnär?
– Exakt. Sen gillar jag också kläder och stil, och älskar design, till exempel funktionella objekt som har en kul design. Men när jag gick där så började jag måla på alla kläderna, och gjorde massa mönster.
Yoyo berättar att hon kände sig förvirrad kring vilken riktning hon skulle ta när hon gick ut Beckmans, och började ta illustrationsuppdrag lite här och där. Det ledde bland annat till ett uppdrag för H&M, där Yoyo designade mönstren till en kollektion med Zara Larsson.
– Jag kände att jag behövde mer tid, dels för att utvecklas och göra en schysst portfolio och dels för att bara klura ut att jag vill jobba med det här på heltid, att jag inte vill ha ett extrajobb. Jag kämpade jättemycket med att få ihop det, för då hade jag ett extrajobb och det tar ju liksom jättemycket tid och energi.
Yoyo utvecklar:
– Jag behöver ganska mycket tid för att bara skapa. Därför började jag på Konstfack, för att komma fram lite mer till hur jag skulle göra.
Tycker du att det hjälpte?
– Ja, det tycker jag. Jag tror att det var bra att jag hade ett så tydligt mål med att gå där. Sen så upplevde jag väldigt starkt att jag fick komma in i värmen av att ha gått på en så fin institution. Att man automatiskt fick ett stamp of approval av att ställa ut på vårutställningen. Det är säkert skillnad, beroende på varifrån man kommer innan och så, men för mig så gjorde det ganska mycket.
Yoyo berättar att hon upplevde att andra accepterade henne mer som konstnär, samtidigt som det gav publicitet och kontakt med gallerier.
– Det tror jag inte hade hänt, eftersom jag inte kommer från kulturvärlden på något sätt. Om man gör det kanske man inte behöver ha den ingången.
Det blir snabbt tydligt att Yoyo drivs av att utvecklas och utmana sig själv, eller som hon säger det: “att trigga sin egen hjärna”.
– Jag tror att min stil kommer ganska mycket inifrån mig själv, men sen så har jag fortsatt att göra det som jag är mest intresserad av och tycker är roligast, och det i sin tur har gjort att jag har utvecklat den konstnärliga stil som jag har idag. Jag utgår från att den kommer att fortsätta förändras – jag drivs av att försöka göra det intressant för mig själv, försöka utmana mig själv. Det är inte roligt att bara göra samma sak.
Vad kan vara en sån utmaning?
– Man kanske plockar bort någonting, eller lägger till någonting. Testar en färg man tycker är ful, kanske hittar en ny blomma som man gillar formen på, och gör nånting med det elementet.
När man scrollar igenom verken på Yoyos Instagram, eller som här, när jag tar in dem i full skala bredvid varandra, är det dels de fantasifulla motiven som sticker ut – men också färgvalen. Vitt skilda nyanser och färger blandas på sätt som inte direkt skriker kosher, och trots att upplevelsen av att ta in dem påminner om att bläddra igenom en färgkarta i extremfart, finns det en klarhet i varje kombination, en form av maximalistisk balans. Färger som kanske inte anses klassiskt vackra eller färgstarka blandas med pasteller och dova nyanser – en kombination som på ett otippat sätt drar fram det bästa ur varje enskild kulör.
– Färg är väldigt drivande i min process. Jag jobbar också, som du säger, med såna färger som man inte skulle beskriva som färgglada – jag älskar brunt, jag älskar beige och jag älskar svart. Och det finns ju ändå i dem här, säger Yoyo och pekar på tavlorna som står uppradade mot väggen.
– De är ju väldigt färgglada men de har ändå brunt och en lite gråaktig grön. Det är ett sätt att utmana mig själv och hålla det spännande för mig själv. Jag kan också dra det åt andra spektrat, typ nåt som är väldigt pastelligt och nästan Barbie… det kan också finnas något väldigt kraftfullt i det.
Yoyo berättar att hennes process är framförallt intuitiv, att hon sällan skissar och att det ofta är just färgen som kommer först.
– Jag börjar nog med en färg. Typ att jag vill göra en beige tavla, eller en blå tavla, och sen kanske jag går tillbaka och kollar på någon annan tavla jag gjort som jag känner mig väldigt nöjd med, och då använder jag den lite som skiss och försöker göra någonting nytt med det. Sen tar motivet form på duken. Jag tror att det också är ett sätt att hålla det spännande för mig själv, att man måste vara lite alert, för att jag inte vet hur det kommer bli förrän det är klart.
Du har vissa återkommande motiv, till exempel tigrarna… jag antar att det är tigrar?
– Haha ja!
Vad är det som gör att du återvänder till dem?
– Jag känner själv en stark koppling till karaktären, den är glad men också vild och lite sprallig typ. Lite galen kanske, men ändå glad och snäll. Den speglar mitt inre. Men det som jag kanske tycker mest om med den är att jag upplever att andra blir väldigt glada av den och kan relatera till den, trots att det är en väldigt fantasifull karaktär och inte en mänsklig varelse. För mig känns det väldigt speciellt att man kan få kontakt med andra människor genom fantasi och konst. Det låter ju väldigt simpelt, men för mig är det en väldigt stor känsla att kunna sprida glädje och energi.
”För mig känns det väldigt speciellt att man kan få kontakt med andra människor genom fantasi och konst. Det låter ju väldigt simpelt, men för mig är det en väldigt stor känsla att kunna sprida glädje och energi.”
När jag frågar hur det känns att arbeta som konstnär idag, och hur hon upplever branschen, tar hon en stund för att tänka efter.
– Jag kan bara svara på hur det är för mig, och jag vet inte heller om det är lättare eller svårare idag. Jag är jättetacksam för att få hålla på med det jag gör. Jag trivs också med att jobba väldigt mycket, det blir en drivkraft att kunna försörja sig på det, göra större och bättre projekt hela tiden. Jag tycker att det är det bästa som finns liksom. Det kan ju vara stressande när man har mycket jobb, men som för alla egenföretagare är det nästan mer stressande när man inte har jobb. Det är mycket planering, man måste hela tiden skapa sina egna projekt, planera ganska långt fram. Jag sätter mål både kortsiktigt och långsiktigt. Bara för att det går just nu är ingen garanti för att det alltid kommer göra det, och mitt arbetssätt kommer säkert se ut på ett annat sätt.
Hur mycket tror du att sociala medier har påverkat ditt arbete, och kanske också din framgång?
– Det är svårt att föreställa sig, för mig, hur jag skulle kunna visa det jag gör om det inte fanns plattformar på internet som är designade för det, haha. Jag tror ändå att det har varit ganska viktigt, det är så jag som jag fått utställningar i Shanghai och Beijing, och även så jag fått dem utställningar jag jobbar med just nu, i Mexiko, USA och Korea. Jag vet inte annars hur de hade hittat mig. Jag kan också tycka att det är väldigt kul att få presentera mig för en annan publik, som kanske inte normalt sett går in på ett galleri. Man sitter också och jobbar ganska mycket, är inne i sitt eget, och då är det väldigt roligt att få dela med sig till andra.
Känner du att det påverkar konsten, att verken ses digitalt? Att man inte kan se dem i den här skalan, utan på en skärm?
– Jag får typ ofta höra att de är mycket finare i verkligheten, haha. Och det är väl bra, jag hade helst inte velat ha det på något annat sätt, men nej alltså man kollar ju inte på samma sätt som när man kollar i verkligheten. Man bara kanske kan komma så långt med en skärm.
I början av oktober medverkar Yoyo Nasty i Affordable Art Fair – en konstmässa där ett 60-tal lokala samt internationella konstgallerier medverkar, och där målet är att sänka tröskeln till konstvärlden.
– Det är första gången jag medverkar på Affordable Art Fair, så jag vet inte vad jag ska förvänta mig, men det känns ju väldigt roligt. Det är kul att göra det med Way Gallery som jag jobbat med innan, det känns tryggt och kul att fortsätta vårt samarbete. Sen är det alltid roligt att presentera det man gör i ett nytt sammanhang och se hur det tas emot.
Mässan är den största i sitt slag att arrangeras i Stockholm, och erbjuder konst till priser mellan 900 kr och 90 000 kr – ett brett spann, som kanske inte vid en första anblick klingar särskilt affordable för den stora majoritet som inte samlar på konst. När jag nämner priserna flikar Yoyo skrattande in med ett “Affordable for who?” och vi diskuterar de summor som konstvärlden rör sig i, och som ofta är bra mycket högre än mässans pristak. Där kan själva ansatsen att faktiskt begränsa priserna, och försöka skapa en mer tillgänglig miljö, vara viktig, menar Yoyo.
– Jag tror ändå att det namnet är bra, för då kanske folk som känner att de inte kan så mycket om konst eller vet vad det kostar ändå går dit och kollar.
När jag lämnar studion duggar det lätt och Midsommarkransen ger vika för en gråaktig dimma. Kvar i mig dröjer sig färgerna, formerna och de dansande tigrarna som spänner över dukarna.
