Victor Malm om HBO-hat, bakistips och postmodernismens hälsa
Jag parkerar cykeln utanför 7-11 på Hornstull och tänder en cigarett. Om 20 minuter ska jag möta Victor Malm på Vurma. Dagarna innan funderade jag på om jag skulle föreslå ett byte av ställe. Från Vurma till Älgen. Kanske kunde vi ta en öl jag och Victor, det hade väl varit trevligt? Men jag bangar. Istället går jag ner mot Vurma och tänker tanken på att det rimligtvis borde finnas platser, men icke, det är proppfullt. Klockan är nu 12.50. På ett sätt är jag glad att Vurma gjorde sig själv omöjligt. Älgen passerar återigen som alternativ, men nej, jag måste väl vara mer seriös än så? Ja. Eller?! Ja…
I väskan har jag boken Är det detta som kallas för postmodernism, givetvis skriven av dagens huvudperson. Litteraturvetaren och kulturskribenten Victor Malm. När jag pitchade för min redaktör att intervjua honom hade jag i själva verket redan bokat in intervjun. Nu sitter jag här, utan någon alltför tydlig röd tråd, med hopp om ”ett bra samtal”. Om han bara är hälften så tillmötesgående och trevlig som han varit på mail, ska det nog gå bra. Jag tittar ner på mina frågor, går ut, tar en cigg till. Röker den obehagligt snabbt, går in på Bio Rio som valts som plats och köper en kaffe. Ett par minuter efter utsatt rullar han in, lång och fräsch. Jag ställer mig upp och vi tar i hand. En vecka senare ska han bli Expressens nya kulturchef, men detta är jag lyckligt ovetandes om. I skrivande stund blir jag retroaktivt nervös. Och glad!
Victor Malm, välkommen. Det är veckan efter Valborg. Du som gammal lundensare, firade du något eller tog du det lugnt?
– Nej, jag satt hemma och skrev på en stipendieansökan, haha.
Spännande! Vad söker du för?
– Jag håller på och skriva en bok som jag gärna hade haft mer tid att skriva på. Om svensk litteraturhistoria, så öppen kan jag väl vara. Vilket jag nu skriver på min fritid, men det är svårt att göra research och skriva när man kommer hem vid 6 på kvällen. Så det var vad jag gjorde på min Valborg, väldigt deppigt. Jag är annars en stor vän av att sitta i Stadsparken och dricka tio bärs och bli solbränd.
Jag upplevde Lund under Valborg som Way out West utan musik och kultur.
– Utan att behöva göra något! Perfekt.
Victor Malm är uppvuxen i Kristianstad men är numera bosatt i Stockholm. Han är skribent och redaktör på Expressens kultursida. I grunden är han dock litteraturvetare. Jag är intresserad över hur han hamnade på en kvällstidning, om resan från akademin till kultursida. Var det alltid planen? Vad var drivkrafterna bort från det han kallar för “biblioteket”?
– Jag brukar inte tänka på det så här men jag började skriva i Kristianstadsbladet när jag var 17, min hemstads lokaltidning. Det var någon variant av “ungdomsrapporter”, krönikor och recensioner, väldigt dåliga sådana. Värdelösa faktiskt. Jag gjorde det på fritiden i några år, och fortsatte sen när jag började plugga. Sen halkade jag in på litteraturvetenskapen och hörde då av mig till kulturredaktionen på Kristianstadsbladet. De betalade ju knappt någonting, så jag skickade även till den rivaliserande Skånska Dagbladet och bad om att få skriva litteraturkritik där med. Det vart inga stora summor, men lite extra pengar under studietiden. Och jag tyckte att det var väldigt kul!
Är det någon brutal sågning du minns? Det känns som att unga kritiker gärna vill såga för att på något sätt etablera sig.
– Jag gjorde nog inte det då, jag kände mig lite som litteraturvetaren som ville vara duktig och förstå böckerna. Ett par år senare recenserade jag Jens Liljestrands Adonis. Jag bjöd in honom på ett samtal i Ordkonsts regi, och där minns jag… att det gick bra. I ungefär samma veva blev han biträdande kulturchef på Expressen. Jag kommer ihåg att jag tänkte fan jag tror han gillar mig! Sen ringde han faktiskt mig den sommaren och frågade om jag ville recensera Gabriella Håkanssons Aldermanns arvinge. Sen fick jag den bjässen på 900 sidor och skrev en brutal sågning. Och alla andra i de stora medierna tokhyllade. Efter det tror jag att Jens gillade mig, det var modigt.
Det där tänker jag kan vara en svår grej, att lita på sin egen smak. Någonting blir tokhyllat, men det skaver lite i en själv.
– Ibland har jag blivit utmålad som en elak kritiker och det värjer jag mig lite emot, för det tycker jag faktiskt inte att jag är. Ärligt talat kanske jag skriver lite för lite negativ kritik. Men det är klart att man tvivlar då och då. Ibland kan jag nästan övertyga mig själv om att jag har haft fel. När man sätter sig ner för att läsa eller recensera en bok, finns det alltid en risk att man gör bort sig. Man har fel, det går snabbt, så är det.
Du kom sen in ganska hårt på litteraturvetenskapen. Hur hamnade du där? Var det love at first sight?
– Ingen aning. Jag gillar att läsa. Det låter banalt, men mycket med vart man hamnar är en slump. Jag började läsa filosofi men gillade inte det. Sen kom jag in på litteraturvetenskapen, och älskade det. Att sitta två veckor, 80 timmar, och bara plöja igenom briljanta romaner. Det är väl där intresset föds för många, och dör för lika många. Många gillar att läsa, men det är inte lika många som gillar att introducera det vetenskapliga. Men jag insåg väl att jag gillade det. Inte allt, men tillräckligt.
Av litteraturvetenskapen blev det en avhandling. Victor är ödmjuk och säger att han inte skulle rekommendera någon att läsa den, inte ens till hans flickvän. En avhandling är alltid mer eller mindre misslyckad, menar han. Han förklarar att han alltid haft en vilja att skriva med “låga lix-tal”. Detta vet jag givetvis inte vad det är, men han förklarar att det är en slags ekvation för att avgöra en texts läsarvänlighet. Har alltid velat skriva medryckande med ett klart och koncist språk, utan någon vidare jargong. Dock hävdar han bestämt att det är något han misslyckas med. Vi glider in på ett samtal om postmodernismen, detta svårdefinierade ord, och han landar i att “det som hände efter modernismen” är det närmsta man kommer en definition. När jag ber honom säga om avhandlingen i grunden är ett fuck you eller en hyllning till postmodernismen, konstaterar han ändå att det är en hyllning. Den var precis som modernismen en gång var, en nödvändig revolt mot den modernism som blivit normen.
Ok, Victor. Nu tänkte jag be dig ranka dig själv utifrån dessa titlar: underhållare, nörd, opinionsbildare och intellektuell. Inbördes ordning, kör.
– Oj… ska jag rangordna mig själv? Tyvärr måste jag väl sätta nörd högst upp. Sen beror det på vad man menar med opinion. Det är i mångt och mycket mitt jobb som krönikör. Så jag får sätta det som tvåa. Jag tycker att det är varje opinionsbildares jobb att vara underhållande. Trea.
Ödmjukt att sätta intellektuell som sista, med den här tegelstenen bredvid oss.
– Det finns en tyngd i det ordet. Det passar bättre in på Göran Rosenberg än mig.
Du har ju en stor erfarenhet av det akademiska, och av att vara på en kvällstidning. Vad är de största skillnaderna? Det stängda rummet med högar av böcker, 40-timmars böcker, skrivandes på en sån här bok…
– Som kanske två personer kommer läsa. Det är ju den absolut största skillnaden. På en kvällstidning måste man föreställa sig att det kan röra sig om en potentiell miljonpublik. När man skriver en avhandling blir det som att man skriver med sig själv, man kan trilla in i ett privat språk. Den andra stora skillnaden är att det akademiska skrivs över lång tid, man sysslar med samma fråga under potentiellt flera år. På en tidning ska man vara glad om det man skriver är aktuellt i ens ett dygn. Jag minns att jag skrev en kommentar om att Magdalena Andersson blivit statsminister. Sen kom ju beskedet om att de inte lyckats bilda regering. Det var nog rekord i att skriva något som åldrades fel. Det händer ny skit varje dag, det är en del av arbetsvillkoren.
In i nuet, sen ut samma väg som det kom. Rinse, repeat.
– Exakt. I en avhandling är ju tanken att det även om tjugo år ska finnas något att hämta för någon intresserad av Stig Larssons Natta de mina. Vilket det säkert inte ens kommer finnas… Det är det man föreställer sig i alla fall. Skillnaden är mellan nu och nyhet, och ett bibliotek, egentligen. Och jag har nog kommit till insikten att jag gillar nuet mer än biblioteket.
Kan du sakna ”biblioteket”? Du håller på att skriva din bok, är det du som söker dig tillbaka till det stängda rummet, utan Nato-debatter som stör?
– Jag tror att det är jättebra för folk som verkar i nuet och offentligheten att ha ett slags ankare. Risken är att man blir fartblind. Finns en bra, deppig bok av Sigfrid Siwertz, Jonas och draken, som jag tycker alla borde läsa. Den handlar om en snubbe som disputerar och sen blir tidningsman. Jag läste den samtidigt som jag gjorde samma resa. Det är en tragisk historia, där allt går väldigt dåligt.
Fick du second thoughts på dina val då?
– Jag tog väl vissa varningar från den. Men egentligen har jag ingen längtan tillbaka till de där slutna rummen. Det finns mycket jag älskade med det akademiska. Undervisningen, samhörigheten på institutionen, att kunna ha ett samtal om Thomas Thorild på lunchen. Det är toppen. Men när man har disputerat är det väldigt svårt att få en fast tjänst. Nästan omöjligt. Man hamnar i en karusell av att söka pengar för projekt, eller i värsta fall i att söka pengar för att sedan behöva söka ännu mer pengar. Jag har full respekt för folk som ger sig in i det, det är meningsfullt arbete, men jag var inte attraherad av det.
Finns det någon sellout-stämpel att sätta på folk som lämnar det akademiska för att gå till en tidning? Avundsjuka?
– Jag tror inte det finns någon avundsjuka egentligen. Kanske tyvärr! Jag önskar att det var mer rörelse mellan akademin och tidningarna.
Ja, det känns som att det finns mycket att hämta där, kanske särskilt för tidningarna.
– Vi har ganska många akademiker faktiskt. En professor i litteraturvetenskap är vår operakritiker, en professor i teologi som regelbundet skriver debatt och så vidare. Det finns en klassisk anekdot om Expressens första chefredaktör, Ivar Harrie. Han var klassicist från Lund. Sen vad fan hette han… Olle Holmberg kanske? Holmberg kunde i alla fall inte acceptera att den gamla lundensaren och klassicisten satte sina egna rubriker. Han tyckte att de var för grova. Harrie å sin sida skämdes aldrig för rubrikerna, trots att Holmbergs antydningar. En sådan konflikt kan nog fortfarande uppstå, akademikern som tycker att journalisten är uppmärksamhetssökande.
Det var allt en smal anekdot. Men det är väl så, att litteraturvetaren, eller den intellektuella om man så vill, alltid värjt sig mot att vara ”clickbaitig” så att säga.
– Ja, precis. Rubriker ska locka till läsning, och det har alltid kritiserats av vissa.
Säg att du pratar med en ung författare. Vad behöver man göra för att få en bra recension av dig? Frågar åt en kompis!
– Skriv en bra bok. Det är inte mer komplicerat än så!
Inte mer komplicerat, inte mindre… Raka rör.
– Det är svårt att skriva om unga författare. Jag gör det allt mindre, även fast jag fortsätter läsa dem. Det hör till ovanligheten att en debutroman är lika bra som Klas Östergrens senaste roman. Och folk är väl också mer intresserade av att läsa om det också. Även fast det självklart finns ett intresse av att veta vem som är nästa. För det måste ju komma, annars hade det varit fruktansvärt. Därför är ju debutanterna väldigt roliga. Även fast en debutroman inte är en perfekt roman vill man ju att de ska fortsätta skriva. Så jag är nog för den gamla dogmen att man ska vara snäll, eller snällare, mot debutanter.
Roligaste recensionen du skrivit?
– Jag skrev en om Isabella Löwengrip, hennes memoarer, tidigare i år. Det var väldigt roligt. Plus att det är en rätt bra bok! Rubriken på recensionen (”Hur Isabella Löwengrip krossade mitt hjärta”) är en liten blinkning till min kritiker-förebild David Foster Wallace, som skrev en recension av en tennisspelares memoarer, och döpte den till ”How Tracy Austin broke my heart”.
Du gör alltså en blinkning till David Foster Wallace när du skriver en recension av Isabella Löwengrips memoarer. Undra om inte det summerar dig som person. När man ska minnas dig när du går ur tiden är det den här lilla anekdoten som kommer berättas…
– Det hade gjort mig glad! Om någon har någon anledning att minnas mig…
Du är en litteraturgalen kille som gillar att skriva. Har du haft drömmar om att skriva skönlitterärt själv?
– Lars Göransson är en jättebra författare som skrev två novellsamlingar och en roman tror jag, innan han tvärt slutade. Folk undrade ”när kommer nästa Lars Göransson-bok”. Men han insåg någonstans att han inte var bra nog. Känslan av att inte kunna skriva sånt som jag själv tycker om att läsa, den kan jag verkligen relatera till. Det är en både melankolisk och sann känsla. Jag tror han drog sig tillbaka sen och blev bibliotekarie eller något.
Man måste tro på sin egen storhet för kunna bli stor, samtidigt som det är det svåraste man kan göra.
– Nästan en dumdristig storhet, ja, det tror jag kan vara nödvändigt. Och den kan nog vara dumdristig lång tid innan den blir sann.
Hur mycket läser du i veckan, om man törs fråga?
– Mindre än när jag pluggade. Då läste man ju mycket. Väldigt, väldigt mycket… Nu blir det väl DN, Svenskan, Aftonbladet och Expressen varje dag. En bra vecka, kanske tre romaner.
Jag minns att du på Twitter någon gång på frågan om tips till unga kulturjournalister svarade dräpande: Läs mer. Är det din pamflett?
– JA! Jag skaffade smartphone rätt sent i livet, jag var väl 23…
Litteraturvetarvibe…
– Verkligen. Vissa av mina gamla kollegor har fortfarande inte skaffat. Inga bärbara datorer, inga jävla HBO-abonnemang… Det är förebildligt! Nej, men vill man ha det som jobb, att skriva, bör man tänka att läsning är en mycket större del av dagen än själva skrivandet. Läsa kan man göra hur länge som helst. Vad ska man annars göra? Träna lite kanske, kolla någon fotbollsmatch.
Du låter inte heller så HBO:ig av dig.
– Nej, jag kollar inte så mycket på TV. Jag kanske är lite extremistisk här, det har jag väl tvingats fatta. Att bara läsa innebär ju också kunskapsluckor. Man behöver väl följa med lite i TV också, antar jag… Men om man inte har småbarn har varje människa minst tre timmar till läsning varje kväll. Lätt.
Där har vi min rubrik. ”Victor Malm: ’Jag är emot familjebildning. Den fuckar min läsning!’”
– Haha, låt oss säga så.
Klyschig fråga, men vad har vi på litteraturens framtid? Ljudböcker hit och unga slutar läsa och skriva dit… Vart är vi på väg?
– Unga vill nog fortfarande skriva, med läsningen är det ju sämre ställt. Det kom ut en väldigt bra bok av Sven-Anders Johansson (Litteraturens slut, 2021), litteraturredaktör på Aftonbladet. Den tar lite vid en diskussion jag förde i slutet av avhandlingen, den om ”litteraturens slut”. När man säger att litteraturen är hotad tror jag man tar tar fel. Man behöver nog inte vara så melankolisk. Om man ser det med 1900-talsögon, absolut. Om man tar ljudböckerna på allvar till exempel, och tror att det kommer att bli den dominanta uttrycksformen, så kan man ju se ett scenario där den avancerade prosan fortsätter att existera i den tryckta formen. Det skulle väl vara litteraturens operaöde. Sen är det ju att förenkla ljudboken att måla ut den som ett hot mot litteraturen. Jag är övertygad om att det finns gott om utrymme för konstnärlig utveckling även där.
Du skrev i din bok att modernismen på något sätt blev överflödig när det inte fanns en borgerlighet som nekade dem. Modernismen och och borgligheten blev ett. Vilket banade väg för postmodernismen. Är det lite samma sak här? Det är svårt att se i realtid när nya rörelser tar form.
– Jag är ganska optimistisk generellt. Till exempel kan man se att den svenska och internationella sakprosan blir mer konstnärligt intressant. Behovet av fiktion kommer ju alltid finnas, men vi måste förstå att det i stor utsträckning har tagits över av HBO och Netflix. Förhoppningsvis kommer det med ett tryck mot litteraturen, att litteraturen känner att den vill göra något annat. Kanske har det trycket lett till att författare vill berätta sant. Att hötta med nävarna mot det sanna tror jag kan bli missriktat. Framtiden är kul! Det måste man komma ihåg.
Nu till det viktiga. För något år sen gav du på Twitter dina bästa bakistips, som jag av någon anledning minns. Löprunda på 6 km, lång dusch, två snus och sen en återställare. Jag har tagit den till hjärtat. Har du en livsstilscoach i dig?
– Det funkar eller hur! Nu har jag dock bytt ut löprundan mot att spela badminton. Funkar precis lika bra. Vet inte om jag har så många mer tips, tyvärr.
Ok, Victor, avslutningsvis. Det är snart sommar. Tre lästips.
– Ia Genbergs Klen tröst, ett riktigt jävla mästerverk. Bästa romanen som skrivits om pengar. Varje sommar måste man läsa Lars Gustafssons Tennisspelarna. Helst ska man göra det redan i maj. Det är ett måste. Lite kärnvapenhot, lite tennis, lite Strindberg. Goa dagar i Texas. En bok jag ska läsa i sommar är Sara Kristoffersons Hela havet stormar som handlar om den infekterade debatten på konstfack. Det är en sorts debattbok, tror jag. Förhoppningsvis är det en brinnande fackla i ett rasande kulturkrig. Det är ju omöjligt att säga nej till!
Vad har du för planer i sommar då, förutom att läsa? Blir det någon resa?
– Jag har lovat min tjej en resa. Men jag hatar att resa.
Någon vecka efter vårt möte vaknar jag med ett ryck. På min radio/alarmklocka hör jag en röst jag känner igen. Vems är den? Drömmer jag? Jag känner väl ingen som pratar skånska? Sömndrucken men nyfiken försöker jag lägga pusslet, jag lyssnar noggrant. Jag hör ord som grattis, kulturchef och bitarna börjar falla på plats. Nu helt klarvaken kastar jag mig in på Twitter. Victor Malm, ny kulturchef! Bra skit, Expressen.
