”Där känner jag ett stort ansvar att säga att det är fucked up”

“​​När jag tänker på den här tiden i början av millenniet, när alla undrade vad det skulle bli av hela skiten med internet och EU och den ekonomiska och kulturella globaliseringen, försöker jag göra det utifrån den amerikanska statsvetaren Wendy Brown som i sin tur tänker vidare från Walter Benjamins begrepp ‘vänsterns melankoli’. Vad är skillnaden mellan att sörja och vara melankolisk? När man är i sorg sörjer man den faktiska förlusten av ett objekt medan det melankoliska tillståndet är att sörja en idé, ett ideal. Melankoli är ett slags narcissism eftersom den helt koncentrerar sig på den egna upplevelsen, på bilden man har av hur något ska vara istället för att se hur det verkligen är.”

Är det post-valkänslan du beskriver här? 

– Ja verkligen! Men faktiskt, jag tycker det är svårt att veta själv vilken man är i. Det är ju inte som att man bara “Oh my god världens bästa regering är nu förlorad” om den tidigare regeringen, det är en idé om något som inte ens var sant. Japp. 

Japp. Tone Tur o Retur har landat i knät och den handlar om allt. Tidigare har Tone Schunnesson givit ut två romaner: Tripprapporter (2016) och Dagarna, dagarna, dagarna (2020), som visserligen båda behandlar samhällsfrågor. Men inte så här. Tone Tur o Retur är en essäsamling med fotfäste i årets valrörelse. Allt började med att hon fick i uppdrag att skriva tio texter förankrade i samhället för Aftonbladet Kultur. 

– Jag har alltid varit superintresserad av… Det är fel att säga politik, men av samhället och kultur. Och att det ska vara rättvist. Och ekonomi och arbete.

På vilket sätt är det inte politik?

– Nämen, innan jag gjorde det här tänkte jag på politisk bevakning som sportjournalistik. Typ. Och då ville jag göra en valbevakning som är mer… Från människa till människa, eller hur man ska säga. 

”När jag skriver i dag har jag egentligen inte någon specifik agenda, förutom att jag ju är vänster och tycker det är helt sjukt att Sverigedemokraterna är det näst största partiet.”

Tone Schunnesson kallar sig inte journalist. Men för det kallar hon sig inte aktivist. När hon skriver är det som författare. 

–  Om jag ser tillbaka på hur jag tänkte när jag var aktivist, då var det mer “Nu gör jag den här grejen för att få det här resultatet”. När jag skriver i dag har jag egentligen inte någon specifik agenda, förutom att jag ju är vänster och tycker det är helt sjukt att Sverigedemokraterna är det näst största partiet. Och Tidöavtalet. Där känner jag ett stort ansvar att säga att det är fucked up. 

Boken inleds med trettonåriga Tone Schunnesson. Året är 2001 och Hannes Westberg har precis skjutits av polisen under ett EU-toppmöte i Göteborg. “Bilderna av de svartklädda demonstranterna fick magen att sjunga av svindel. Det som fick mig att må dåligt var inte våldet i sig, utan tanken på att göra något som potentiellt var fel.” Genom boken får läsaren följa Tone Schunnessons politiska uppvaknande. Storasysterlikt beskriver hon åren i Ung Vänster, hennes första Ta natten tillbaka, #metoo-hösten, dysfunktionella förhållanden och personliga trauman. 

”Om man avhumaniserar en viss grupp människor är ju deras barn till sist inte heller barn. Utan de blir bemötta, talade om och misstänkliggjorda som vuxna. Vuxna kriminella.”

När du nu säger “ett stort ansvar att säga att det är fucked up”, finns det något uppfostrande i det? 

– Om det är någon som inte ska uppfostra någon, så är det jag. Däremot tror jag snarare att den här valrörelsen gjorde mig jätteilla till mods för att det så ofta var barn som utmålades som problemet. Som när man skulle snabbtesta barn för ADHD, Sverigedemokraterna som lade fram förnedringsstraff, och straff så långt ned i åldrarna som som nio-tio och så vidare. Om man avhumaniserar en viss grupp människor är ju deras barn till sist inte heller barn. Utan de blir bemötta, talade om och misstänkliggjorda som vuxna. Vuxna kriminella. 

Tone Schunnesson menar att vi tog det hon inte kallar politik för givet. I dagsläget platsar inte mer än gott och ont. Och svartvitast av allt är kanske sociala medier, enligt henne. 

– Det som är svårt med Instagram eller Twitter är att det är så korta format, och det tycker jag är negativt. Att det blir reducerat och mer som en slogan hör ju plattformarna till. 

Vilket författarsvar att “formatet är kort”.

– Haha ja, men man ska vara så jävla begriplig. Jag tror verkligen inte man är så bra eller dålig, och på Instagram är man ju det. Bra eller dålig. Det ger en falsk bild av hur det är att finnas till.

Tydligast blir skillnaden i den politiska identiteten. Tone Schunnesson exemplifierar med sig själv:

– För fyra år sedan pallade jag inte kalla mig för feminist. Jag var jättekritisk mot populärkulturell feminism och bla bla bla. Och sedan är det så “Oj fascisterna typ styr Sverige” och då känns alla de invändningarna och diskussionerna man hade som om de var för dagar då det var sol ute. Men att det nu är regn. 

Övergången går att urskilja mellan kapitlen. Mellan tid och rum färdas läsaren i blandningen av nyskrivet och arkivtexter. Några av de nyare rubrikerna får bladen att kännas varma. Till exempel dyker Romina Pourmokhtari upp, som är i ropet för att vara “Sveriges yngsta minister”. Alltså en position hon blev tilldelad efter att boken gått till tryck. 

Är du synsk?

– Jag tror bara jag hänger väldigt mycket på internet. Jag är en sån trendspanare! Jag blev så entusiasmerad av Romina Pourmokhtari, och sedan fick hon verkligen en så stor roll efter valet. Det var ganska konstigt.

Rebecka Fallenkvist då?

– Jag hade ingen aning om att Rebecka Fallenkvist skulle bli sååå aktuell, hon är typ mer aktuell nu än när jag intervjuade henne. Det var ju typ ett år sedan. Tid är så jävla konstigt. 

Tone eller kampen om tiden. “Ett liv utan män innebär tid till att blicka inåt. Under perioden då jag inte var sexuellt aktiv skrev jag en roman, en pjäs, två mindre uppsatser och fick flera nya vänner” skriver hon under rubriken Celibat. En tidig text. Så här i backspegeln skrattar hon åt raderna ovan, inte för att hon inte står för dem, utan eftersom hon helt enkelt har en annan syn på det nu. Och det tycker hon är viktigt: att få ändra sig. 

”Jag kollade på svinmycket porr och började att märka att driva ut demonen också kunde bli att underhålla demonen. Och då är det som att det blir mer demon, i stället för mindre.”

–  Jag har ångrat mig. Jag vet inte, jag var ihop med en jättejobbig kille när jag skrev den texten. Verkligen så, toxisk relation. Sedan så var det som att jag bara “Oh my god! Har man inte toxic män i sitt liv har man ju jättemycket tid”.

Att mogna är att bestå som individ även i de gemensamma stunderna. De stunder man delar som vän, familjemedlem eller i tvåsamheten. Men det kan vara en lång väg dit. Den eviga lösningen – och det konstanta rådet – psykoanalys var inte för Tone Schunnesson, utan hon hanterar sina demoner med pennan. 

– Jag kände det när jag skrev min senaste roman, Dagarna, dagarna, dagarna, att jag ville driva ut en demon. Jag kollade på svinmycket porr och började att märka att driva ut demonen också kunde bli att underhålla demonen. Och då är det som att det blir mer demon, i stället för mindre. Så ibland måste man bara göra något som inte är demon.

”Man är lite full, man ska åka hem och man ba ’Nej, jag säger nej’ till typ så ’kapitalismen’.”

Mm. Korrelation och kausalitet och så vidare men, kanske är det inte snubbarna per se som hamnar mellan dig och ditt skrivande då, utan den mänskliga sexualiteten? Om du ursäktar Freud. 

– Ja eller typ makt? Porr, abusive relationer eller att beställa en jättebillig man som ska cykla med mat hem till dig. Allt det handlar om makt. Vem som har det eller inte har det. Det är viktigt att för sig själv se och erkänna den makten. Den dynamiken. 

“Jag tog bussen hem den natten, inte Uber. En annan värld måste vara möjlig.”, är det dynamiken du skriver om här? 

– Asså jag åker ju jättemycket Uber. Det jag ville säga var att jag inte tror på individens ansvar på det sättet att man ska säga “Du får inte åka Uber”, men för egen del tror jag det är jätteviktigt att vägra ge efter för känslan av att det inte är lönt. För då är inget lönt. Det är så jävla najs – asså jag är jättedålig, jättedålig individ – med micro-motstånd. Säga ifrån en gång. Bara för att inte helt drunkna i känslan av att allt är för sent. Du vet den där Beyoncélåten. 

Tone Schunnesson brister ut i sång. “I was heeeeereee”. Mer än så kan hon inte.

– Man är lite full, man ska åka hem och man bara ”Nej, jag säger nej” till typ så “kapitalismen”. 

Wendy Brown som du skriver om föreslår att vi inte ska säga: ”Jag är ___” Vi ska säga: ”Jag vill ___”. När du skrev om det visste du inte vad du ville, vet du det nu?

– I den här valrörelsen känns det som att högern pratat om Sverige som en krigszon. Politiken om de som har det dåligt riktar sig inte till dem som har det dåligt, den riktar sig till dem som har det bra och går ut på att de som har det bra ska hata dem som har det dåligt. Jag vill att det ska vara rättvist, jag vill att det ska vara solidariskt, tillåtande, öppet. De sakerna vill jag.