Danmarks största band letar alltid efter kaoset

En av Danmarks största arenaturnéer någonsin, 175 miljoner streams, och dominans på landets radiokanaler. Ändå är det inte många utanför Danmark som vet vilka The Minds of 99 är – i deras egna ord är de “ingenting” utanför det yndiga landet. När vi träffas vid Nalen har dem precis landat från gårdagens gig i Oslo, och på grund av ett försenat flyg är man nu mitt uppe i soundcheck för sin första spelning någonsin i Stockholm. Jag slår mig ner med den elektriska frontmannen Niels Brandt och bassisten Asger Wissing på Eatnam i närheten, och informerar danskarna, som är i Stockholm för allra första gången, att Nalen är klassisk mark i musiksverige. Samtidigt undrar jag hur det känns att spela i en liten klubblokal efter att ha turnerat arenor hela sommaren.

Niels: Det är väl lite det som är poängen med att komma hit? Vi växte upp med de små lokalerna, och det var det där som formade oss. Vi vill inte att det ska låta som att vi inte är tacksamma för att vi får spela framför tusentals människor i Danmark, men vi spenderade större delen av våra liv med att kämpa i små klubblokaler. Vi vet känslan av att stå på scen framför människor som inte nödvändigtvis älskar vår musik, som ser en spela för första gången – då måste man göra någonting annorlunda, och det är därför vi är här i Stockholm. Vi vill återvända till rötterna. 

Att spela inför några hundra åskådare är som sagt en stor omväxling för ett band som nyligen blev hyllade internationellt när de uppträdde med sin stökiga synth-rock inför 50 000 besökare på ett utsålt Parken i Köpenhamn, Danmarks nationalarena. Det var den första stora arenakonserten i hela Europa sedan pandemins start, och drog enorm uppmärksamhet.

Niels: Den spelningen på Parken skulle ju ha varit 2020. Sen sköt vi upp den till September 2021, och just när vi trodde att den kanske skulle behöva flyttas igen blev Danmark ett av de första länderna som släppte restriktionerna och öppnade allt. Det var helt sjukt. Al Jazeera, Washington Post – globala medier var där för att se ett band som är helt okänt utanför Danmark. 

Asger: Det handlade inte om oss, det handlade om en global kris som vårt lilla jävla band nu befann sig mitt i. Atmosfären var helt ofattbar, jag har aldrig känt något liknande i mitt liv. 

Niels: Det var en masspsykos. Helt fucking nuts. En kollektiv frigörelse av en jävla massa uppdämda frustrationer. 

Vägen till att sälja ut Parken var långt ifrån självklar för post-punkarna från Köpenhamn när de startade bandet för 10 år sedan. Alla i bandet är barndomskompisar från olika håll, och spelade med varandra i flera band med varierande framgång innan Niels till slut samlade gänget igen för att spela in en låt som hade kommit som en blixt från klar himmel, och som skulle bli katalysatorn som förändrade allt. 

Niels: Jag och Asger har känt varandra sen vi var fem år gamla. Jag träffade gitarristen, Anders, när jag var 10. Trummisen Louis träffade jag när jag var 15. Vi spelade alla runt i massa olika band sen vi var 12-13 år gamla, och efter det fick livet sin gång. Vissa av oss började plugga, nån annan jobbade som DJ i Ibiza. Det var 2012, när jag var 28 år gammal – det kan du skriva att jag fortfarande är – som jag skrev låten som blev nyckeln. Min bror heter Knud, och vi hade en vän vars farsa tillverkade vykort. Han gjorde ett vykort med en dikt på, och den dikten hette Det er Knud Som er Død.  Av någon anledning började jag bara skriva på låten som fick samma namn, trots att jag aldrig hade skrivit på danska innan. Jag hade den låten och tänkte – it’s time to get the gang back together. På det sättet föddes The Minds of 99. Det var ren tur!

Det er Knud Som er Død blev en hit från ingenstans, och utgjorde startskottet för bandets segertåg över danska topplistor och arenor. Trots att bandet var medvetna om att de hade någonting speciellt i låten var dess framgång långt ifrån självklar i ett musikaliskt landskap där post-punkig new wave inte riktigt hörde till det vanliga. 

Niels: Jag är lite kluven där, och vill egentligen säga två saker. Vi visste väl själva att låten var väldigt speciell. Det är en tung, elektrisk låt som man kan känna fysiskt i hela kroppen. Den är en väldigt egen kombination av instrumental rock och elektroniska ljud, och vi trodde verkligen på den. Vi visste bara inte om någon annan skulle göra det – topplistorna på den tiden var nästan enbart hiphop, och det fanns knappt någon rockmusik i mainstreamen. Det är rockens eget fel att det blev så; rockmusik de senaste åren har blivit puritansk och stagnerat. Man är så upptagen med att göra vad man tror att man måste göra, att man helt glömmer bort att ha kul. 

Enligt bandet själva var The Minds of 99 på många sätt en reaktion mot de normer som gällde inom rockscenen – de var trötta på dyrkandet av de gamla rockgudarna och vad man såg som en föråldrad elitism. Alla bandets medlemmar hade slitit år efter år för att försöka passa in i mallen för vad ett rockband skulle vara och skulle göra, och det hade inte funkat. Det var dags att göra musik som faktiskt känns och låter bra, istället för musik som är upptagen med att vara tekniskt imponerande enligt standarder som genrens gatekeepers har satt. 

Niels: Vi sa “Fuck allt det där. Vi ska inte följa vägen de har gjort för oss. Vi ska bara släppa allt och ha kul.” På något sätt ville vi nog utmana vad det innebar att vara med i ett rockband. Vi hade också varit del av den där stagnerade och puritanska rockscenen, och det här bandet var vårt försök att slå oss fria från allt det där. 

Asger: På det sättet satte vi upp en hylla som inte fanns innan oss – det finns utrymme för en modern rockmusik på Danmarks topplistor nu, och det är inte en överdrift att säga att vi skapade det utrymmet. 

I januari i år släppte The Minds of 99 sitt fjärde album, Infinity Action. Bandet tar återigen inspiration från poesin när man citerar en dikt av Michael Strunge på plattan, och budskapet är simpelt: “Livet är tråkigt utan kaos.” Processen med att skapa skivan var många gånger just kaotisk. 

Niels: Vi har alltid letat efter kaos, och gjort vårt bästa för att inte passa in i någons låda. Det har alltid varit poängen med bandet, men den poängen har blivit större och större och nått sin höjd med vårt senaste album. Det är en jävla röra av en skiva, om man ska vara ärlig. Våra tre tidigare album var alla mer sammanhängande, och följde egentligen alla samma process: gör skivan, turnera, spela festivaler. Vi började tröttna på det. Det här bandet handlar om att hacka din hjärna till att göra något som du inte vill göra, och det var det vi behövde göra nu. Om du går in i studion och säger “nu ska vi göra en fantastisk skiva”, då kommer du inte göra en fantastisk skiva, eller hur? Det handlar om resan dit, och vi behövde en ny resa. 

Infinity Action var egentligen inte tänkt att vara ett album. Det var från början inte ens tänkt att vara någon musik alls, då bandet egentligen tog en andningspaus från skapandet när inspirationen plötsligt kom från oväntat håll. 

Niels: Vi var på semester i Los Angeles, och tanken var att vi bara skulle vara där som ett gäng vänner på semester, eftersom vi ju alla faktiskt var polare innan vi var bandmates. Sen råkade det vara så att en dansk producent vi känner bodde i L.A just då, så vi tänkte svänga förbi hans studio snabbt och sen dra vidare. Tre timmar senare hade vi spelat in en ny låt, Som Fluer, och vi lämnade inte studion resten av den veckan. Det brukar bli så med oss, och det var början på Infinity Action. Det var inte ett album till att börja med, utan en samling låtar utan så mycket koppling till varandra. Det är ju ingen annan som släpper album längre, så vi tänkte att vi kan väl också vara singelartister i så fall, och testa på den grejen – vi har ju redan gjort tre plattor, varför ska vi göra en till? 

Tiden som ett “singel-band” blev kortlivad, både på grund av situationen i omvärlden och bandets rastlösa natur. Det var en tid där The Minds experimenterade vilt, och till slut bestämde de sig, som så ofta innan, att gå tillbaka till rötterna på sitt eget sätt. 

Niels: Att vara ett band som släppte singlar var kul ett tag, och sen var det inte kul längre. Corona kom och vi blev paranoida, och vi insåg att det kanske är en bra idé att göra det här till ett album, trots att det beslutet var ångestfyllt. Vi släppte lite vad som helst under den perioden, och folk var förbannade på oss. Vi släppte en trappig emo-låt på engelska som verkade polarisera alla (1, 2, 3, 4). Vi släppte en barnvisa, Emil, som idag är en av våra mest spelade låtar. Överlag var känslan: “Vad fan håller ni på med?” Vi visste att vi var tvungna att gå tillbaka till bunkern. 

Asger: När vi säger bunkern menar vi en bokstavlig bunker. Det är en gammal bombskyddskällare i betong från andra världskriget där vi har alla våra grejer. Vid den här punkten hade vi inte varit där på två år, men när vi klev tillbaks in klickade allt direkt. 

Niels: Tillbaka i bunkern skrev vi Under Din Sne. Det blev en av våra största hits hittills och räddade skivan. Trots att den var lugnare och mer poppig än våra tidigare grejer kändes den som en återkomst till våra rötter, och helt plötsligt hade vi en platta.

Och vilken platta det blev. Infinity Action väver ihop Talking Heads-doftande funk, akustisk pop och klassisk post-punk till en gobeläng som alltid bär bandets signatur. Den eklektiska samlingen av låtar har idag streamats över 40 miljoner gånger på Spotify, och följts upp av en succéartad turné i hemlandet. När det är dags att avsluta vill dock Niels inte prata om framgången, utan om missade möjligheter som bandet ångrar. 

Niels: Jag har ofta sagt att jag inte ångrar någonting alls när det gäller vår karriär. Men det finns nog faktiskt en sak, nu när vi är här – vi borde ha kommit till Sverige och Norge tidigare. Vi var redo för det här redan 4-5 år sedan, vi hade kunnat börja med att spela framför 10-15 människor i publiken och byggt upp det på samma sätt som vi gjort i Danmark. Nu känner jag att om vi växer även här i Sverige och i Norge är det fantastiskt, men bara faktumet att vi kan vara här och spela för folk räcker bra. Om de vill ha oss, och vi underhåller dem, är det gott så. Lord knows vad som händer härnäst. 

Lord knows, sannerligen. Oavsett vad som följer för The Minds of 99 är jag övertygad om att de kommer lämna ett intryck på Nalen ikväll. Innan vi skiljs åt frågar Niels om jag tycker att han borde prata danska eller engelska med publiken. Jag säger till honom att han borde köra på danskan – det brukar ju ändå fungera bäst när man håller sig till rötterna.