Simon Emanuel 20 år efter debuten: ”Man måste komma ihåg att det är ett maraton man sysslar med”

“Vad vet du om tio år?” utbrister rapparen Simon Emanuel på låten Tålamod, ett samarbete med producentduon Sum Comfort. Den låten kom ut 2013. Flera av de andra rapparna som medverkar på låten hörs inte riktigt av längre, men för Simon har tio år som rappare nu blivit tjugo. 41-åringen från Stockholms innerstad rör sig i ett unikt utrymme på den svenska hiphopscenen – han är pionjären som varit med sedan scenen stod på barnsben, men låter fortfarande lika hungrig som alltid, trots att den kommersiella framgången aldrig varit en drivkraft.

Idag har det gått exakt tjugo jordsnurr sedan den tidigare självutnämnda “Prinsen av huvudstaden” släppte sitt debutalbum Stadsbarn, då under artistnamnet Paragon. Albumet från 2003 är en själfylld relik av en annan era i svensk hiphop, definierad av soul-samplade beats och t-shirts i storlek XXXL. När Simon själv tänker tillbaka på skivan verkar han ha svårt att greppa att det har gått tjugo år. 

– Absurt är rätt ord för att beskriva det. Tid är så konstigt. Å ena sidan känns det som det var tre liv sedan, och på andra sätt har det gått snabbt. Stadsbarn är svår att ha en rimlig relation till. Jag var bara 20-21 år gammal,  jävligt ung och naiv. Efter jag släppte den skivan kände jag att jag var klar. Nu ser jag snarare de fem, tio första åren av karriären som en test run. 

Att debutskivan är verket som tar hela livet att göra är en gammal sanning. För Simon var det en resa som började tillsammans med ett litet gäng eldsjälar som utgjorde det självständiga kollektivet och skivbolaget Hemmalaget. 

– Jobbet med skivan började ganska långsamt, vi höll på med inspelningar här och där under ett år. Det var inte riktigt uppstyrt men bollen var ändå i rullning. Det fanns en stark tro på det vi gjorde, inget hade gått om inte gänget runt Hemmalaget hade trott på min grej där i början. Sen fick vi ju lite hjälp på traven av Petter. 

Petter Alexis Askergren hade nyligen släppt albumet Mitt Sjätte Sinne, som för Simons generation blev kvittot på att det gick att göra hiphop på svenska och faktiskt slå igenom. Det tog inte lång tid innan Simon själv signade ett publishingkontrakt med Petter, som visade intresse för den unge rapparens debutalbum. 

– Vi tog Petters jeep upp till Sundsvall med Collén och Webb, där de hade sin studio. Petter var fett graciös och lät oss använda hans inbokade studiotid medan han själv spelade TV-spel och chillade. Det blev många samtal på studs till folk, där vi frågade om de pallade komma upp och lägga grejer. Merparten av skivan gjordes på det sättet under en vecka i studion. 

I början släppte Simon alltså musiken via Hemmalaget, som också huserade bland andra Ison & Fille. Chef för bolaget var Taro, ett namn som dyker upp i många av Simons texter. De två var vapendragare, och byggde från grunden tillsammans. 

– Vi började i Taros pojkrum, och sen blev vår setup att vi hade ett litet, litet skrivbord på Lugers kontor i Götgatsbacken. Det var värsta tomteverkstaden där vi gjorde stickers, vinyler och allt. 

Simon pratar om tiden i “tomteverkstaden” med en varm nostalgi i tonen. Det här var en tid långt innan den svenska hiphopen hade slagit igenom till en bred publik – när harvande och energiska spelningar skedde på ungdomsgårdar och Café 44, och den stora drömmen var att spela i Kungsan eller hamna på musikkanalen ZTV. Enligt Simon fanns det både fördelar och nackdelar med den sortens scen. 

– Naiv är nog ordet för att beskriva scenen på den tiden. Den var extremt ung och i viss mån outvecklad. Så mycket var outforskat och det fanns inte så många utövare som det finns nu. Samtidigt var den där naiviteten magisk. Det var en sån otroligt nischad subkultur som folk behövde söka sig till aktivt. Nu lyssnar många på svensk hiphop, på den tiden var det snarare att man såg på nån, “aha, du är en hiphopare?” 

Simon växte upp i en ung och naiv subkultur, på gott och ont buren av ett fåtal eldsjälar. Saker skulle dock snart förändras när hiphopen slog stort för första gången i Sverige, och kommersiella krafter fick upp ögonen för genren. Simon minns den stora skivbolagsbubblan, när akter som bland annat Petter och Ken Ring skrev på saftiga skivkontrakt. Det nyfunna intresset från den stora massan delade scenen i två: vissa hamnade på de riktigt stora, etablerade bolagen, medan andra fortsatte helt independent. Simon själv tillhörde den sistnämnda skaran. Ändå var de två grupperna på flera sätt fortfarande del av samma scen, som en ung Simon klev in i. 

– Första gången jag spelade in var jag ute hos Ken Ring i Hässelby på 90-talet. Jag var femton, sexton år gammal, och brorsan hade tagit med mig dit. For the record körde jag på engelska och det var skitdåligt. 

Att svenska rappare skrev på engelska var inget konstigt på den tiden – det fanns helt enkelt inte så många svenska trendsättare att lyssna på och utgå ifrån. På ett spår från Stadsbarn reflekterar Simon i en vers om hur han “under formativa år gick från engelska till svenska” och att verserna efter det flöt på bättre. Inte bara språket förändrades, snart började också låtarna fyllas med en stolt identitet som rappare från centrala Stockholm. Simon menar att rollen som “svennerappare” från innerstan har varit formativ för hans tänkande kring musiken. 

”Som en rappare från innerstan har mitt artisteri alltid varit en kombination av totalt förtroende i min egna penna, uppvägt med en enorm dos imposter syndrome. De två grejerna är mina yin och yang.”

– Som en rappare från innerstan har mitt artisteri alltid varit en kombination av totalt förtroende i min egna penna, uppvägt med en enorm dos imposter syndrome. De två grejerna är mina yin och yang. Det låter skumt, men en del av min hjärna har alltid tänkt att jag inte ens vill vara störst här. Man måste vara medveten om sin plats i kulturen. Det har hållit mig på mina tår och gjort att jag aldrig blivit bekväm.

Det blev tre album under namnet Paragon, ett namn han tog som tonåring efter att han hört ordet i en låt av Wu-Tang Clan, och tyckte att det lät coolt. Han själv hävdar att namnet aldrig var menat att fastna. 

– Jag försökte bli av med det namnet så sjukt länge. Till slut gjorde jag och Henok Achido en låt som hette Öppna Eld, från min sista skiva som Paragon, där jag avslutar min vers med en rad som gick “vem fuckar med Simon Emanuel?” Det blev konsensus i studiorummet där och då, att jag från och med nu var Simon Emanuel. Men vi fick rätta folk oavbrutet när jag bytte namn. Många säger fortfarande Paragon.

Paragons signum var skildringar av livet som ung hiphopare i subkulturernas Stockholm, med allt skitsnack som hörde till. Musiken efter namnbytet har fortfarande kännetecknats av en vass penna, men nu med ännu skarpare formuleringar och mer välutvecklade tankegångar i verserna. Det är vuxen rap, som vänder och vrider på livets stora och små frågor – familjen, arvet, jakten på sinnesro. 

– Jag tror att man måste nå en viss ålder för att kunna sätta ord på det mesta. När jag lyssnar tillbaka känner jag att jag blivit mycket bättre på att faktiskt sätta ord på mina känslor. Ju mer man skriver, desto lättare blir det att formulera sig. 

Över tjugo år har Simon bevittnat en musikindustri som varit i konstant förändring. Idag kan vem som helst släppa musik genom mobilen, och det är lättare att vara independent. Simon minns en tid när de som inte hade ett storbolag i ryggen behövde kämpa hårt för att ens få chansen att bli hörda. Innan onlinebaserad streaming blev dominant var det fortfarande cd-skivor som gällde, ett format som både var dyrt och tidskrävande. 

– Det finns gamla stories från tiden med Hemmalaget när vi satt på massa grejer men inte kunde släppa nåt på hela året för att vi inte hade råd att trycka cd-skivor. Dagen vi skulle skicka mitt andra album, Löftet, till cd-fabriken fick snubben på distributionssidan panik och stängde ner hela sin verksamhet på en dag, trots att skivan skulle skickas till tryck just den dagen. Så vi satt där med vår albummaster och behövde lista ut vad fan vi skulle göra med den. 

Simon har varit independent hela karriären. Även om han är väl respekterad i hiphopkretsar har ett stort genombrott till en bredare publik aldrig riktigt kommit. Medan den sortens framgång kan vara lockande menar Simon också att det aldrig riktigt har varit poängen med hans skapande. 

– Jag har aldrig försökt dumma ner någonting. Det är klart att man har sina dagar där man känner att det hade varit fett om en viss låt plockades upp till något större. Men samtidigt har jag alltid känt en säkerhet och en tröst i att de som vet, de vet. Jag har alltid gjort det som har fallit mig in. 

Att göra det som faller en in är något som för de flesta nog förändras med åldern. Simon menar att han inte ångrar några låtar, men vissa kan vara svåra att ha en relation till. 

– Ibland gjorde man grejer som var rätt mainstream. Vissa låtar kan jag knappt lyssna på idag för att de inte har åldrats bra. Man utvecklas åt olika håll, och vissa grejer från den tiden kanske jag inte kan stå för nu.

Det är uppenbart att Simon har lagt en hel del betänketid på hur han ska förhålla sig till sin egen diskografi. Han menar bland annat att han inte går tillbaka längre än tio år när han lyssnar tillbaka på sin egen musik. Även när frågan om favoritalbumet i samlingen kommer finns det inte riktigt ett tydligt svar. 

– Om Vi Överlever Sommaren är nog det viktigaste albumet för mig under de senaste tio åren rent emotionellt. Den blev ingen kommersiell framgång men har betytt jävligt mycket för de som var inblandade i den. Rent musikaliskt är nog Skyll på Sthlm favoriten, den har blivit en ribba för mitt skapande. 

Simon har aldrig levt på musiken på heltid. Under tjugo år har han alltid haft andra jobb samtidigt, och han har föredragit det så. Han menar att det har varit nyttigt för honom med ett nio till fem och en stark fot i vad han kallar den “fasta världen”.

”Man hör alltid om de som satsar helhjärtat på musiken och blir framgångshistorier. Men det finns så många som slutat sina jobb för att göra musiken på heltid som istället har dödats av drömmen och blivit helt desillusionerade.”

– Man hör alltid om de som satsar helhjärtat på musiken och blir framgångshistorier. Men det finns så många som slutat sina jobb för att göra musiken på heltid som istället har dödats av drömmen och blivit helt desillusionerade. 

Ofta likställs framgång i musikbranschen med att kunna säga upp jobbet och leva fullt ut på musiken. Simon säger att det livet kanske inte alltid är så glamoröst som man tror, och att det finns andra sätt att leva på som musiker.

– När man bara umgås med andra musiker och enbart hänger i studion blir det ju en stor del av ens liv och man blir lätt hög på det. Vissa älskar det där fullt ut men för mig har det funkat bra att ta ner det lite ibland. 

Jobben genom åren har varierat, men kreativiteten har alltid varit i fokus: allt från kläder och mode till formgivning av böcker. Simon menar att allting har gått hand i hand som ett besläktat skapande i olika medier och former. 

– Allt handlar om placering av saker på olika sätt. Mina intressen har alltid varit musik, kläder och formgivning, och det ena inspirerar alltid det andra. Det kanske hade varit svårare att gifta grejer med varandra om jag var typ begravningsentreprenör samtidigt. 

Efter att Hemmalaget gick i graven för ett antal år sedan har Simon skött allt kring musiken själv genom den egna imprinten Ensemble. Ibland kan det bli många bitar att hålla reda på, men främst tycker han att den egna kontrollen är skön. 

– Jag är tvåbarnsfar, jobbar heltid, och släpper all min musik själv, med hjälp på distributionssidan. Balansgången är ju inte helt logisk men det funkar relativt bra. 

Just föräldraskapet har påverkat musikskapandet på ett nytt sätt för Simon. Delvis är det en helt ny aspekt av livet att skriva om, men han menar också att det har tvingat honom att vara tidseffektiv på en annan nivå. 

– När du är farsa kan du ju inte bara dra till studion och hänga där en hel dag längre, det blev mer planering som jag inte var van vid innan. Förut var det ju så att man kunde få känsla klockan elva på kvällen och dra till studion och bara köra. 

Att behöva strukturera livet tydligare har varit en omväxling för Simon, som säger att hans skrivande och skapande alltid har varit väldigt sporadiskt. När det kommer till den klassiska debatten om att tvinga fram ord oavsett inspiration kontra att vänta tills inspirationen spontant slår en, står Simon tydligt på den sistnämnda sidan. 

– Det går inte att fejka inspiration. Ibland kommer det i hissen eller duschen. Men ibland har det varit så att “okej, jag måste skriva klart den här grejen idag” – och så kommer inget alls. Då kan jag sitta och nöta i sex timmar utan att komma någonstans alls.

Scenen är inte längre där den var under Simons yngre år. Det som började som en nischad subkultur för de invigda har nu blivit ett rikstäckande fenomen som dominerar topplistor. Som en gammal räv har Simon fortfarande svårt att ta in utvecklingen. Trots att hans egen musik befinner sig långt från det som är populärt, både när det kommer till soundet och innehållet i texterna, är Simon nöjd med sin plats på scenen. Han ser det som att flera olika grenar av hiphopen kan samexistera med varandra, i egna bubblor men ändå besläktade. 

– Nu känns det som att det finns utrymme för lite olika scener. Det som är stort och brett i hela landet är de ungas musik, med en ungdomlig energi. Sen är det vackert att det fortfarande kan finnas någon mer nischad subkultur här borta som man får söka sig till lite mer. Det känns skönt att vara nånstans där alla andra kanske inte är. 

Samtidigt som Simon är glad över scenens utveckling menar han att hiphopen har varit i nyheterna av fel anledningar de senaste åren. Han ser skeptiskt på den offentliga debatten om den populära gangsterrapen, och drar paralleller till 90-talets USA där politiker ville tysta ner artister som Public Enemy och NWA. 

– Det blir så jävla tafatt när politiker försöker smutskasta och bannlysa musik här och där. Det börjar ju inte med musiken, det börjar med att ni har monterat ned samhället. Problemen är socioekonomiska, rap har inget med det att göra i grunden. 

Hela samtalet kring genren är skevt, tycker Simon. Han hoppas att snacket kan förflyttas från allt det hemska till att belysa den enorma talangen som han menar finns bland landets unga rappare, och möjligheterna som kommer med den talangen. Även om inte allt var frid och fröjd på scenen under Simons yngre dagar är det ändå kännbart att genrens klimat idag har blivit mycket hårdare och råare. Simon menar att det förut främst handlade om en konkurrens bland unga grabbar som ibland kokade över, men oftast slutade i kärlek. 

– På min tid fanns det massa disslåtar, och folk gruffades ibland. Unga snubbar kan vara dumma i huvudet ibland. Det var mycket konkurrens, men när folk väl träffades var det oftast lugnt och främst kärlek, för alla var del av samma lilla subkultur. 

Genom alla år, alla minnen, och alla låtar står en sak klar och tydlig: ett livsverk. Det är vad Simon Emanuel sysslar med, enligt han själv. På senare skivor är arvet och konsten han vill lämna efter sig ett konstant närvarande ämne. Han bygger en diskografi som ska bestå av många, många skivor innan han är klar. Inspirationen kommer från legender som Jay-Z och Nas, som har gjort samma sak innan. 

”Man måste komma ihåg att det är ett maraton man sysslar med. När det handlar för mycket om den snabba bekräftelsen från sociala medier och sånt måste jag fråga vad vi egentligen sysslar med. Man måste kunna bortse från det i alla aspekter när man gör musik.”

– Det är absolut viktigt för mig att lämna ett avtryck. Man måste komma ihåg att det är ett maraton man sysslar med. När det handlar för mycket om den snabba bekräftelsen från sociala medier och sånt måste jag fråga vad vi egentligen sysslar med. Man måste kunna bortse från det i alla aspekter när man gör musik. 

Blicken är alltså ständigt fäst vid horisonten. På senare år har Simon släppt musik mer frekvent än någonsin innan, med ett album varje år sedan 2020. Ett antal projekt är också på väg inom kort: en spirituell uppföljare på 2012 års Om Vi Överlever Sommaren, och den sista upplagan av trilogin Den Stora Duken,  som är ett samarbete med rapparen Nomad och producenten More10. Trots tjugo år i branschen är rapparen inte klar på långa vägar. Han har snarare svårt att förstå konceptet av att vara “klar”. 

– Man rör sig väl mot någon slags tipping point där man känner att man är klar, men det är väldigt svårt att komma dit. Man känner alltid att man utvecklas. Känslan är fortfarande att jag inte har skrivit min bästa låt än.