Språkvetarens unpopular opinions om vad vi skriver

Sara Lövestam är första barnet. Så när hon redan vid två års ålder kan läsa och kort därpå skriver sin första historia är det inga konstigheter tycker hennes föräldrar. Det är väl så barn är? Tydligen inte. Sara Lövestam berättar om gången hennes dagisfröken skulle förhöra dem på olika sorters blommor. Det gick till så att fröken höll upp memorykort med bilder på. Kunde man blomman var det bara att prata rakt ut, man behövde inte ens räcka upp handen. Grejen var att småtting-Sara visste varje sort. Prästkrage, hyacint, blåklocka, rödklöver, vitsippa. Fröken berömde småtting-Sara och frågade vem hon lärt sig av. 

– Jag minns att jag tittade på fröken och undrade om det var en kuggfråga. Det står ju på korten! Jag har ju då bara suttit och läst kort efter kort och inte fattat varför de andra barnen inte bara, läste, säger Sara Lövestam och lutar sig tillbaka.

Sedan dess har hon givit ut 28 böcker. Sju om grammatik. Utåt är det inga konstigheter, underbarn blev grammatiknörd blev författare blev språkvetare. Ingen tonårsrevolt av medvetna särskrivningar eller bortvalda versaler. Sara Lövestam menar att intresset består då det alltid kommit ur henne själv: 

– Det är ingen annan som har pressat eller tvingat mig att skriva och läsa. Då blir det ju ett bakslag. När föräldrarna pressar på. 

När hon inte skriver är Sara Lövestam domare i “Lantzkampen”, en nutidsorienterad frågesport om veckans nyheter programledd av Annika Lantz. I etern hörs hon också med författaren Mian Lodalen, som hon poddar och föreläser om skrivande med. Att lära ut kreativa hantverk är en balansgång. Det gäller att inte bli tjatig – som föräldrarna som pressar på – utan locka fram en nyfikenhet. 

– Gör jag en språkföreläsning berättar jag vad jag är fascinerad av. Lite i stil med “är det inte sjukt intressant att alla människor kommunicerar med varandra på ett språk som en ren social konstruktion?”. Men jag har ju också jobbat som SFI-lärare (Svenska för invandrare). Då berättar man ju för folk hur de behöver göra för att bli förstådda på svenska språket. Jag vill få min elev att säga “men Sara, lär mig i vilken ordning orden ska vara på i svenska, snälla!”

”Jag är inte språkpolis! Så jag har inget att stå för”

Nackdelen med att vara proffs på språk är att folk förknippar en med språkpoliser. Men Sara Lövestam är inte som andra språkpoliser. 

– Jag är inte en språkpolis. Jag är verkligen inte någon som säger vad folk ska eller inte ska skriva. Det var därför jag inte ens kunde skriva språkpolis-boken utifrån mig själv utan var tvungen att lajva “språkpolishögskolan” i stället. 

Själv kallar hon sig “grammatikapostel”. 

– En apostel är en lärjunge, någon som går ut i världen och försöker sprida det goda budskapet. Jag ser mig som någon som vill öppna ögonen på folk för hur roligt och intressant det är med språk, och framför allt grammatik. 

Uppfattas inte det som om du inte kan stå för att vara språkpolis?

– Jag är inte språkpolis! Så jag har inget att stå för. 

Just det. 

– När jag skrev språkpolis-boken (Handbok för språkpoliser) var jag mest ute efter att undersöka så kallade språkfel. Jag har skrivit om språkpoliser. Varför finns de och vad fyller de för funktion i vår evolution? För det gör de. Jag kanske gör ett civilt ingripande då och då – men inte på språkpolisnivå. 

Nej såklart. 

– Jag tror faktiskt att alla människor har, alltså…

…en rättare inom sig?

– Ja alla har en liten rättare i sig! Men alla har nog också en liten språkliberal i sig. 

”Undrar hur snart det börjar stavas mejkar?”

Så värst liberal för egen del är inte Sara Lövestam. Åtminstone inte gällande vattendelaren “dom”. Som språkvetare spanar hon efter övergången eftersom allt fler väljer att nyttja talspråk i skrift. För den som har svårt att avgöra när det ska stå “de” och när det ska stå “dem” är det bättre att skriva “dom” än ja, fel. Tycker Sara Lövestam. Men när det kommer till hennes egen text är hon konservativ i frågan. 

– Jag skulle inte skriva ”dom”, för jag är inte bekväm med det. Där ligger jag. 

Var ligger du annars med unpopular opinions när det kommer till språk?

– Det tror jag att jag har. En är väl det här med “dom”. Alltså att jag är okej med att andra använder det, även om jag inte gör det själv. Många av SvDs läsare tycker det är väldigt fult. Men de tycker också att det är väldigt fult med “hen”. Jag har varit för “hen” sedan debatten började, jag tycker det behövs. Och där var det en impopulär åsikt. Samtidigt inom mer progressiva kretsar har fler börjat säga “en”. “En måste se sig om innan en går över gatan”. Jag tycker inte att det finns några bra språkvetenskapliga och aktivistiska argument bakom feminist-en som jag kallar det. 

Nu sade du “impopulär åsikt” – du översatte mig i ditt svar! Ogillar du engelska uttryck i svenskan? 

– Nej jag använder engelska uttryck också! Jag försöker att variera mig, jag försöker hålla allt levande. 

Det stör dig alltså inte med ”unpopular opinions”, men om jag sagt “opopulära åsikter”? 

– Störa sig är ett starkt ord! Jag vet inte om jag hade stört mig, men jag hade noterat det. 

“Makear sense” då?

– Det hade varit lite kul, roligare än “make sense”. Då hade du ju införlivat ett uttryck i din svenska syntax. “Makear sense” – då tänker jag “åh ungdomen verkar ha införlivat det nu. Undrar hur snart det börjar stavas ‘mejkar’?”.

Skriver du “mejl” eller “mail”?

– Där har vi prejudikat. Det började med stavningsreformen 1801 där Carl Gustaf af Leopold skrev Avhandling om det svenska stafsättet. Då bestämde han att alla lånord skulle stavas på svenskt vis, vilket var ganska radikalt då. Du kan ju tänka dig – franska låneord var det största då. “Fåtölj”, “butelj”, “portmonnä”. En massa ord bestämde han att vi skulle skriva med svenskt stavsätt. Och det är den traditionen vi skriver med när vi skriver “mejl”. Tänker man på tidigare engelska låneord som “räls” stavar vi det inte “rails”. 

Så du skriver?

– “Mejl”. Jag skriver också “tejp” och inte “tape”. 

Ingen skriver “tape”.

– På 80-talet när jag var liten skrev man båda, ibland “tape” ibland “tejp”. Har det etablerat sig rejält brukar det få en svensk stavning, och det tycker jag är bra. I vissa fall blir det till och med svårt att fatta vad som står annars, eftersom att engelska stavningsregler är annorlunda än svenska. Till exempel “Mutea”, hur ska man skriva det? Ska vi skriva “muta”? Men då blir det ju något annat. Eller “mutea” vilket vi inte har någon tradition av att göra. Då tycker jag det är bättre att skriva “mjuta”.

“Mjuta” tar väl emot lite? 

– Ja för att det är nytt! Vanesak. 

“Juice” då? 

– Den är intressant! Den hade en period när ”jos” var accepterat enligt Svenska Akademins ordlista men det togs tillbaka, ingen använde den här stavningen. Men skulle man följa det här helt och hållet skulle man ju stava det ”jos”. 

Och hur gör du? 

– “Juice”. Eftersom det försvann. 

”Det är ett förenklat råd. Det blir inte alls bättre av att skriva om mungipor eller rynkade ögonbryn”

By the book, fast inte överdrivet. Alla har vi våra preferenser och valda språkskolor, vilket gör att det lätt blir fler don’ts än dos. Sara Lövestam ser en problematik i att de som lär ut språk fokuserar för mycket på vad man inte ska göra. I stället uppmuntrar hon till ett smörgåsbord av tips och tillvägagångssätt. 

Adjektiv. Har du någon åsikt om adjektiv?

– Eh nej. 

Men vad är hela grejen med “använd så lite adjektiv som möjligt” isåfall?

– Ja jo, det skulle jag nog också tipsa en nybörjare om. Adjektiv är ofta något man använder för att ordförrådet är för litet. Det är lättare att komma på “de satt i ett stort rum” än “de satt i en sal”. Om du använder massa adjektiv hela tiden, kolla om du inte hittar ett substantiv som ersätter det! Skriv kanske “yngling” i stället för “ung person”. 

Jaha! Jag som trott att adjektivsjukan är ett symptom på svagt gestaltande. 

– Så är det ju också. Det där med “mungiporna drogs” är jag emot! Jag tycker det är en feltolkning av gestaltning. Jag ser ofta i skrivhandledningar hur de vill att man ska skriva “hans ögonbryn drog ihop sig”, “han stampade i marken och hytte med näven” i stället för “han blev arg”. Då skulle jag nog gestalta det på ett annat sätt, kanske i en replik. Han kanske svär, eller så kanske han inte säger ett ord. 

Är det en “unpopular opinion” jag hör?

– Ja kanske! Jag vet inte om den egentligen är så “unpopular” bland författare men bland skrivcoacher är det nog det! Det är ett förenklat råd. Det blir inte alls bättre av att skriva om mungipor eller rynkade ögonbryn. Men man vill ju heller inte bara skriva att han blir arg. Allt som händer ska få läsaren att fatta vad folk känner. Jag tror att jag personligen är mer för att skriva en inre dialog eller tankegång. 

”Det är väl därför jag alltid säger att man inte ska lyssna på mig. Om ni inte vill!”

Att bryta mot regler och på så sätt hitta det egna språket är lika viktigt som att kunna sin grammatik. Men det går inte att sticka under stolen med att regelbrott är som bäst när dem är medvetna. Oavsett om det är som föreläsare, poddare eller författare återkommer Sara Lövestam alltid till frasen “Lyssna inte på mig!” 

– Det är väl nackdelen med att lära någon skriva, det finns inte ett enda recept. Alla människor är olika och behöver uttrycka olika saker. Därför kan man inte lära någon att göra konst. Däremot kan man ge tips på olika tekniker att testa. 

Sara Lövestam drar till med målerikonsten för att förenkla sitt resonemang:

– Man kan visa någon måleritekniker, och den kanske fastnar för någon av dem. Eller gör en mix av båda! Eller utvecklar någon ny teknik ur något man redan lärt sig. Det fungerar likadant med skrivande, och det kan vara bra att ha med sig. Det är väl därför jag alltid säger att man inte ska lyssna på mig. Om ni inte vill!