Om ohörda röster och hemliga böcker med Dona Hariri
Vad driver oss till att berätta? För Dona Hariri – jurist, författare och rättskämpe – var det viljan att få ta plats, att bli hörd och få förändra. Hon planerade sin framtid som jurist och författare redan som barn. Trots osäkerhet och segregering lyckades hon fullfölja sin plan. Nu sitter Hariri i juryn för Skriveriets författartävling. Jag ringer Hariri och under samtalet avslöjas ett tidigare helt okänt bokprojekt.
2019 gav hon ut sin första bok Fatta lagen! Från hatbrott till snatteri och svartjobb på Norstedts. Jag minns en intervju med henne i Morgonpasset i P3 kort efter boksläppet. Hon berättade om sin uppväxt med ett nedärvt familjetrauma från Iran-Irak-kriget, flykten till Sverige och en barndom präglad av att aldrig kunna stadga sig. Hon berättade om orättvisan hon bevittnat under sin uppväxt: om segregering, fördomar och bristen på vuxnas framtidstro. I detta hittade Hariri en drivkraft och som 12-åring köpte hon en begagnad lagbok som lästes blad för blad. När vi nu samtalar via telefon är det med ett skratt hon säger att det ofta är den historien som kommer upp i samtalet med media.
Dona Hariri har mycket gemensamt med de som Skriveriets tävling riktar sig till. Under 2019 skapades Skriveriet utifrån viljan att bredda mångfalden bland Sveriges kulturskapare. Deras mål är att lyfta fram försummade eller ohörda röster och ge dem en plattform. Genom ett litteraturpris riktat mot unga vill de uppmärksamma lovande författare från underrepresenterade grupper och låta dem ta plats i en alltför homogen bransch. Det är en samling av tunga namn som utgör Skriveriets jury. Förutom Dona Hariri ser vi Mariama Jobe, vinnare av Ortens poesi, Augustpris-nominerade Sami Said, och Golnaz Hashemzadeh Bonde, författaren och grundaren av föreningen Inkludera. På temat “Om jag var du…” ska ungdomar i åldern 15 till 25 skriva om sina verkligheter och upplevelser. Bland tio finalister ges den vinnande författaren en prissumma 10 000 kronor – ett bidrag för att kunna fokusera på sitt skrivande.
Det är utifrån den kontexten jag ringer Dona Hariri en tidig onsdagsmorgon. Hon arbetar heltid som moderator och föreläsare med fokus på att informera unga och personer från utsatta områden om sina demokratiska rättigheter och möjligheter. Det är en sysselsättning som vänt helt och hållet under våren 2020.
– Det är mitt levebröd, men jag förstår också hur priviligerad jag är som har kunnat göra det jag älskar och än så länge inte behövt oroa mig. Förhoppningsvis kan jag gå tillbaka till det snart.
Vad tänkte du när du blev tillfrågad om att bli en del av juryn?
– Jag blev oerhört smickrad. Jag får ofta förfrågan om att sitta med i juryer, men det här är kanske bland mina viktigaste uppdrag. Att få uppmana till skrivandet och ha ett finger med i att bredda representationen i kulturvärden.
Och det stämmer, marginalerna är små. Efter att poesitävlingen Ortens bästa poet tillfälligt lades ner 2018 saknas plattformar där nya röster och talanger kan ta plats. Skriveriet breddar konceptet och låter genre och format vara upp till författaren. Det är upp till varje tävlande att fritt tolka temat och skriva sin verklighet. De enda begränsningar som finns är omfånget på texten samt att den ska vara skriven på svenska.
Vad tror du att Skriveriets initiativ har för betydelse för litteraturscenen?
– I Sverige är författare och offentliga personer till mestadels välbärgade från storstäderna. Vi behöver ett bredare spektrum från litterära röster som återspeglar samhället hur det är idag.
Likt Skriveriet identifierar Hariri problemet med att homogeniteten i kultursektorn står i allt större kontrast mot den mångkulturella verkligheten. Under samtalet spekulerar vi kring varför vi läser. Är det törsten och nyfikenheten efter någon annat? Efter någon annans upplevelse, ord och historia? Om inget annat kan det vara lockelse i att få fly sin verklighet, eller att drivas av en kunskapstörst. Som Hariri och Skriveriet identifierat är representationen inom litteraturen inte en rättvis spegling av verkligheten. För en konstform som bygger på berättandet borde väl nya röster och berättelser locka? Hos dessa ohörda röster finns en vilja att skriva. De skriver, berättar och dokumenterar, och väntar på att bli representerade och lästa. Skriveriet är en del i den förändring vi behöver se för att få en mer rättvis skildring av verklighetens Sverige, som är rikt på kulturer och historier större än de som finns hos den välbärgade medelklassen från storstaden.
Har du någon tanke om varför du skrev när du var så ung?
– Jag började skriva för att jag ville berätta. Som många andra flyktingbarn växte jag upp med berättelser om kriget. Vi pratade om det, vad som hänt och när vi skulle resa tillbaka. Min familj förmanade mig att inte skapa djupa relationer i och med att vi skulle åka hem. Det var som att jag svävade genom hela mitt sammanhang, blev aldrig förankrad. Den enda egna platsen jag hade var skrivandet, där fick jag vara jag.
I ensamheten hon kände under barndomen fann Dona böckerna och bibliotekarien Birgitta som alltid uppmuntrade till läsning. För henne blev böckerna en verklighetsflykt och en plats där hon också kunde drömma sig bort till rättssalen. Ambitionerna om att bli jurist fanns tidigt och vägvalet var självklart, även om det egna skrivandet alltid var närvarande.
(Det är här den ökända historien om 12-åriga Dona som köper en begagnad lagbok kommer in i bilden.
– Men det där kände du ju redan till! skrattar Hariri, med hänvisning till majoriteten av de artiklar som tidigare skrivits om henne.)
Men ditt egna skrivande, varför hamnade inte det före juridiken?
– Hade Skriveriet funnits när jag var 16 hade jag sökt. Det var precis vad jag hade behövt i mitt eget skrivande och min dröm om att en dag få skriva mer. Jag saknade vuxna som trodde på mig eller bara vetskapen om att någon skulle läsa mina texter. Jag gömde mitt skrivande, i fickorna och byrålådorna. I ett sammanhang där jurist var tillräckligt långsökt så skulle de vuxna skratta åt mig om jag sa att jag ville bli författare.
Bland dagböcker om vardagens bestyr att vara tonåring och drabbas av hjärtesorg, började ett narrativ växa fram. En slags sorg var ofta närvarande i Dona Hariris texter. I text kunde hon sätta ord på de känslor som orättvisorna i hennes liv väckte. Det var reflektioner kring sin familjs situation, varför andra familjer åkte iväg på loven men hon var kvar eller varför andra barn kunde vara förankrade i sin tillvaro och sammanhang på ett sätt som hon aldrig tilläts.
Till projektarbetet i gymnasiet plockade hon upp en av de texter som hittills varit gömd i en byrålåda. Hon började skriva en barnbok; Kärleken och jag. Den handlade om kriget och hennes kurdiska mors flykt. Hennes mål var att den skulle bli publicerad och hon visste att vissa gymnasieprojekt kunde få ekonomiskt stöd.
– Jag berättade för min rektor att jag ville få boken tryckt och publicerad på förlag. Rektorn sa att jag skulle skriva ut den på en kopiator.
De nedslående orden stoppade inte Dona. För egna pengar fick hon boken tryckt, skötte all PR och ordnade författarsamtal. Hon sålde den vid egen-arrangerade bokbord och pengarna gick till krigsdrabbade barn i Irak.
Var finns den idag?
– Ingen aning! För några år sedan fick jag en länk om att den såldes på nätet för dyra pengar.
Vi skrattar åt absurditeten i situationen. Men påminnelsen om Kärleken och jag har satt igång något hos Dona. Det är minnen från de gånger vuxenvärlden inte stöttat henne och sorgen i att inte ha någon som tror på ens potential.
– Jag har inte pratat om det här på säkert tolv år. Jag hade glömt den, ingen känner till den här boken. Jag blir lite ledsen över att det finns så många där ute som inte blir trodda på. Det gick ju bra för mig oavsett, men jag känner en sorg över att vuxna kan ha den makten att antingen få någon att tro på sig själv och flyga, eller skjuta ner någons drömmar och låta dem falla. Alla unga besitter inte en gränslös envishet och kan bli påverkade av vuxnas beslut eller försummelse och skratt.
Om du fick säga något till 16-åriga Dona, vad skulle det vara?
– Jag skulle nog säga att även om det inte känns som att du är självklar, syns eller har en röst, så är du här för att stanna.
Det är med dessa ord Dona Hariri också uppmanar alla med minsta skrivarlust att skicka in sina bidrag till Skriveriets författartävling. Skriveriets initiativ är till för er vars berättelser inte visas. När andra vänder kinden till, skrattar och föreslår utskrift på kopiatorn istället för publicering så finns det initiativ som gör det motsatta.
