Nikki Hanseblad: ”Jag har aldrig tänkt att jag ska gestalta ADHD – bara Joanna”

Den sprakande coming-of-age filmen Så jävla easy going fick inviga Göteborgs Filmfestival 2022. När Joannas (Nikki Hanseblad) ADHD-medicin tar slut, och hennes pappa inte längre har råd att köpa någon ny åt henne, behöver hon tjäna pengar – snabbt. Ingen gillar ju henne när hon inte tagit sin medicin. Hon dras in i konstiga kondomförsäljningar och knarkhandlingar med sin kk Matheus (Emil Algpeus) samtidigt som hon börjar få känslor för den coola, nya tjejen i skolan, Audrey (Melina Benett Pakkonen). KULTs Alice Maddock har intervjuat Nikki Hanseblad, huvudrollsinhavaren och skådespelardebutanten. 

Hur känns det att debutera som skådespelare?
– Det känns mest roligt, men också så himla lärorikt. Jag kände att jag verkligen utvecklades som person, eftersom allt var så nytt för mig i början – jag hade knappast ens läst ett manus i hela mitt liv. Så samtidigt som jag fick lära mig om hela filmprocessen och hur allting gick till, kände jag att jag även lärde mig mycket om mig själv. Att jag mer och mer under inspelningens gång litade på mig själv och kunde tro på min egen förmåga. Sen ska jag inte ljuga. Jag var såklart nervös över hur filmen skulle bli mottagen på Göteborgs filmfestival, men försökte mest fokusera på hur mycket av en ära det är att få inviga hela festivalen.

”Att jag kom in helt blind och okunnig är nog det som verkligen gjorde att jag utvecklades så snabbt.”

Vad var det mest lärorika? 
– Allt, egentligen. Jag hade inte riktigt några förväntningar innan och jag tror också att det var skönt att jag kom in med den inställningen. När jag säger att allting var nytt för mig menar jag verkligen det. Det var så mycket jag behövde lära mig; det var så mycket manus, det var så många i teamet. Jag visste till exempel inte att det är så himla mycket för- och efterproduktion, att det tar så himla lång tid att faktiskt göra en film. Att jag kom in helt blind och okunnig är nog det som verkligen gjorde att jag utvecklades så snabbt.

Med tanke på Nikkis övertygande gestaltning av huvudkaraktären Joanna är det svårt att tänka sig att hon knappt skådespelat förut. När jag frågar om hon har någon erfarenhet av film- och tv eller teater skrattar hon och säger att den enda egentliga erfarenheten hon har är från barnprogram som liten. 

– Så på så sätt är jag väl van med att stå framför kameran och så, men att skådespela är ju en helt annan grej. Ett av programmen jag var med i när jag var liten var Wild Kids, och där är man ju liksom bara sig själv… Så det här var första gången jag verkligen behövde gå in i en roll.

Hur fick du rollen som Joanna, till slut? 
– Det var egentligen en slump att jag fick rollen. Min bonusmamma delade ett inlägg jag hade gjort om att jag sökte jobb, och sedan var det faktiskt produktionen som hörde av sig till mig. I början tvekade jag eftersom jag inte visste om jag ens ville gå på någon casting eller liknande, men till slut var det min mamma som sa att jag behövde sluta ignorera dem, och att jag bara skulle gå och testa. Jag kom in väldigt sent i hela castingprocessen; alla andra var redan färdigcastade och jag tror att det bara var jag kvar då. Jag fick göra massa olika castings, och redan då fick jag träffa Melina, som spelar Joannas kärleksintresse Audrey, för första gången.

Hur såg karaktärsarbetet ut?
– I början kunde jag knappt ta mig igenom manuset, och eftersom jag var så ny med allt fick jag faktiskt träffa en skådespelarcoach. Jag fick lite olika läxor för att sätta mig in i rollen ännu mer, typ att jag skulle skriva brev från Joanna till de andra karaktärerna. Det var egentligen när jag gjorde dessa läxor som jag kände att jag kom nära karaktären på ett nytt sätt, att jag kände att jag började sympatisera med Joanna. Jag tror även att det var en fördel att jag inte är formellt skolad inom teater eller liknande då jag inte hade några förutfattade tankar eller meningar om hur jag skulle spela Joanna, utan det fick i stället komma rätt så naturligt.

”Jag har aldrig tänkt att jag ska gestalta en diagnos, utan jag har bara tänkt att jag ska gestalta Joanna.”

Kände du någonsin ett ansvar att porträttera Joannas ADHD så “realistiskt som möjligt”?
– Om jag ska vara ärlig är det inte någonting jag har reflekterat jättemycket kring förrän någon vecka sedan, på Göteborgs filmfestival. Då började jag nojja litegrann. Jag snackade med vår regissör, Christopher Sandlers, och berättade att jag var lite orolig att folk skulle ta illa upp med sättet jag spelade Joanna på. Han svarade att jag inte skulle vara rädd att jag porträtterade ADHD “på fel sätt”, för det finns ju inte direkt ett rätt eller fel sätt att ha ADHD på. Och det är väl även det jag själv har känt när jag gått in i rollen som Joanna. Jag har aldrig någonsin känt att jag specifikt porträtterar ADHD i sig, och därav har jag väl inte heller känt att jag har ett ansvar att porträttera ADHD “på rätt sätt”. Det är ju helt omöjligt att gestalta ADHD i sig, för ADHD ser ut olika för alla som har det. Så, nej, jag har aldrig tänkt att jag ska gestalta den här diagnosen, utan jag har bara tänkt att jag ska gestalta Joanna.

Joanna är även queer, något filmen varken uttalar eller reflekterar särskilt mycket kring. Har du några tankar om det?
– Att Joanna är en queer karaktär men att det inte uttalas, eller egentligen bara inte är någonting som är ett stort problem eller en huvudkonflikt i filmen, tycker jag är så himla viktigt. Visst är det en film som handlar om två tjejer som blir kära i varandra, men det är inte faktumet att de är icke-straight som står i fokus, utan det bara är så. Deras kärlek för varandra får finnas – utan att det blir en stor grej att det är just lesbisk kärlek.

När jag sitter och pratar med Nikki på Zoom märker jag vissa likheter mellan henne och Joanna, exempelvis i sättet de pratar. Jag frågar henne om likheterna är resultatet av alla långa inspelningsdagar av Så jävla easy going, eller om de helt enkelt bara är lika varandra som personer.

– Jag känner att jag själv inte relaterar jättemycket till Joanna rent personlighetsmässigt, men jag kan absolut relatera till hennes känslor. Hon är ju en rätt så osäker karaktär och hon tvivlar mycket på sig själv och känner att alla andra ogillar henne. Och när jag väl kände att jag försökte förmedla dessa känslor, i stället för att tänka för mycket på hennes personlighet, kände jag att jag verkligen hittade henne som karaktär. Men det var ju så att vi hade väldigt långa dagar med många långa inspelningar, och runt den tiden då vi spelade in filmen i Göteborg märkte jag ibland att jag absolut hade svårt att släppa rollen. Att jag ibland pratade med folk som om jag var Joanna, och att jag mitt i en mening kunde tänka “Men, va? Jag pratar ju inte såhär.”

Fortsättningsvis undrar jag om Nikki tror att de som ser filmen kommer relatera till Joanna, trots att hon själv inte gör det till hundra procent. Nikki nickar och berättar att hon tycker att Så jävla easy going är en sådan film där alla kan se sig själva i någon av filmens händelser eller karaktärer.

– Jag tror absolut att folk specifikt kommer relatera till Joanna när de ser filmen, men jag tror även att filmen är en sådan film där alla kan känna igen sig i någonting – inte bara kanske just Joanna. Visst tror jag att många kommer kunna se sig själva i Joannas karaktärsdrag, men även i mer allmängiltiga saker såsom hennes känslor och osäkerheter. Det är en film om en tjej med ADHD, någonting som sällan porträtteras på film, och den lyfter även ämnen såsom dåliga hemförhållanden och när ett barn tvingas bli förälder till sin förälder. Så jag tror att alla som ser den kommer kunna se sig själv i någon, vare sig det är Johanna, eller Audrey, eller till och med Matheus.

”Andra gången vi någonsin träffades behövde vi öva på sexscener i en hel dag.”

Hur var det att spela ihop med Melina, som spelade Audrey? Var det svårt med kemin i början, eller kom det naturligt?
– Jag träffade Melina på min fjärde casting tror jag, och jag kände mig direkt väldigt trygg med henne. Hon var debutant som jag, men hon var dock mer skolad. Hon hade gått en teaterutbildning vilket kändes skönt, för hon hade mer koll på allt än vad jag hade så jag kände mig lugn med henne. Hon hade liksom koll på läget. Vi brukar skämta om att vi nästan hade som en “omvänd” vänskapsrelation. Andra gången vi någonsin träffades behövde vi öva på sexscener i en hel dag, och det är väl klart att det blir en speciell typ av vänskap på så sätt. Det kändes som att jag visste alla hennes bästa och värsta sidor innan jag ens visste vad typ, hennes mamma hette. Vi klickade ganska direkt och blev på så sätt väldigt nära varandra snabbt, men jag tycker absolut inte att det är någonting som hindrade oss från att kunna spela romantiskt med varandra, utan jag tror att det faktum att vi var väldigt trygga med varandra snarare hjälpte med kemin.

Joanna har en till relation i filmen som är mer sexuell, med karaktären Matheus. De har ju den här klassiska “stela kk-relationen”. Hur var det att spela in de scenerna?
– Hm. Det är ju såklart väldigt annorlunda att spela in en sexscen, men likaså som att jag fick öva ihop med Melina inför Joannas scener med Audrey, fick jag öva mycket ihop med Emil. Vi hade en intimitetskoordinator som hjälpte oss väldigt mycket, och jag kände att vi verkligen hade en öppen kommunikation kring vad vi kände att vi ville göra, vad vi inte ville göra, och så vidare. Det känns jätteviktigt när man spelar in sexscener, tänker jag. Och jag kände även att det var tydligt att det hela var en koreografi, att allt var planerat. Det lades även mycket fokus på att vi skulle gå in i våra karaktärer på djupet. Vi fick göra massa olika övningar innan sexscenerna, så att vi verkligen skulle bara tänka som våra karaktärer och inte som oss själva.

Finns det några scener som är improviserade?
– Vår regissör, Christopher, var väldigt mån om att filmen inte skulle kännas som om vi var skådisar som läste ur ett manus. Jag tänker att det är extra speciellt med ungdomsfilmer, då man inte vill att publiken ska tycka att en film om tonåringar verkar vara skriven av en vuxen. Christopher var noggrann med att inför varje scen säga att om det till exempel fanns något ord vi inte kände att vi någonsin skulle använda i verkligheten, att vi bara skulle ta bort det, et cetera. Sedan behövde vi ju ändå följa scenerna som det var tänkt att de skulle utföras – annars blir det ju ingen film av det hela – men jag tror vi som skådespelade kände oss fria i att lägga till, ta bort och byta ut exempelvis fraser och ord om de kändes för “vuxna” och “stolpiga” och därmed orealistiska.

Vad har du för förhoppningar inför framtiden? Skulle detta kunna vara början på en karriär inom skådespeleri?
– Jag har velat ganska mycket fram och tillbaka under en lång tid och kanske mer tänkt att det här var mer en engångsgrej. Jag har även funderat om det är så att jag bara kan spela just Joanna; om det visar sig var det här är den enda rollen jag någonsin kommer klara av. Men nu under de senaste veckorna, kanske i samband med att faktiskt få se filmen på Göteborgs filmfestival, har jag blivit mer och mer taggad på att fortsätta skådespela. Jag har inga direkta planer eller projekt på gång just nu, men jag tänker att jag får ta det lite som det kommer. 

Så jävla easy going invigde Göteborgs Filmfestival 2022 och kommer ut på övriga biografer den 25:e februari.