Mara Lee om bilden av främlingen, exkluderande språk & människans motsägelsefulla karaktär
Mara Lee, författare, poet, översättare och forskare, är aktuell med sin senaste bok Främlingsfigurer – en hybrid-bok som med poesi, essäer och fiktion undersöker hur språket konstruerar bilden av den Andre. KULTs litteraturredaktör Lejla Cato ringer upp Mara för att prata om boken, att utmana vedertagna dikotomier, språkets sätt att dra gränser, och olika kroppars plats i världen och litteraturen. Men framförallt: Om litteraturens potential att förenas, åtskiljas, gå under och leva ut sitt inre monster i.
Mara Lee håller fram Främlingsfigurer mot webbkameran, låter dess puderrosa omslag fylla skärmen när vi möts i Zoom. I bakgrunden fylls hyllplan av böcker, litteratur vilken Maras senaste bok – en bok om “kärlek och hat – känslor som formar bilden av den Andre” som omslaget skriver ut – snart ansluter sig till. En skrivprocess som officiellt påbörjades 2016, men där bokens kärna, de frågor den ställer om bilden av främlingen, ansvar och språkets betydelse i litteraturen, är något Mara har funderat över sedan 2010, då hon påbörjade sin avhandling När andra skriver: skrivande som motstånd, ansvar och tid.
– Boken kom häromdagen och jag bara slängde den i ett hörn, för jag står inte ut med att hantera den som ett fysiskt objekt just nu… det blev för mycket. Just den här övergången från någonting som är en del av mig till något som finns där ute är konstigt, jag börjar nästan gråta när jag tänker på det. Det är så konstigt att man ska känna sig främmande inför något man jobbat så mycket med.
Resultatet som för nu känns främmande har en fragmentarisk form, då Främlingsfigurer är något av en bok-hybrid av essäer, prosa och poesi, vilken går att placera under den i amerikansk kontext mer förekommande genrebestämningen Lyric Essays, där I Love Dick, av Chris Kraus, och Anne Carsons The Glass Essay även hemmahör. Det är en lekfull och kreativ skrivform som utmanar genrers gränser, men som även är en total nödvändighet: en konsekvens av innehållets krav på språkets form.
– Det är någonting med att du vill finna det adekvata uttrycket för det som måste sägas, och ibland blir det på det här viset – att det måste blandas. Jag skulle själv jättegärna vilja kunna bara sätta mig och skriva en roman, en som är sådär enhetlig och där jag slipper hålla på och testa nya språk hela tiden för att det språket som jag använder mig av inte känns tillräckligt.
Just litteraturens form, dess stil och figurer, är bokens kärna, vad allt annat ständigt ställs och undersöks emot. Mara ställer frågor om vilket ansvar litteraturen har, vilka känslor den väcker, hur det exkluderar och förenar, och vilka kroppar som drabbas av vilka känslor, och varför.
Du skriver i inledningen att boken var tänkt att handla om kärlek och andrafiering, men att den kom att handla desto mer om språkliga figurer och deras inneboende makthierarkier. Du skriver: ”Jag är tjugosex år gammal och har // ännu inte börjat använda metaforer”. Vad tänker du att det betyder att inte använda metaforer?
– När jag skrev det där, en tid efter 80- och 90-talet, var poesin som skrevs i Sverige väldigt metaforfattig. Åtminstone den poesin som lästes av oss som var unga då, och då blev vi, och jag, såklart påverkade av det klimatet. Så dels var det en litterär och poetisk strömning som var i tiden. Sen tror jag också att det är rent personligt, för jag har aldrig riktigt förstått ironi och sånt. Eller det tog väldigt många år, och det är för att jag har haft en väldigt fundamentalistisk relation till språket. Så när jag fick upp ögonen för det med metaforer så kändes det lite lättsinnigt och dekorativt – att det är människor som har det väldigt lätt med språk som jobbar med metaforer. Men så är det naturligtvis inte alls. Utan man kan jobba med metaforer av otroligt många olika anledningar. Men för mig så blev det som en kod för ett slags utanförskap. Att vara utanför en viss konvention.
”Man kan jobba med metaforer av otroligt många olika anledningar. Men för mig så blev det som en kod för ett slags utanförskap. ”
Främlingsfigurer är indelad i tre delar, där namnen på de första två delarna – “En rörlig armé av metaforer” och “Troper, våld” – tydligt illustrerar hur Mara undersöker hur språket i sig, med troper och metaforer, strukturerar världen genom att dra gränser mot vissa andra.
Kan du berätta varför du skriver om bilden av den Andre?
– Jag tyckte inte att jag var färdig med det efter avhandlingen. Sen tror jag att faktumet att jag är författare – att jag är intresserad av litterärt språk och vad språket gör – gör att det där alltid kommer att poppa upp. Det blev det som jag ville skriva om, helt enkelt.
Att känna sig alienerad, av språket i litteraturen, till sitt eget skrivande eller i samhället, löper som en skör lina genom samtalet och oss båda – och stundvis skakar det oss ur balans. Det omskakande går kanske att förklara med “att det finns en skörhet i tiden”, som Mara säger det, men även i den ofrånkomliga smärtan i ämnena som Mara återkommer till; som kärlek, hat, rasism och olika kroppars plats i rummet. Teman som ibland även kallas för “Mara Lee-ämnen”.
– Jag tänker att det oftast är så att författare har en begränsad arsenal av ämnen och frågor som hen kan vara riktigt bra på. Det är alltid bra om man har någon väldigt stark förankring i något, som man kan väldigt väl, intresserar sig för eller har passion kring. Sen så är det också sånt som alltid har varit en del av mitt liv och som jag inte alltid själv har velat vara en del av. Som det här med kroppen och kroppens plats i världen: var den får lov att vara, hur den får lov att se ut. Jag betackar mig, men det är så att jag får de där frågorna slängda på mig hela tiden, så detta har blivit mitt enda sätt att hantera det här.
Intresset i att förstå ämnen som annanhet och rasism fråntar däremot inte det smärtsamma med att vara i det. Tvärtom berättar och skriver Mara om hur otroligt svårt det är att jobba med vissa delar, och hon skriver i dikten “Mörker, mon amour” att “Det var inte meningen att gå under”. Trots det ger Mara sig in i smärtpunkten – gång på gång.
Av vilka anledningar gör du det? Finns det en känsla av ansvar att bege sig in dit, fast att det är så smärtsamt?
– För mig är litteraturen den platsen där jag är som sannast, där jag är som mest uppriktig och där jag tar som mest ansvar. Jag kan låta allt gå åt helvete i mitt vanliga liv, strunta i att betala räkningar eller whatever – men i litteraturen känner jag att jag har lika stark skyldighet inför mitt skrivande som jag har inför medmänniskorna utanför litteraturen. Så det är därför jag håller på sådär, annars skulle det inte vara värt någonting.
En sådan del, som var extra svår att skriva och vara i, var dikten “Kollektivtrafiken”, där Mara under flera års tid har samlat vittnesmål ur olika nyhetsmedier som rapporterat om våld som skett i kollektivtrafiken.
– Vi vet att det är någonting med vissa platser, där just produktionen av de Andra och annanhet blossar fram – som när vi är fångade på en plats som vi tvingas dela med andra som vi inte har valt själva. Och kollektivtrafiken är en sån plats. Så jag har länge samlat på de här incidenterna, och sen när jag skulle sammanställa dem blev det väldigt, väldigt jobbigt, just för att innehållet är så starkt.
Även en annan dikt i boken, “Rätten”, använder samma typ av found poem-struktur: där vardagens underliggande, och ibland osynliggjorda, strukturer synliggörs genom att låna formuleringar från andra texter och röster. På så vis låter Mara verkligheten träda fram i deras egna ord. Resultatet gör, i brist på andra ord, ont att ta del av. Verkligheten blir klar och materiell – poesin våldsam. Dikten slår som med fysiska slag mot kroppen som läser. Men att appropriera andras språk är inte alltid vägen att gå.
– För att jobba med funnen text och appropriering så måste man ha på fötterna. Det måste finnas starka skäl till varför vi använder befintligt, färdigarbetat material. Vi måste ställa oss frågan: Okej, varför ska jag ta de här notiserna och göra dem till mina? Och jag säger inte att man inte har rätt till det, jag säger bara att vi hela tiden måste ställa oss de frågorna.
En av de första recensionerna jag skrev var om din diktsamling Kärleken och Hatet, i vilken jag skriver att du låter “motsägelserna hagla över oss”. Det är en tendens som även syns i Främlingsfigurer, som när du exempelvis kopplar samman rasism och kärlek. Finns det något som drar dig till att utmana sådana här vedertagna dikotomier?
– Jag tänker mycket på de böcker som jag använder mig av och återkommer till i Främlingsfigurer, som exempel Frankenstein. De tre viktigaste karaktärerna: Monstret, Dr. Frankenstein och Elizabeth – alla är några vilka jag som läsare väldigt lätt kan identifiera mig med. Elizabeth har lite olika bakgrund i de olika utgåvorna, men hon är alltid adopterad i någon mening, och hon gör allt: Hon är en kvinna som ska uppta så många olika roller, hon ska vara så “perfekt” liksom. Och det är många kvinnor som kan känna igen sig i det, så där finns en ganska stark igenkänningsfaktor. Sen har vi Dr. Frankenstein, som har den här otroliga kreativa viljan som gör att han kan försaka allt för att gå vidare med sitt vetenskapliga projekt – så att han till slut blir helt galen. Och herregud, det där vet alla som har varit passionerade kring någonting, hur uppslukande och fruktansvärt det är att vara i det här skapandet – och ändå helt fantastiskt… Där finns också en sån fruktansvärd identifikation. Och sen så har vi Monstret. Som, återigen, jag som läsare kan jag identifiera mig väldigt, väldigt starkt med också.
– Och jag är ju inte ensam om det här, utan jag tror att alla människor på något sätt havererar de här uppsättningarna inombords. Alla kanske inte är lika explicita som i mitt fall, men vi har dem alla i någon grad, och jag tror att litteraturen då blir en plats att bejaka och undersöka dem på. För i vanliga livet kan jag inte bejaka mina monster-egenskaper, jag kan inte gå omkring och bara råka ha ihjäl en unge för att den är dum. Även om man har såna impulser ibland, så går ju inte det, för då blir vi psykopater.
”Litteratur kan göra det, religion kan göra det – det är vissa saker som kan skapa de här starka, starka kopplingarna. Och om det inte finns, så finns ingenting. Så det försöker jag alltid uppnå.”
Vad vill du att texten ska göra med läsaren?
– Jag hoppas att allt jag skriver på något sätt gör att man känner: Det här är ett språk som gör något! Det är inte bara något som förmedlar ett tyckande eller kunskap i största allmänhet. Det är jättebra med texter som “enbart” och omedierat förmedlar kunskap, och den här texten vill också förmedla kunskap, men inte bara. Faktum att det är litteratur är helt centralt, att man därför kan nå läsarens själ på ett annat sätt. Det kan hända något där som jag tror är jättestarkt, och som är bortom allt tyckande… Litteratur kan göra det, religion kan göra det – det är vissa saker som kan skapa de här starka, starka kopplingarna. Och om det inte finns, så finns ingenting. Så det försöker jag alltid uppnå.
Vi återkommer till skrivandet, men blickar nu mot det som väntar när boken strax är ute i världen – och skörheten gör sig åter tillkänna. För kanske kan Mara nu röra sig bort från den allra mest brännande kärnan av andrafiering och rasism, och istället möta något i författandet som inte är lika brutalt nedbrytande av själen och hjärtat.
– Under en lång period har jag varit tvungen att tänka på de här sakerna, och jag hoppas på att slippa hålla på med det här något mer. Jag kommer naturligtvis fortsätta att tänka på dem, men jag hoppas att de kanske inte ska uppta all min tid, och hela mitt liv. Det… nu börjar jag nästan gråta igen.
Vad hoppas du på att kunna utforska eller fokusera på härnäst?
– Jag tänker på det hela tiden. Jag vill alltid fly från mig själv och mina ämnen, men sen så kommer jag alltid tillbaka. Men jag skulle vilja skriva en bok om träning, tror jag. Träning för intellektuella.
Menar du träning för intellektet eller…?
– Haha, nä sorry. Jag menar såhär: Styrketräning för poeter. Body-mind-förbindelsen är så laddad för alla oss som jobbar väldigt mycket här [pekar mot huvudet] och här [gestikulerar skriva på tangenter]. Så det har jag alltid tänkt att jag vill skriva om, men jag har aldrig tyckt att jag är färdig med det som är allra närmast.
Främlingsfigurer släpps den 1 mars.
