Johan Ulveson: ”En av svårigheterna är att jag är ensam på scen”
Johan Ulveson om att spela ensam på scen i den nya pjäsen ”Tidens Larm” på Folkoperan. ”Det är med skräckblandad förtjusning jag ser fram emot föreställningarna”, berättar Ulveson för KULT Magasin.
När jag berättade för mina vänner att jag skulle träffa komikern och skådespelaren Johan Ulveson, sa en del av dem: “Ja men det är ju han från Parlamentet eller hur?”. Andra sa “Han från Lorry!”. Kanske är min omgivning något okultiverad, eller så har Sverige missat Ulvesons råa talang på teaterscenen. I höst ser vi honom i den allvarliga musikteatern Tidens Larm på Folkoperan.
Föreställningen bygger på Julian Barnes bok “The Noise of Time” från 2016, en berättelse om den välkända ryske kompositören Dmitrij Sjostakovitj som levde under Sovjetunionens hårda regim. Den belyser hans inre konflikt mellan moral och musikalisk frihet, och hur han försökte överleva i en värld där konst och kultur var hårt kontrollerade av regimen. Ulveson gestaltar Sjostakovitj i en lång monolog där han levandegör dessa ångestfyllda tankar och låter publiken uppleva vem Sjostakovitj egentligen var. På scenen finns enbart Ulveson, en orkester och en operasångerska vilket ger en känsla av ensamhet och dramatik. Strålkastarna riktas mot Ulveson och jag får äntligen se honom som skådespelare på teatern.
Jag och Ulveson sitter mitt emot varandra i ett litet hörn av Folkoperans foajé medan KULTs fotograf Albert Rasnani står bredvid och förbereder för fotograferingen. Albert nämnde att han kanske ska ta bilder under intervjun och skämtar lättsamt om att det är bäst att vi fixar till vår hållning. Efter några fler skämt börjar det bli dags att inleda intervjun och jag startar inspelningen:
Du har ju gjort en hel del inom kulturen. Var känner du dig mest hemma – filmen, komedin eller teatern?
– Jag känner mig mest hemma på scen, men samtidigt är det mest krävande av allt: att upprepa och återskapa föreställningen varje kväll, att alltid känna att nu måste det vara lika bra varje kväll. När man filmar och gör tv så gör man en scen och sen är den klar. Då slipper man tänka på den mer och gå vidare. Men här måste man det, och det känns extra nu. Jag har orkester, sångare och pianister, men det är ändå jag som står på scen och berättar historien helt själv. Så det är ju inte så lättsamt. Det är otroligt roligt, men samtidigt väldigt krävande. Det här manuset hänger över mig varje dag.
Varför valde du att spela just denna show?
– Tobias Theorell föreslog det här, alltså regissören och chefen här på Folkoperan. Då tänkte jag “Fan, det lät väl intressant”. Men jag var rätt tveksam. Jag läste romanen och tyckte väldigt mycket om den men jag förstod inte hur man skulle kunna göra den till en monolog och sen lyckades jag ändå bli involverad och då var det för sent att backa ur.
Vad tyckte du om boken som föreställningen är baserad på, The Noise of Time?
– Det är en väldigt, väldigt fin roman. Den är ganska intellektuell. Boken är så välskriven att det finns en distans i den. Sådana välskrivna böcker kan vara väldigt svåra att överföra på scen. Det är inte lika intressant. Jag menar på scenen vill man se en levande människa, inte en orörlig, formell karaktär direkt från boken. Och då har man inte lika mycket nytta av det vackra språket. Det var åtminstone min tanke när vi började jobba med det. Men nu tycker jag vi har lyckats ganska bra ändå.
Har du lyssnat något på Sjostakovitj innan?
– Nej, för att vara ärlig, inte jättemycket. Jag har hört Sjostakovitj. Jag menar han är ju ett stort namn, såklart har jag hört hans musik, men inte lyssnat så aktivt eller varit engagerad i det förrän nu. Ibland kan det vara svårt att lyssna på klassisk musik.
Man flyter iväg lite…
– Ja, exakt. Musiken bara pågår. Men nu har jag ju haft något att koppla ihop det med. Jag kan till exempel tänka på hans historia och vissa situationer han har varit i när jag lyssnar på Sjostakovitj.
Vad brukar du annars lyssna på i vardagen?
– Det är svårt att säga. I min ålder har jag tappat musiken. Nu när allt är streaming och Spotify finns, blir det här aktiva valet inte så aktivt längre. Man hoppar hit och dit otåligt. Det blir fragmentariskt. När jag var yngre lyssnade man ju in en hel platta och man lät den komma in i hjärnan och kroppen.
Så ingen favoritartist?
Med en lekfull frustration säger Ulveson:
– Alltså, jag orkar inte ens tänka. Ska man säga Bob Dylan? Nä, jag orkar inte det. Jag har ingen! Jag lyssnar gärna på ny musik. Men jag vet sällan vem eller vad för sorts musik jag lyssnar på.
Jag slutar ställa mer musikrelaterade frågor till Ulveson och återgår till skådespelandet.
Vad betyder Tidens Larm för dig?
– Ojoj, ja du.
Ulveson tar en liten tankepaus och kliar sig lite på hakan.
– Dels tycker jag historien är mycket intressant. Sovjet-eran är också något som har pågått under mitt liv, så för mig är det en ganska levande historia. Dessutom så är det fortfarande ett väldigt aktuellt ämne, med demokrati och fria rättigheter och det konstnärliga skapandet. Hur mycket ska makten få lägga sig i konst? Det finns många konstnärer och kompositörer och författare som lever i förhållanden där staten kontrollerar vad de får skapa och inte.
Ulveson fortsätter:
– Men för mig som skådespelare är det en mycket stor utmaning att ta mig an den här texten. Bara omfånget av texten är mycket stort. Det är också väldigt speciellt att stå ensam. Alltså jag är ju inte själv på scen, för jag har musiken, som betyder oerhört mycket – den är lika stor del av föreställningen. Men som skådespelare så är jag ändå ensam där. Det kommer aldrig någon som frågar “hur mycket är klockan” som jag måste svara på. Alla processer sker inom mig. Allt som driver historien framåt sker inom mig.
Om du fick bestämma, skulle du vilja ha någon annan på scen?
– Nu när den är klar är jag glad att jag är själv. Men jag längtade ju efter att ha någon att bolla med när vi repeterade, absolut. Det naturligaste som händer på en teaterscen är när två människor möts. Det är ofta mötet som är själva pjäsen. Och här har man tagit bort det mötet. I stället är mötet med musiken och publiken.
Kan du relatera eller känna igen dig själv något med Sjostakovitjs karaktär?
– Ja, det gör jag verkligen. Man måste kunna göra det för att kunna gestalta någon. Jag känner ju inte igen mig i allt; han var ju ett musikaliskt geni, och det kan jag nästan inte förstå att han var. Jag har inte den musikaliska kunskapen att kunna förstå i praktiken hur komplicerade hans verk egentligen är. Men jag förstår det ändå genom andras ögon: det här är ett musikaliskt geni. Folk är medvetna om att han är en enastående tonsättare. Men det jag kan bidra med är den mänskliga delen. Visa att han också var en vanlig människa, som du och jag. Han hade känslor av otillräcklighet, han kände sig som en fegis, och att han gjorde fel val.
Var det svårt att komma in i rollen som Sjostakovitj?
– Ja, det var svårt. En av svårigheterna är att jag är ensam på scen och berättar allt för publiken helt själv.
Efter en stunds eftertanke, tillägger Ulveson en reflektion om den udda upplevelsen att gestalta en verklig person.
– Sen är det alltid svårt att säga. Jag tycker alltid att det är svårt att prata om det. Det är på sätt och vis lite flummigt i att man försätter sig i något slags tillstånd av “Nu är jag den här personen”, det är ju väldigt konstigt egentligen.
Vad var det jobbigaste med att arbeta med föreställningen?
– Det jobbigaste är ju att lära sig hela texten utantill. Det är liksom ett trivialt svar på något sätt. Det är egentligen enkelt, och man tycker att vem som helst kan göra det. Men det är en mycket krävande process att memorera en sådan omfattande text. Det räcker inte med att lära sig den, du måste ha den i kroppen och i hela systemet, så att det kommer naturligt.
Hur känns det att du ska göra denna föreställning flera gånger i veckan tills den 25:e november då?
– Det är roligt och det har ju gått bra. Det är fantastiskt att publiken kommer och ser på pjäsen. Men det är med skräckblandad förtjusning jag ser fram emot föreställningarna.
Varje gång?
– Ja, det är varje gång. Det är väldigt kul när man väl kommer igång. Men innan är det väldigt mycket press.
Om du fick jobba med vem som helst, vem skulle det vara?
– Åh vilken jobbig fråga. Den var för jobbig. Det finns ju massor av bra skådespelare. Jag avstår. Jag kan inte svara. Säger jag något kommer jag bara tänka ”nej, varför sa jag det för”.
Jag misstänker att Ulveson har beslutsångest.
Kan du tänka dig att göra mer internationella roller?
– Jag har aldrig föreställt mig det tidigare, och jag har faktiskt inte gjort det heller. Kanske är det en personlig preferens, beroende på vilka vi är som människor, och vad man strävar efter. Om någon skulle fråga mig skulle jag bli livrädd, men samtidigt ändå vara tvungen att göra det.
Vad drömmer du om att genomföra under din karriär?
– Man drömmer ju alltid om en bra filmroll. Men det är så olika saker som lockar mig. Det är komedi, det är humor, dramatiska roller, alltså jag vill göra allt. Så det är svårt att säga precis. Men en stor dramatisk filmroll skulle vara fantastiskt. Det skulle jag bli väldigt glad över.
”För mig är det en stor upplevelse att se och uppleva i sig. Jag tycker det är lite underskattat faktiskt.”
Finns det några skådespelare som du ser upp till?
– Ja, det har jag åtminstone haft, särskilt den äldre generationen. Margaretha Krook, Tommy Berggren, Gösta Ekman och andra liknande skådespelare. Men jag har aldrig tänkt “sådan ska jag bli”. Jag uppskattar verkligen att få se en skicklig skådespelare. Även i en mindre bra uppsättning kan jag se en scenartist och tänka: “Det är fantastiskt vad hon gör i den här föreställningen”. För mig är det en stor upplevelse att se och uppleva i sig. Jag tycker det är lite underskattat faktiskt.
När jag senare under fotograferingen frågade Ulveson om han har någon favoritkomiker så svarade han “Usch, vad jobbig du är” och efter några sekunder sa han motvilligt “Dorsin är kul att spela med”. Han gillar verkligen inte att välja mellan saker.
Kanske lite av en regissörsfråga, men ni har en liveorkester, så varför använder ni ibland en skivspelare under showens gång?
– Ja, det har regin försökt överbrygga på så sätt att vi behövde använda en viss symfoni, men vi fick inte rättigheterna till den. Även om Folkoperan inte har rättigheterna att spela musiken live, så har man rätt att spela en kort snutt av en inspelning. Att lägga in en skivspelare var ett sätt att lösa det hela.
När jag först såg honom på Parlamentet och andra komedi-sketcher kände jag att han var en bra underhållare. När jag såg honom i serien Älska mig kände jag att han var en väldigt bra skådespelare. När jag såg honom i Tidens Larm kände jag att han var en djup människa med flera lager. Och nu när jag träffat honom känner jag att han är en empatisk och talangfull person som förtjänar att bli hyllad för sin nya roll på Folkoperan. Alla borde ta chansen att se Ulveson på scen.
Tidens Larm spelas på Folkoperan till och med 25:e november 2023
