Johan Heltne vill skildra en gråzon: “Så ser livet ut”

“Det finns inget kontroversiellt i att säga att Biskops-Arnö är en homogent politiserad miljö”, skriver Johan Heltne i sin essäbok Sympati för djävulen. Han liknar undervisningen på Sveriges mest omtalade – och oftast benämnda bästa – skrivskola vid Livets ord: en liknande rädsla för att uttrycka sig, tystnad, brist på känslor, fokus på det svåra istället för skönhet och glädje. Han upplever ett utanförskap i textsamtalen och känner sig förlöjligad av läraren. Han får sin text ignorerad innehållsmässigt men moraliskt kritiserad.

Efter utgivning i februari stod boken som utgångspunkt i ett flertal kulturdebatter. GP:s Sanna Samuelsson ifrågasätter om man inte bör kunna ta moralisk konfrontation, i Aftonbladet frågar Sven Anders Johansson om det inte är dags att gå vidare från 2000-talets händelser. I Expressen undrar Valerie Kyeyune Backström om Johan Heltne blivit illa behandlad av skolan, eller om han bara haft normala kursare och pretton till lärare.

Liknande det som hände med texten på utbildningen händer alltså i utgivningen av Sympati för djävulen. Få personer pratar om själva innehållet i boken, menar Johan Heltne.

– Jag förstår ju att Biskops-Arnö är vad många, särskilt de skrivande personerna, är intresserade av. Men som jag har uppfattat recensionssvängen var att den sa väldigt mycket om den som skrev texten, och ganska lite om boken. I stället så var det en sorts bedömning: var det rätt eller fel, ligger det något i det eller inte.

Trots att delen där Biskops-Arnö förekommer är viktig finns det andra delar av boken som väger lika tungt, enligt Johan Heltne.

– Det är en självbiografisk berättelse som handlar om skrivande och förlåtelse. Den handlar om hur en person, som råkar vara jag, ur en uppväxt där konst och kultur inte är en naturligt integrerad del av vardagen möter konst i olika former. Vad som händer då. Och det leder till eget skapande och påverkar mig som person.

”Den vanligaste kommentaren på boken är ’Den var inte vad jag trodde'”

Läsaren får följa huvudpersonen genom barndomens uppväxt i Livets ord – utanförskapet och ensamheten, de psykosomatiska krampanfallen, fiskandet och bibelläsandet, det omoraliska brevväxlandet med flickan som sedan gifte och hängde sig innan 20 år – till en upptäckt av det sekulära: Kafka, Bob Dylan och Bruno K. Öijer.

Som äldre resonerar huvudpersonen om kärlek är något för honom. Han skriver om kärlek och sex, och misstänker att det beror på att kärlek och sex har varit förbjudet för honom. Hur sex alltid känns som övergrepp, om han någonsin haft sex utan att efteråt känna ånger.

Biskops-Arnö nämns först halvvägs in i boken. Johan Heltne berättar att hans vanligaste kommentar på boken är: Den var inte vad jag trodde. 

Vad är det folk tror om boken?

– Att det är en bok om Biskops-Arnö, en sorts aggressiv kritik. Men det är en bok om mig, och en liten del av boken handlar om hur jag hamnar på Biskops-Arnö. 

Skulle du säga att boken är någon sorts kritik?

– Det är kritik i den breda meningen; en sorts reflektion om vad jag var med om. Jag försöker reda ut det i relation till filosofi och teologi.

Undervisningen beskrivs ha genomsyrats av feministisk ideologi och en litterär kanon av bara kvinnor och queerpersoner – med manliga undantag om de var aktivister. Lärarnas stjärnstatus gjorde att eleverna inte kritiserade deras åsikter. Ett besök av Knausgård skapar debatt om rätten att skriva om våldtäkt.

En del av boken behandlar när Johan Heltne gav ut boken Emil – en bok som utgår ifrån frågan “är det eller är det inte en våldtäkt”. Bokens publicering hamnade i linje med #metoo-debatten, och Johan Heltne upplevde att boken riskerade att dras in eller skjutas upp om han inte mötte förläggarens synpunkter. Otydligheten skulle bli mindre.

I DN skrev han senare kulturdebatten: ”Jag ångrar att jag lät förlaget stryka i min bok om en anmäld våldtäkt”.

– I efterhand är jag ledsen på mig själv för det. Jag hade önskat att jag höll på det jag var helt säker på: en ännu tydligare oklarhet. Men det är fortfarande ord mot ord, men från början var den oläsligheten ännu dimmigare.

Varför tycker du att det är viktigt att skildra en sådan gråzon?

– För så ser livet ut.

Tycker du att kritiken du fått är fel, eller kan du förstå den på något sätt?

– Jag kan förstå den. Men det är lite olika från fall till fall, den är både medvetet och omedvetet skygglappad. Vissa tror jag har valt att skriva något för att de vill kritisera det perspektiv som de uppfattar finns i boken. Andra tror jag inte har förmåga att förstå vad boken är för något, och vad de själva gör.

”Det är kul att skriva det som det finns ett motstånd till”

”Inom kulturvärlden belönas den som genom en i tiden ’rätt’ moral lyckas positionera sig som god (solidarisk, maktkritisk, rättvis, omsorgsfull). Denna moral benämns och marknadsförs som radikalitet.” skriver Johan Heltne.

I Sanna Samuelssons kulturdebatt i GP skriver hon att det lika mycket stämmer att flera manliga författare intagit position som “den sköra manlighetens stora sanningssägare”. Hon nämner Michel Houellebecq, som ofta hyllas för sina provocerande, mansfokaliserade skildringar.

– Jag tycker att han är för tydlig. Jag tycker att han är en moralist. Han har ett sätt att skriva på där han skriver ut det så det blir begripligt när man läser, vilket jag personligen har svårt för.

Han berättar att han sällan tycker att det ges ut något som sticker ut på ett moraliskt eller politiskt plan.

Hade du velat att det gjorde?

–  Jag tror att det hade varit bra för litteraturen om det fanns fler perspektiv som krockade. Det hade varit roligare och intressantare. Jag tycker att det har känts dött i litteraturen ett tag.

En orsak till att litteraturen känns homogen och stagnerad är tror Johan Heltne är självcensur. Något som alla författare håller på med, men som kanske förekommer extra tydligt hos manliga författare.

–  I samtal mellan män sägs det saker som inte sägs i böckerna. Jag upplever att det finns en sorts försiktighet och rädsla för att skriva hur det är.

Att bli av med den självcensuren tror han är svårt. Man måste öva, vara beredd på att förlora allt och bli utstött.

– Det kanske hjälper om man har känts sig utanför och vet att världen inte går under för det. Det är kul att skriva det som det finns ett motstånd till, kul att skriva det lite förbjudna för en själv. Sympati för djävulen handlar väldigt mycket om det, att skriva det som för en själv är tabu eller förbjudet.