Jack Hildén om ett skadligt författarskap

14-07-2020, Rågsveds krog

Jack Hildén, 30 år, är tidigare skribent och redaktör på Aftonbladet kultur. Sedan sin romandebut har ett produktivt och omtalat författarskap tagit form. För Jack själv är skrivandet lika ångestframkallande som det är livsviktigt. Relationer, psykisk ohälsa och misslyckanden är i fokus i den kommande romanen Många gånger i regn.

Ovanför Hagsätravägens vidriga backe, i korsningen till Sköllerstagatan, ligger ett torg med neonskyltar från funkisens glansdagar. Under den vänstra neonskylten ligger Rågsveds krog. Jack Hildén är den som introducerade mig för den ökända karaokebaren. Det tar mig mindre än tio minuter att cykla dit från Högdalen, något som skett allt oftare under det här året, då vi blivit vänner. Att ha intervjun på Rågsveds krog kändes som en självklarhet.

Jack har förvarnat mig om att han troligtvis kommer vara mycket lättirriterad då han har slutat snusa. Under tiden han köper den första ölen till oss tänker jag på Roald Dahls skrivprocess, eller rättare sagt ritual. Varje dag gick han ut i sin skrivarstuga, hade med sig en termos med te, satte sig i sin fåtölj och vässade exakt sex stycken blyertspennor som han sedan skrev med. Pennan i ena handen, cigaretten i den andra. När Jack kommer tillbaka måste jag fråga.

Var snuset något som också var förknippat till att skriva?

– Jo, allt är ju förknippat med snus på ett eller annat sätt. När man känner att det går dåligt med att skriva kändes det som att dopa sig lite att ta en snus. Allt jag skrivit har jag gjort samtidigt som jag snusat, så vi får väl se. Känns som att du borde snusa om någon?

Nikotinisten vaknar i mig och jag försöker styra om samtalet till det vi faktiskt skulle prata om: Boksläppet. 

Men nu släpper du Många gånger i regn. Tredje boken på Norstedts, fjärde totalt på snus. 

– Precis, gjorde debut 2014 tror jag. Den [Vi, vi vaktmästare] var inte så himla bra. Sen kom “Tinder-romanen” [God och opåverkad], som känns väldigt pinsam nu. I efterhand har jag skämts jättemycket för båda. Jag var stolt över dem där och då men jag har alltid skämts över dem precis innan de ska komma ut.

Men hur har du hanterat det?

– Jag tror det är viktigt att lura sig själv när man väl håller på. För mig är det att jag “bara skriver” så får jag ta itu med konsekvenserna senare. Både konsekvenserna av att det är fruktansvärt att lämna ut sig på det sättet och att eventuellt såra andra människor, vilket mina två första böcker gjorde.  

Att skämmas över sin text och vara rädd inför att någon ska läsa den verkar alltså inte vara enbart en debutants vånda. Även hos en erfaren författare finns nervositet och ångest inför att ens verk och en själv ska granskas och kanske fördömas. För Jack är rädslan sprungen ur den autofiktiva stil som kommit att bli hans. Tidigare böcker har kommit att påverka både hans relationer och folks uppfattning om honom som person. I Vi, vi vaktmästare blev gränsen mellan verklighet och fiktion så liten att den tidigare kollega som en karaktär baserats på tog illa vid sig. 

– Jag gillade verkligen honom och såg upp till honom på ett visst sätt, även “jag” i boken. Det blev ett tema i boken om klasskillnader, så det fanns en maktdynamik mellan oss. Jag tyckte att det var som en kärlekshandling att porträttera det men han blev skitsur och kände sig utlämnad. 

Vi pratar om dilemmat att som författare känna en rädsla och oro inför att såra, men inte låta sitt berättande och kreativitet begränsas – att skriva för sina läsare istället för sig själv. Som läsare kan vi ställa oss frågan om det verkligen spelar någon roll att veta vad som är fiktion eller inte. Jack beskriver det som smärtsamt att bilden av honom, hans relationer och liv tolkas så bokstavligt i böckerna.

– För mig är det tydligt att jag inte skriver om mitt eget liv utan använder bitar från allt möjligt och mixar ihop det. Alla förutsätter att det är jag och så är det inte. Även om jag plockar från mitt eget liv så är målet att det också ska vara intressant för andra att läsa. 

I Många gånger i regn får vi följa flera karaktärer ur samma umgänge. Finns de på riktigt?

– Det utgår från ett gäng vars dynamik fascinerade mig. De hade varit vänner sedan de var barn men jag fattade inte vad det var som gjorde att de var vänner. De kändes främmande för varandra och ibland fick jag känslan av att de inte ens tyckte om varandra. 

Boken skildrar ett umgänge uppvuxet i trygghet och pengar, i innerstad eller villaområde. På många sätt individer med ett relativt förspänt liv. I umgänget flödar alkohol, droger och psykisk ohälsa. Jack beskriver sitt intresse för gruppen som en fascination för hur det kan gå snett. 

– Det intresserar mig att man kan ha så bra förutsättningar och så bra liv och ändå går allt åt helvete. En kille i boken mår så pass dåligt att han tar livet av sig, det är något jag själv bevittnat och velat skriva om. Sedan å andra sidan är det något slags relationsdrama bla bla bla där det bara intresserade mig hur folk i min ålder kan fucka upp så himla hårt. Hur folk jag trodde hade allt “fixat” visade sig vara lika dumma i huvudet nu som när de var 23. Det finns något roande i det.

Om jag ska komma in och värdera måste jag ändå säga att karaktärerna och handlingen verkligen känns levande.

– Det gör mig glad att du säger det. Det är det jag tycker är absolut viktigast med att skriva. Jag frågar mig själv hela tiden när jag skriver; “Lever det här?”, annars kan man lika gärna skita i det. Med den här boken ville min förläggare ha en tydligare dramaturgisk kurva. Då fick jag först googla vad det var för något och sen försöka få in det. Jag är inte så bra på handling, det ligger inte för mig. Jag tycker bara att det måste vara levande. 

Jakten på handling är en chansning för Jack. Jakten belönas av att efter ett och ett halvt år av chansande börja märka att historien lever på egen hand och att den håller. I det ensamma arbetet är efterbearbetningen och stödet från förlaget mycket viktigt.

När du får den feedbacken från förläggaren, kan du idag – inne på fjärde publiceringen – ta till dig av det? Lyssnar och påverkas du?

– Om man är typ Beate Grimsrud eller något annat geni som är lite besvärlig kan man kanske komma undan med att bara göra sin egen grej och skriva det man själv vill. Jag är inte tillräckligt bra som författare för att kunna ha lyxen att diva runt och inte ta till mig av vad min förläggare och redaktör säger till mig. 

Vi tar en paus för att köpa öl. Jag reflekterar kring vad som precis sagts. Att som författare, konstnär eller vilket annat kreativt yrke som helst vara en sorts slav för andra. Är det inte förlaget som har åsikter så kommer det vara läsaren, folk i ens närhet, kritiker eller media. Är det inte det så är det framförallt författaren själv. När infinner sig egentligen lyckan och friheten i att skriva? Ellet måste skrivandet vara förknippat med självhat och tvivel? 

Jack menar att slitet är det som för skrivandet framåt. Uppvuxen med en pappa som är författare såg han tidigt hur skrivandet kan betraktas som vilket yrke som helst. 

– Men då kan man välja att göra något annat. Det finns inget mer idiotiskt än att fortsätta med författarskapet, med tanke på att det ger så lite pengar. Men det är så mycket av min identitet som är kopplat till skrivandet, jag kan inte se mig utan det. 

Framförallt att krävs det disciplin, menar Jack. Som mål har han att skriva minst en sida om dagen, ett mål som ofta är lätt att hålla. Men lika ofta gäller tvång och disciplin för att kunna formulera orden. 

Det kan ju inte vara en sida om dagen som “håller”? Bla bla bla, “all work no play makes Jack a dull boy”, eller?

– En sida, idag igen! Wow! Nämen, disciplinen har alltid varit det jag varit bäst på. När jag gått på skrivarskolor har det alltid funnits de som är bättre än mig men de lägger av förr eller senare. När jag började skriva insåg jag att det var viktigt att ta det på allvar. Och det är skitsvårt att bara “Nu ska jag sitta här i min vidriga lägenhet i Rågsved och ta mig själv på allvar” fast ingen bryr sig.

På frågan om vad han har för råd till den som vill ta sig själv och skrivandet på allvar svarar han “skrivarskolor”. Jack har själv gått Jakobsbergs skrivarlinje och Biskops Arnö.

– De får skit ibland för att eleverna börjar skriva på samma sätt, men det hjälpte mig mycket. 

Sökandet efter den egna stilen och rösten har dock inte begränsats till skolorna. Jack lyfter det egna läsandet som mycket viktigt. 

– Det finns ingen större än klyscha än mig när jag började läsa aktivt. Läste Jack av Ulf Lundell såklart. Min första roman, som såklart blev refuserad, var ett uppenbart försök att “nu ska Jack försöka skriva Jack igen”. Pinsamt, men det hjälpte i att hitta min röst. 

Så det är mer hårt slit än kreativitet?

– Nu har jag inte skrivit kreativt på ett år. Jag skrev Laddet på två veckor på någon skrivstuga som jag inte minns var den ligger någonstans, men det var i alla fall kreativt. 

Toaletten på Debaser?

– Två veckor i någon sorts psykos. Det kändes som två veckor, men var kanske bara en kväll på toan där.

Slit och kreativitetsdöd åt sidan beskriver Jack det bästa med skrivandet: att skapa något som inte fanns förut. Att boken i handen är din egen och något som bara din hjärna har kunnat skapa. För Jack är det en kick bättre än sex, droger och mänskliga relationer. Kärleken till texten och strävan mot författarskapet har för Jack varit en “klyschig revansch” på en uppväxt där kronisk sjukdom hindrade honom från gemenskap och ett normalt liv långt upp i tonåren. Kreativa uttryckssätt, som exempelvis skrivandet, är att skrika efter kärlek och bekräftelse enligt honom. 

Är du rädd för att inte få bekräftelsen? 

– Jag är livrädd inför publiceringar. Det är läskigt att inte veta om jag ska lyckas igen. Rädslan är en stark känsla av att också känna sig levande.

En tystnad tar över. Jack kommenterar att han för en gångs skull dricker ölen lite långsammare när han måste prata hela tiden. Vid det här laget är dock våra glas tomma. Rågsveds krog ligger bara några meter från Jacks “vidriga lägenhet”. Kärleken till stammishaket är stort, men de höjda priserna till följd av Covid-19 motiverar oss till att svika solplatserna på uteserveringen och gå hem till Jack. Jag ska också köpa snus på vägen.

Vi kommer fram till en lägenhet på bottenplan. Sovrumsfönstret ligger precis vid porten. En syn som återfinns i Många gånger i regn. 

– I boken är det en kille som alltid knackar på fönstret hos grannarna mitt i natten. Det höll på så i några år, att jag blev väckt mitt i natten och skulle släppa in honom. Jag höll på att bli galen!

Förutom senildementa grannar eller smygrökande tonåringar utanför fönstret störs nattsömnen också av de två svarta katterna Puck (som i faunen i Shakespeares En midsommarnattsdröm) och Eero (som i AIKs Eero Markkanen). De möter oss knappast i dörren men i en lägenhet fylld av böcker, växter och tavlor skymtar spår av katt-verksamhet. Inga dörrar får stängas med risk för att låsa in en sovande katt i garderoben och smakfulla klösträd står bland bokhyllorna i vardagsrummet. Efter att ha grävt upp en sovande katt från under sängöverkastet, hälsats och berömts, sätter vi oss i det stora köket. Jag tänker att det är en lägenhet att umgås i. 

Med vin i glasen försöker vi reda ut om det egentligen finns något kvar att prata om “on record”. 

Med den kommande boken är det första gången du skriver ur ett kvinnligt perspektiv. Vad tänker du kring det? 

– Det var kul, jag kan inte fatta att jag inte försökt göra det innan. Jag har väl inte riktigt vågat med rädsla för att det skulle kännas påhittat att skriva ur ett kvinnligt perspektiv. Det kändes som nästa steg i författarskapet, att kliva bort från tryggheten i att skriva ur en ung mans perspektiv och skriva något mer på riktigt. 

Så om det skulle startas ett drev mot dig, är det här sprängstoffet? Att du bara skrivit ur manligt perspektiv?

– Tror att det i så fall är för att den kvinnliga huvudkaraktären, Mikaela, är en manic pixie dream girl. Där föll min trovärdighet. Usch, jag har tänkt på det här med drev rätt mycket. Det kan säkert vara så att Mikaela är så tydligt skriven ur min blick. Får hoppas att hon känns som en levande karaktär.

Nu är du nära sammanbrott känner jag. Men releasen är snart. Vad vill du skicka med?

– Jag vill bara gömma mig. Tanken på att den ska recenseras och allt. Nu önskar jag bara att jag kunde snabbspola livet tre månader framåt när ingen pratar om den längre. Samtidigt har jag jobbat med det här manuset i fyra år. 

Men bland all ångest, slit och rädsla – kan du tänka tanken om att det faktiskt kommer bli fina recensioner? Om du får fem solar, rosor och hyllningar – kan du ta till dig? 

– Ingenting räcker. Ingen beröm kommer kännas. De värsta sågningarna jag fått fick mig att må skit i två dagar men sen har jag släppt det. Bra recensioner har gett mig eufori i en timme sen söker jag inåt igen. Jag fortsätter skriva för att jag tycker om det och för att det är viktigt för mig. 

Avgrundsångest, skam, självbedrägeri, tvekan och rädsla men också stunder av eufori, bekräftelse, kontroll och genialitet. Tänk att kärleken till ordet, skrivandet och litteraturen kan vara så totalt nedbrytande och det viktigaste man har. 

Jag stänger av inspelningen. Puck eller Eero stryker sig mot min väska. Det är i alla fall katten som brukar vara skygg. Vi fyller på med vin och sjunger med i Jolene av Dolly Parton.