Isak Sundström: “Jag vill bara vara en vanlig ängel”
– Det här känns som en arbetsintervju.
Det är inte utan nervositet jag går in i samtalet med Isak Sundström. Förutom att jag följt hans olika musikprojekt länge kan jag inte undvika att minnas den virala havererade Pascal-intervjun hos Per Sinding Larsen, vars anspända stämning är nog för att avskräcka även den självsäkraste av skribenter. När vårt videomöte börjar sitter han mot en vit bakgrund som är helt kal, med undantag för en enorm peruk som sitter upphängd mitt på väggen.
– Det är så svårt att säga något om sig själv. Jag och en kompis har en idé om hur vi skulle beskriva oss själva om vi skulle sitta på en arbetsintervju: “Jag är en person som bär ett kärl med grumligt vatten i mina händer”.
Multikonstnären Isak Sundström är kanske mest känd som musiker, både med sitt soloprojekt IB Sundström och i sina olika konstellationer Pascal, Skriet och Weils. Nu är han aktuell med boken Vi är många som har berörts i djupet av våra hjärtan på Göteborgsbaserade Teg Publishing. Det är en sammanställning av nekrologer, dödsrunor, som rör sig i gränslandet mellan poesi och prosa. Boken väver en berättelse om människan, döden och arbetet.
– Det är en bok som jag har arbetat med ganska länge, som ett hobbyprojekt. Jag har samlat på nekrologer som företag har skrivit i säkert femton år. Sen har jag anonymiserat dem och vävt ihop de här olika liven så att det blir någon form av väv av kollektivt minne. Det är ju någon form av både dokumentärt och fiktivt arbete. De här personerna är på ett sätt fiktiva också, fast de har funnits.
Du debuterade med en novellsamling 2005, som heter ”Till slut fick jag ont i mina ögon”, jag har inte läst den-
– Nej, det ska du vara glad för, den är jättedålig. Jag rekommenderar inte någon att läsa den.
Den är ju också någon typ av antologi över olika människors liv, som jag har förstått det.
– Kanske. Jag vill helst inte prata om den. Jag vill inte minnas den heller. Jag har inte nostalgiska minnen kring så mycket. Men det är möjligt, jag kommer inte ihåg. Jag kommer bara ihåg att jag tycker att den är förfärlig. Dumt sagt, men så är det.
Hur fick du upp ögonen för nekrologer?
– Dels har jag varit ett fan av en bok som Edgar Lee Masters skrev, som heter Spoon River-antologin. Det är gravskrifter över människor i en fiktiv stad, jag har tyckt om den mycket sedan i unga år. Sen har jag varit intresserad av det korta formatet och det omöjliga i att beskriva en människa på det där sättet. Jag ser det som någon form av omöjlig uppgift att förklara en människa, en människa är mer en slags process. Jag tror att det är därför texterna blir både gripande och komiska, just för att det är så otillräckligt. Livet framstår som så futtigt och skralt.
Vilken roll tror du att döden har i samhället?
– Man pratar ofta om att det i det sekulära samhället finns en rädsla för döden, och att man gör det till någon slags formalitet. Det kan väl stämma, men samtidigt så tycker jag att vi lever i ett nekrofilt samhälle. Allting kretsar kring döden, våld och mord. Mord är ju någon slags folklighet. Man sitter och äter glass och myser och tittar på seriemördare som dödar en massa kvinnor och barn som en slags avkoppling. Då tänker jag att det är så otroligt mycket mer bekvämt att dyrka döden än att orka konfronteras med livet.
Han sträcker på sig och höjer plötsligt rösten. Med glimten i ögat skriker han.
– Det är ett jävla nekrofilt samhälle som vi lever i! Och jag är en del av det också.
Vad blir kvar av de som har gått hädan? Om man ska tro företagstexterna så är det oumbärliga bidrag till den fortsatta tillväxten, ett rikt kontaktnät och minnet av en lång och trogen tjänst. Och väldigt mycket golf.
– I det här urvalet så har jag varit intresserad av människor som representeras av sina arbeten och företag. Då är det väl också så att just företagsledare ofta spelar golf, helt enkelt. Det blir som att golfbanan är också någon form av dödslandskap liksom där man befinner sig innan man går över till den andra sidan. Jag förstår mig ju inte på golf heller. Jag är ganska fascinerad av det. Det är så stora ytor och så är det en så liten boll som flyger över dem. Som någon slags artificiell idé om paradistillvaro. Det finns ett romantiskt måleri som kallas Arcadia-motiv, som är ett motiv som ska föreställa livet efter döden. De påminner ju mycket om golfbanor. Jag hoppas att det inte är så, det är min värsta skräck.
Är du rädd för att dö?
– Nej, inte riktigt. Det skulle jag nog vara om jag var väldigt nära att göra det. Jag får för mig att det är en ganska häftig upplevelse på något vis. Det är den stora gränsen som vi inte vet något om. Tänker man att livet är som en lång vers, en ganska grumlig vers utan någon riktig refräng kanske döden är refrängen.
Att det är som ett klimax?
– Jag skulle nog vara livrädd också.
Tror du på någon typ av liv efter döden?
– Jag är livrädd för att återfödas, för att man kanske hamnar i någon slags värld som är ännu jobbigare än den här. Men jag är också rädd för att det bara ska bli svart. Det är ju roligare att hoppas på någonting. Då hoppas jag på att få bli en ängel och få umgås med andra änglar, det är min största dröm. Jag behöver inte vara en ärkeängel, jag vill bara vara en vanlig ängel.
Hans sätt att beskriva en dröm om paradiset hade kanske i vanliga fall fått cynikern i mig att skratta. Men det är något med tonen, en kombination av naivitet och självinsikt, som gör att jag istället blir glad av att höra någon som vågar tro.
Om man pratar med om skrivandet som hantverk, hur skiljer sig det litterära skrivandet från att skriva lyrik eller musik?
– När jag gör sånger är det inte text på samma sätt för mig, utan det är ord som ska sjungas. Jag har någon upplevelse av att det inte gör anspråk på att vara jag, utan jag är mer som någon form av förmedlare. Jag tycker att det är jättepinsamt att hålla på och sjunga, men jag tycker väldigt mycket om det också, just för att det är ganska pinsamt.
Jag lämnar samtalet med förnyat hopp. Ännu lever konstnärer som inte gör reklam för Estrid och pratar om hur skönt det är att slippa jantelagen efter att ha flyttat till Los Angeles. I ett samhälle som kan kännas mer snävt och kallt än någonsin är det egensinniga ett andrum. Isak Sundström är excentrikern vi inte förtjänar. Gott så.
Vi är många som har berörts i djupet av våra hjärtan utkommer 16/2 på Teg Publishing.
