Ida Mirow: “En text är väldigt sällan perfekt från början – ofta är den inte ens bra”

Sällan är det mer än två meningar per uppslag när Ida Mirow gestaltar maktskiften och en längtan efter ett idealiserat du. Att få språket så avskalat var en process med mycket redigering. Debuten Den mjukaste vännen är i sin slutgiltiga form en diktsamling med bara ett motiv och få rörelser, men med scener som sträcker sig över flera sidor.

– Kanske lite likt när man sitter i publiken under en scenkonstföreställning.

Under några sommarveckor år 2019 skrev Ida Mirow den första versionen av vad som tre år senare skulle ges ut som Den mjukaste vännen. Skrivandet av texten följdes av ett halvårs uppehåll innan tog hon fram manuset igen och tänkte: “Det här är ju en bok”. Nu, efter många versioner och redigeringsvändor ger hon nu ut sin debut – en minimalistisk diktsamling om makt och längtan.

– Jag skulle säga att det är en ganska skör bok. Det finns ett diktjag och ett diktdu, och de är inbegripna i en sorts dominanslek. Man kan läsa in lite olika grejer i leken, som hur pass uttalad den är och vem som egentligen har övertaget.

Frasen “den mjukaste vännen” är en benämning på ett “du” som jaget längtar efter, men som duet i boken inte är.

– Jag har försökt gestalta en längtan efter ett “du” som är omöjlig att uppfylla, för att det här duet inte kan finnas såsom jaget längtar efter det. Det är en längtan som utplånar duet, eftersom bara föreställningen om duet får plats.

Benämningen har följt med texten redan från första versionen av manuset – kanske till och med en av de första dikterna som skrevs när det kändes som att texten skulle bli en bok, säger Ida Mirow. Det kändes som att det skulle vara titeln. Men rent konkret vet Ida Mirow inte riktigt vem eller vad den mjukaste vännen är.

– Och det vet inte heller diktjaget. Man kan väl ringa mig om man har tips på det.

“Jag tenderar att identifiera mig väldigt mycket med mitt skrivande, och då blir det ett stort avvisande när någon inte vill ha ens text”

Utöver sitt egna skrivande jobbar Ida Mirow med nättidsskriften Pralin magasin, som hon själv grundade 2018. Tidskriften publicerar inskickade texter, bilder och videor till olika teman, och anordnar releasefester med uppläsningar i Stockholm. Ida Mirow menar att grundandet av tidskriften var en odramatisk händelse: Hon skapade en domän och bad folk skicka in text.

– Så gjorde de det. Det blev det ett nummer, och så blev det fler nummer. Jag ville egentligen ha något att göra, och jag tyckte det var kul att pilla med text och ville testa att vara redaktör. Inte bara skriva själv, för då hade jag bara gjort det. Det kändes kul att göra en tidskrift som jag själv hade velat läsa, hitta en estetik och sätta en ton med hjälp av insamlat material.

När hon började i redaktörsrollen tyckte hon att det var jobbigt att refusera inskickade bidrag till Pralin magasin – mycket på grund av att hon själv visste hur det kändes att bli refuserad. Vissa är bra på att ta det, och andra mindre bra, berättar hon, och själv tror hon att hon “inte är världsbäst” på att ta ett avvisande.

– Jag tenderar att identifiera mig väldigt mycket med min text och mitt skrivande, och då blir det ett avvisande av en stor del av en själv när någon inte vill ha ens text.

Idag känns refuseringar mindre jobbigt. Även att få dem själv.

– Jag tror att jag har blivit lite mindre neurotiskt perfektionistisk med mitt eget skrivande: Jag vet att det är i regeringarna som det blir bra. Att en strykning inte behöver kännas som en amputation, och om man stryker något kan man också bara lägga tillbaka det sedan. Att man kan testa olika grejer, och att en text väldigt sällan är perfekt från början. Ofta är den inte ens bra från början.

Under de tre åren som Ida Mirow fram och tillbaka skrivit på Den mjukaste vännen har hon för det mesta känt att hon velat gå tillbaka och jobba med boken. Det har hela tiden känts som att texten kunnat bli bättre, berättar hon. Då har hon skrivit en ny version. Samtidigt har det inte alltid känts enkelt att sätta sig med diktandet.

– Jag har slitit mitt hår ganska mycket. Texten är så avskalad och minimalistisk att jag har blivit galen på den. Det är sådan millimeterdisciplin, jag har suttit och pillat bort ett ord, lagt tillbaka det, bytt rad på det. Bytt ett ord och tänkt: “Vad händer nu?”. Det har verkligen varit småpill.

Det är just minimalism som boken utstrålar. Från omslag till innehåll. På framsidan av boken står det “D.M.V. / I.M.” i rödskimrande text, efter bokens och författarens namn. Vit bakgrund. Snittsidan är silvrig, likt en bibel. Ida Mirow berättar att hon ville ha en sakral känsla över boken, och att texten och formen skulle höra ihop. Hon formgav boken själv.

I själva texten används sällan fler än fem rader text per uppslag, vilket inte blir mer än en till två meningar. Ett uppslag lyder: “rädslan går genom mig / som en nysning”. Ett annat: “ett litet djur / som har ont”.

Samma händelser skrivs om flera gånger, rörelser upprepas och ger känslan av att de – trots det avskalade språket och de få orden – sträcker sig över flera sidor. De återkommer, ifrågasätter sig själva – såhär var det, varför var det såhär?

“Det sceniska och det minimalistiska hör ihop och förstärker varandra”

– Jag gillar att bygga texterna ganska sceniskt. Jag gillar att det i Den mjukaste vännen är en bestämd scenografi, ganska få objekt och ett begränsat perspektiv som läsaren får – kanske lite likt när man sitter i publiken under en scenkonstföreställning. Man kan bara betrakta scenen från ett håll.

Ida Mirow har, utöver sin kandidat i litteraturvetenskap, läst en master i scenkonst vid Royal Central School of Speech and Drama i London. Under redigeringsprocessen har hon tänkt på den dramaturgiska rörelsen och var skiften hamnar. Hon beskriver det sceniska jämte det minimalistiska som en spotlightkänsla.

– Det sceniska och det minimalistiska hör ihop och förstärker varandra, det blir en enda ljuskägla som lyser upp motivet och skeendet.

Men det är en svår balans mellan avskalad och alldeles för putsad, tycker Ida Mirow. Hon berättar att hon inte gillar när texter inte spretar: När ingenting finns kvar i dem.

– Och det är väl lite det som var det svåra med redigeringen. Dels att det var så fruktansvärt att redigera eftersom det var så noga med varenda ord, och också för att det är svårt att veta när man stryker för mycket. Att det blir den för sönderputsade känslan.

Efter många redigeringar, avskalningar och putsande kände Ida Mirow till slut att texten var färdig. Mycket tack vare sin redaktör, påpekar hon, som kunde berätta för henne när texten kändes klar.

– Sedan finns det väl en del tydligare tecken på att en text är klar. Jag tänker att det dels är när man upptäcker att den inte blir bättre och bättre, utan bara blir annorlunda. Jag kan fortsätta ändra saker, men kvalitén kommer inte förändras. Jag har nått den nivån jag är kapabel till.

– Och sen tänker jag också att det är när man känner sig ganska nöjd, men också när man inte riktigt orkar mer. Man kan ju komma till känslan av att inte orka utan att det behöver betyda att texten är klar, att man själv inte orkar springa loppet ut, men om man har den känslan och även tycker att texten ser bra ut, då är det väl ett ganska tydligt tecken på att den är klar.

Nu ska Ida Mirow inte skriva poesi på ett tag – hon känner sig trött på det. Istället har hon ett par prosaprojekt som hon jobbar med, och “får se vad det blir av dem”.

– Jag har längtat ganska länge efter att få skriva på något nytt eftersom jag jobbat med Den mjukaste vännen så länge och i så många vändor. Det har varit ganska skönt att den är klar, nu kan jag inte göra något mer med den, så nu kan jag skriva på något helt annat.

Den mjukaste vännen gavs ut den 19/8 på it-lit