Huset: ”Vi har liksom samma manager som Benjamin Ingrosso, fast vi är ett gäng jävla pundare från Göteborg.”

“Vem fan satte upp allt det här jävla julpyntet i taket?”. Frågan ställs av Husets frontman Johan Hammerlid, angående det nuvarande utseendet på Biblioteket Lives konsertlokal vid Medborgarplatsen i Stockholm. Det är en lördagkväll i november, och snart ska Göteborgsbandet inta denna scen för andra gången med sin blandning av hiphop, funk, jazz, och pop, efter ett hyllat framträdande i våras. Det var deras första spelning i Stockholm, efter att ha varit aktiva som band i nästan tio år. När jag anländer är resten av bandet mitt uppe i soundcheck, men det är en soundcheck som var nära att aldrig bli av. Hammerlid har nämligen varit sjuk i flera veckor. Han berättar om läget på bred göteborgska.  

– Läkaren kollade i min hals med en ficklampa och sa bara “blåsor, blåsor, blåsor”. När jag frågade om jag skulle kunna sjunga skrattade han bara tills han fattade att jag var allvarlig.

En elakartad infektion i halsen. Inte det lättaste att hantera för någon som livnär sig på sin egen röst. Spelningen var nära på att bli inställd, men sjukvården erbjöd en lösning som dock kom med sina svårigheter för den pratsamma rapparen. 

– Han sa att det kanske skulle gå om jag höll käften och bara käkade slät okryddad mat i en och en halv vecka, två av dem saker jag är sämst på. Jag har inte kunnat repa eller göra musik så vi var nära att ställa in spelningen, men under det senaste repet den här veckan kände jag för första gången att det här kunde bli nice. 

Huvudstaden är som sagt en ovan scen för Göteborgarna. På den senaste EP:n Järntorget United rappar Hammerlid om att vara “lost i fina rum i Stockholm”. Lokalpatriotismen för Göteborg är konstant närvarande, och rapparen menar att gruppen alltid har burit på en viss nidbild klassisk nidbild av stockholmare som dem nu glatt fått motbevisad. De är glada att vara här. 

– Det är ju jävligt kul. Vi har kört i Kosovo och Kanada innan men först i år blev det Stockholm. Det är ju dock lite annan stämning här. Förra gången kom en kollega som är härifrån ner i logen och tog mig i axlarna och skrek “DET DÄR VAR JU HELT SJUKT,  DE BLEV HELT GALNA DÄR NERE!” Jag bara tänkte, blev de? Folk stod ju rätt still under låtarna och jublade mellan dem. Det var inte som hemma i Götet där folk verkligen röjer. 

Det tog alltså ett bra tag innan Huset tog sig till Stockholm. Bandet har varit aktivt i snart ett decennium, och ändrat lineup ett antal gånger på vägen. På Järntorget United får Johan sällskap av rapparen och tidigare medlemmen Kareem på ett par spår, men hans frånvaro märks tydligt på stora delar av EP:n. 

– Vi har ju gått igenom en del förändringar. Först var det nio personer, sen var det åtta. Sen kom Kareem in och var med ett och ett halvt år. Han hoppade av förra året redan innan Järntorget United kom ut, hans verser där är gamla inspelningar som han sa att vi kunde använda. 

Enligt Hammerlid skildes parterna på goda villkor.

– Det var ingen dålig vibe alls, allt var jävligt odramatiskt. Han var inte på en plats i sitt liv där han kunde göra musiken på heltid, han behövde fokusera på annat helt och hållet. För min del var det ju såklart tråkigt, men jag kände att jag hade gått igenom en liknande grej förut och klarat det, så det var kanske inte lika jobbigt. 

Att vara ensam frontman är ingen ovan roll för Hammerlid att befinna sig i, men han betonar samtidigt att musiken är en lagsport för honom. När Huset först grundades hade han rapparen Meedi bredvid sig, som dock lämnade bandet ungefär samtidigt som hypen kring dem började växa på riktigt. 

– Jag minns första spelningen på Pustervik efter att media verkligen hade hoppat på tåget. Det var 2016, då skedde första skilsmässan. Meedi hade lämnat bandet och jag undrade om folk skulle tycka att det var superfattigt när det bara var jag som rappade. Sen gick det ju väldigt bra, och vi körde med bara mig som frontperson under ett och ett halvt år. 

Trots att Hammerlid trivs med en annan rappare bredvid sig blir det ibland svårt att få ihop de olika viljor som finns i ett stort band som Huset. 

– Samtidigt som det var tråkigt att Meedi lämnade gjorde vi också första EP.n som verkligen var bra rakt igenom under den tiden, Från Igår. Soundet blev mer renodlat – det var en enda konstnärlig vision som styrde helt plötsligt. När något försvinner ger det alltid plats för något annat. 

När Meedi lämnade 2016 var det nära att gruppen lade ner totalt. Nu, sex år senare och efter ett par ytterligare förändringar i lineup, var det inte långt bort att Hammerlid själv blev nästa medlem att hoppa av. Enligt egen utsago har han “mått skit” under hela hösten och därför ifrågasatt sin framtid med bandet. 

– Helt ärligt hade jag mer eller mindre bestämt mig för att lägga ner fram till den här veckan. Jag var redo och inställd på det. Jag har mått så jävla dåligt både mentalt och fysiskt hela hösten, och har inte alls orkat tänka på gig eller ny musik. 

Under en period hade inte Hammerlid energi alls för musiken. Låtar lämnades ofärdiga, idéer kastades i papperskorgen. Allt var på väg att brista. 

– Till slut gick jag och sa till skivbolaget precis som det var, att jag inte är kapabel till att ens göra klart en låt just nu. Jag trodde det skulle vara katastrof, men de var sjukt nog helt fine med det. Oftast lägger man väl mer press på sig själv än andra gör. 

Hammerlid berättar att han hade flera låtar som låg och var “95% klara”, men att det helt enkelt inte gick att göra klart dem. Inför kvällens spelning skulle en uppföljare till Järntorget United egentligen ha släppts, men projektet har hamnat på is. 

– Det är verkligen helt omöjligt att forcera fram en bra låt om man inte tycker att det man gör är kul till att börja med. I första hand vill jag verkligen bara känna att det är just kul igen. Känner man det så kan det bara skapas en låt hur som helst. Annars spelar det ingen roll hur länge man försöker tvinga fram något, det kommer liksom inte hända. 

”Det har alltid handlat om att ta sig vidare till nästa grej hela tiden, den naturliga kraften har funnits inom mig som en motor. Nu puttrar inte den motorn på längre, trots att den brukade sköta sig själv automatiskt.”

På AAA, introspåret till Järntorget United, rappar Hammerlid om att han alltid har “gett 100”, under “tio år utan att stanna”. En mentalitet som han nu ifrågasätter själv. 

– Fram tills nu har jag kört på full fart i tio år utan att någonsin stanna på riktigt. Det har alltid handlat om att ta sig vidare till nästa grej hela tiden, den naturliga kraften har funnits inom mig som en motor. Nu puttrar inte den motorn på längre, trots att den brukade sköta sig själv automatiskt. 

I bakgrunden soundcheckar bandet med Lämna Några Ärr. Det är en av Husets låtar som handlar just om måendet. Att må för jävligt, att man suger då och då, att nästan förlora sig själv. För Hammerlid skakades hela självbilden när motorn inte puttrade längre. 

– Jag har alltid haft så jävla mycket idéer när det gäller musiken men helt plötsligt var jag inte peppad alls. Jag har jobbat som artistbokare, som manager, men jag har alltid haft identiteten som artist först och främst. När det försvinner frågar man sig själv, vem fan är jag egentligen? Ska jag ens hålla på med det här? 

Hammerlid beskriver det som att hans mående alltid varit upp och ner, men att den senaste tiden bjudit på väldigt mycket ner, och inte så mycket upp. 

– I våras när vi släppte Järntorget United gjorde vi så mycket grejer, det var sessions varje helg, promo, och sånt. Jag gick från det till att ligga hemma i soffan och behöva tvinga mig själv för att ens orka få ut en post på Instagram. Till slut gav jag mig själv ett datum. 

Ett datum. Inte en deadline för att må perfekt helt plötsligt, men i alla fall för att byta inställning och nå någon form av klarhet angående framtiden. Hammerlid säger att han tog beslutet att fortsätta först den här veckan inför spelningen. 

– Att fatta beslutet om att lägga ner är så stort att jag måste må bra innan jag gör det. Jag började meditera och träna mycket. Istället för att alltid tänka på nästa kapitel började jag vara mer närvarande i nuet; IKVÄLL ska jag göra vår bästa spelning hittills, IKVÄLL ska jag vara bättre än jag någonsin varit innan. Det handlar inte om hur mycket merch vi säljer, om någon viss person är här, om vi hinner klart med en låt till nyår. Det är en ny inställning som känns sund för mig. 

Hammerlid skrattar till. Som att lösningen har varit så uppenbar, rakt framför honom hela tiden. 

– Det är ju komiskt någonstans. Att det som ska till för att nästa steg ska tas, är samma sak som krävdes för att ta första steget för tio år sedan, att jag ska sätta mig ner med bra folk och skriva kul musik. 

 ”Jag går upp varje morgon klockan sex, direkt in i studion och stångar som en soldat – inte så mycket talang men jävligt mycket vilja.”

Hammerlid menar att han alltid har haft en metodisk inställning till musik. När han pratar om sin process låter han nästan mer som en proffsidrottare än en typisk kreativ själ. 

– Jag har aldrig varit någon sån där flummig konstnärstyp, jag är exceltorsk. Jag går upp varje morgon klockan sex, direkt in i studion och stångar som en soldat – inte så mycket talang men jävligt mycket vilja. När jag har behandlat skapandet på det sättet har jag nog underskattat att det alltid funnits en lust att skapa som jag inte märkte förrän den försvann. 

Det finns en uppenbar stolthet i musikskapandet hos Hammerlid, som märks av både när man pratar med honom, men också i själva musiken. “Om Drake dansar, ni börjar dansa / Smaklöst, mixa upp en egen salsa”, lyder en textrad på spåret Shine från Järntorget United.  Jag ber Hammerlid utveckla vad han menade när han skrev den. 

– Scenen är ju väldigt mycket så. Om nån dansar på ett visst sätt börjar alla andra göra det. Om någon tar på sig en mask eller rånarluva göra alla andra det helt plötsligt. Måste ni sjunga om Nina och Maria när han sjunger om Mia? Fine, gör det då, men tycker inte ni själva att det är löjligt? Det är liksom lite väl uppenbart, men så är också kulturen. Stora delar av hiphop-genren är extremt trendkänsliga. Det är samma dagmamma som har klätt dem alla. 

När jag frågar vilka svenska rappare som faktiskt är originella och värda att lyssna på blir Hammerlid tyst några sekunder. Han erkänner att han faktiskt inte lyssnar på så mycket musik, men passar ändå på att ge kärlek till hemstadens talanger. 

– Petrus och Raghd gör kvalitet. Vi jobbar i samma studiokomplex så jag är lite partisk. Jaqe och Michel Dida såklart. Jag är rätt dålig på att lyssna på musik. Jag tror att det delvis är för att jag inte vill komma på mig själv med att jag undermedvetet har snott något från någon, så jag blir väldigt inne i mina egna grejer. 

Att aktivt försöka undvika inspiration från andra artister är en intressant tanke. Enligt Hammerlid handlar det om en stolthet i det egna hantverket, men också att han har lätt att bli svartsjuk på kollegor i branschen. 

– Jag blir lätt avundsjuk på andra artister, jag jämför mig fett mycket trots att jag kanske kan ge skenet av att vara obrydd. Ser jag nån annan släppa nåt skitnice blir jag helt krossad. 

Vilka har lyckats med att få Hammerlid känna sig krossad? Svaret är enkelt – det verkar knappt som att Göteborgsrapparen behöver tänka på frågan. 

– Bröderna Bennett, eller Deki Alem som dem heter nu, de jävlarna har alltid varit steget före oss. Jag minns tydligt när de släppte Och Du Heter? Vi hade gjort en låt som hette GBG och lite andra låtar med liknande sound. Så släpper de ett helt sjukt album med det soundet. Jag och Kareem skulle fota lite pressbilder med rosa bakgrund. På vägen ner från plåtningen såg vi på Instagram att Bennett hade lagt upp en bild med rosa bakgrund. Det finns helt enkelt alltid folk som jobbar mycket snabbare och effektivare. 

Snabbare och effektivare? Kanske, men Huset har ändå alltid varit lite av en udda fågel på den svenska scenen. Musiken blandar influenser friskt och bandets medlemmar har bakgrunder i allt från jazz och hiphop till metal. Samtidigt ligger de inte högt upp på några topplistor, men säljer konstant ut livespelningar hemma i Göteborg oavsett. Hammerlid själv kallar Huset för “semi-etablerat”, och att vara en musikalisk outsider har kommit med sina utmaningar. 

– Vi har alltid känt att vi har stått lite på sidan av när det gäller musikbranschen, och aldrig riktigt varit del av något större sammanhang. Vi har alltid varit lite mitt emellan olika scener, och känt att vi har haft något att bevisa. Nu har vi nog insett att vi inte behöver bevisa det vi trodde att vi behövde bevisa, förstår du? 

Jo, jag förstår. På senaste tiden har Huset på flera håll fått sina rosor och nått flera milstolpar i karriären. Känslan av att behöva bevisa något har släppt lite. 

– Det släppte kanske lite efter första spelningen i Stockholm, och att vi fick signa med Ten och United Stage. Nu är det massa tjusiga duktiga människor som ändå ger sin respekt till oss. Vi har liksom samma manager som Benjamin Ingrosso, fast vi är ett gäng jävla pundare från Göteborg. 

Någon ropar efter Hammerlid. Det är till slut hans tur att soundchecka, sist av alla i bandet. På kvällen är det fullt på Biblioteket Live, och hundratals människor har sökt sig dit. Det är en triumf för ett band som flera gånger har varit nära att lägga ner, och kämpat sig fram i branschen som självutnämnda outsiders. Inte illa för ett gäng jävla pundare från Göteborg.