Enfant Sauvage: “Det fanns ett begär att skapa något vackert och visa världen vilka vi var.”
Ömt, varsamt och med en stadig taktkänsla har Guillame Alric i flera års tid skapat musik som talat till kroppen och till hjärtat, pulserat ut i blodet och nervsystemet. Som del av duon The Blaze har han gjort sig känd för sin musikaliska finkänslighet likaväl som känslofyllda, ljussprakande liveshower. Tillsammans med kusinen Jonathan Alric, som utgör duons andra halva, har han också utforskat videoformatet och fascinerat med ömsinta kombinationer av elektronisk dansmusik och personliga, drabbande historier.
Under coronapandemin landade han, precis som många andra, i sitt barndomshem. Där fanns minnena av ungdomen, tiden innan The Blaze och Paris, tiden innan internet och 2000-talets ändlösa möjligheter. Där fanns naturen, familjen och vännerna från den franska landsbygden. Efter att ha bläddrat igenom ett dussintal pärmar med gamla foton började ett nytt projekt ta sin form, och slutligen föddes soloprojektet Enfant Sauvage, som till stor del är baserat på Alrics egen ungdomstid. Idag släpps albumet Petrichor, som ackompanjeras av tre intima och vackra videor.
– Jag har alltid haft dessa bilder i mitt huvud, men negativen var samlade i en hög med gamla pärmar. Det kom en tid då jag kunde titta på dem igen, hitta ett särskilt slags intresse på så sätt att det var ett testamente av den sista generationen innan sociala medier och internet överlag. Det kändes bra att se dessa ögonblick igen, att tänka att jag var en del av den tiden. Det tillät mig att förankra mig i någonting djupt, någonting väldigt personligt.
Om man tittar på den musik som du skapat tidigare med The Blaze verkar nostalgi vara ett återkommande tema och en återkommande känsla. Samtidigt andas ditt nya projekt nostalgi på ett helt nytt sätt – vad tror du att det är, som gör det förflutna så intressant att utforska?
– Jag tror att nostalgi är en av de känslorna som balanserar sorg och glädje på ett bra sätt. Glädjen i att minnas ögonblick som aldrig kommer att existera igen – ett slags ljuvt svårmod kommer med det. Det finns en form av poesi som jag tycker om i känslan av nostalgi, och det är väldigt inspirerande för mig.
Är du en nostalgisk person?
– Ja, men jag är också väldigt bra på att leva i, och njuta av, nuet.
Utifrån mina väldigt basala franskakunskaper kan enfant suavage översättas till wild child. Är det vad du ser när du blickar tillbaka?
– Det finns lite av det, ja. Vilt för att det var otyglat, som naturen som vaggade min ungdom. Och barnsligt, för att när jag kollar tillbaka så var det det jag var. Även om jag fortfarande är det idag. Jag tror att det är viktigt att behålla en del av det barnet vi var på insidan. Att kultivera öppenheten, naiviteten, drömmen och hoppet.
“Jag tror att nostalgi är en av de känslorna som balanserar sorg och glädje på ett bra sätt.”
Det här projektet är personligt på ett annat sätt än musiken du gjort innan – hur var det att dyka in i något mer intimt och blottande?
– Det här projektet är väldigt intimt, men att gömma mitt nuvarande jag bakom minnen av personen jag brukade vara, tillåter mig att exponera och inta det. Det är också en ursäkt för att prata om människorna där hemma, om våra liv, snarare än om mitt eget. Det ger mig styrka.
På vilket sätt skilde sig arbetet med det här projektet från ditt arbete med The Blaze?
– Jag tror att den intima och personliga, nästan autobiografiska dimensionen av det här projektet, innebär att jag inte hade kunnat göra det med The Blaze. Jag var tvungen att handskas med något mer internt och ensamt, medan vi i The Blaze handskas mer med universella teman, som en duo.
Musiken på Petrichor är mjukare, mer organisk och skör än innan. Att en av The Blazes medlemmar har suttit bakom mixerbordet är påtagligt, men det finns samtidigt något nytt och ännu mer sårbart i produktionerna. Kanske är det som Alric säger, att det intima kräver en annan slags närvaro och avskildhet, en ensamhet som bara uppstår när man skapar själv.
Kom förändringen i ljudbilden naturligt när du utforskade nytt territorium?
– Ja, varje ny inspirationskälla inspirerar mig oundvikligen med nya musikaliska färger. Det är en ganska abstrakt process, jag kan inte förklara den för att den sker väldigt naturligt och spontant.
De musikaliska färger som Alric målat med märks som nämnt i musiken – men det nya projektet består också av tre vackra, egenregisserade visuella berättelser som utspelar sig i Alrics hemstad Clamecy.
Hur var det att arbeta med videorna?
– Det var ett riktigt äventyr. Först och främst för att jag var inspirerad av historierna som jag hade levt eller hört, att förvandla dem till bilder och skapa de så nära verkligheten som möjligt var en utmaning. Men också för att alla statister i klippen är personer jag känner. Det var nästan en familjeinspelning, alla var involverade från hjärtat, även om de flesta av dem är väldigt blygsamma. Det fanns ett begär att skapa något vackert och ödmjukt visa resten av världen vilka vi var.
Alric berättar att hans mål med att kombinera de båda konstformerna var att försöka bringa båda till liv så perfekt som möjligt – den ena kan inte gå utan den andra. Varje rörelse ska sömlöst synka till rytmen, varje not ska ackompanjera de känslor som skådespelarna förmedlar i just det ögonblicket. Han berättar att det kändes naturligt att arbeta med musiken och det visuella på samma gång, för att han då kunde interagera med båda efter tycke, känsla och behag. Perfektionismen, strävan efter den perfekta sömlösa kombination av ljud och bild, märks i videorna. Samma noggranna finkänslighet genomsyrar dessa tre verk som de som han tidigare skapat med The Blaze – tagningarna är långa, atmosfären står i fokus och de personer och situationer som skildras är alltid fångade mitt i sin tillvaro.
Såväl musiken på Petrichor som musikvideorna, som närmast kan liknas vid kortfilmer, sprakar av en slags känsla av ohämmad frihet. En rå och oredigerad tillvaro, en ungdomstid där inte bara det vackra och det fula möts, utan där det fula ofta också är det vackra. Alric skildrar en generation som på många sätt var begränsad – men samtidigt grundad, och fri, i sin tillvaro.
– Varje generation har sina styrkor och desillusioner. Styrkan i min generation var vårt förhållande till verkligheten, den direkta och spontana sociala länken. Jag tror att vår instinkt var mer utvecklad. Men vi hade också färre val och våra ögon var inte öppna på samma sätt. Dagens uppkopplade värld öppnar dörrar som vi inte visste existerade. Själen må blekna lite, men anden vinner mark. Jag vet inte vilket som är bättre, men jag tror att i båda fallen så är det viktigaste att humanism och värden som empati och vikten av en mångfaldskultur inte går förlorade.
Albumet Petrichor släpps idag, 19:e november.
