”Alla fattar allt är min grundinställning till livet”
En samtidsroman har Caroline Ringskog Ferrada-Noli skrivit. Efter Naturen från 2010, Kära Liv och Caroline från 2015 och Rich Boy från 2018 är D e kroniskt hennes fjärde bok. Tredje roman. På sin Instagramstory breakar hon att den handlar om:
sex, Sex, Sex
och en kärlekshistoria
Tiden å va d gör m en
And it hurts
dock: skratt
att vandra på tallrikens rand av nutiden
Välkommen till slutet av historien
Jag skulle säga d e dekadent
Läsaren lär känna Anne. Anne råkar också, som Caroline Ringskog Ferrada-Noli, vara författare. I boken önskar berättarjaget att få publicera sig under pseudonym, men får nobben av sitt förlag. Det får agera gestaltning av vår samhällsutveckling:
– För mig är pseudonym typ som gamla Sverige; som när det fanns ett apoteksmonopol, sjukvård och innan psykreformen. Det är innan utförsäljningen av välfärden.
Caroline Ringskog Ferrada-Noli råkar också, som Anne, ha en önskan om att litteraturen ska få stå för sig självt:
– Det hade varit helt underbart. Det har liksom blivit ett nyliberalt projekt som allting annat att blir författare och hålla på och marknadsföra sig. Som ett slags lopp man ska vinna. Det är fruktansvärt och något jag genuint avskyr.
Det finns fler likheter mellan berättarjaget och författaren. Det vet den som läst Caroline Ringskog Ferrada-Noli tidigare, eller lyssnat på En varg söker sin pod som hon driver under Aftonbladet tillsammans med Liv Strömquist. Komplikationer efter att ha fött barn, Simrisham, en bror som går bort, konstskolorna. Men det är inte mindre fiktion för det.
– Det är inte jag. Inget vittnesmål som läckt. Det är en bearbetad text. Sedan så finns det likheter med mig. Men jag utgår från idén att gräva där man står. Jag tror man förstår det vad man läser. Det finns ett ytplan och allting under ytan är det som blir fiktionen.
Boken är proppad med påskägg för den som lever. Allt från Lars Norén, Bellevue (i boken beskrivet som “Malmös Djursholm”), DI, Biskops Arnö till Henrik Schyffert får vara med. Och det är såklart medvetet.
– Jag älskar den spänningen. Det får ju dig att tro på det här. Jag manipulerar med fakta. Som Lars Norén. Jag har inte sett honom köpa gifflar. Allt är ett hopkok.
Karen (Slang)
Hämtat från Wikipedia
“Karen is a pejorative term for a white woman perceived as entitled or demanding beyond the scope of what is normal. The term is often portrayed in memes depicting white women who use their white privilege to demand their own way.”
Även “Karens” får ett stycke.
– Jag tror att jag är intresserad av etablerade sanningar, och att kolla under dem. Till exempel upplever jag “Karens” som ett slags kvinnoförtryck. Det är som att säga batikhäxa fast en annan genre av att hata kvinnor. Men samtidigt är hon som figur intressant, för att hon också utför förtryck. Det blir en slags förtryckskedja som finns i vår samtid. Därför måste det vara med.
Fenomenet “Karen” fungerar förvånansvärt bra som exempel på hur Caroline Ringskog Ferrada-Noli jobbar. Även i det mörka finns humor. Och även i det på internet oskyldiga – som “Karens” – finns förtryck. Den fina linjen är i själva verket den röda tråden.
– Den handlar ju om förtryck i olika former. Och makt. Men också mörkrets humor. Allt som vi pratar om har en humor. Det finns en humor i att “Karens” ens existerar, och att några präktiga jävlar sätter sig över en kvinna och pekar ut henne som man pekar ut folk på medeltiden. På torget typ. Vafan är det? Det är kul.
Är du aldrig rädd att referenserna går vissa läsare över huvudet?
– Nej. Jag tror alla fattar.
Alla kanske inte känner till Biskops Arnö eller Lars Norén.
– Man skulle kunna läsa boken ändå. Man vet ändå vad status och klass är. Nej, jag är absolut inte rädd för det. Jag tror tvärtom allt om läsaren. Alla fattar allt är min grundinställning till livet. Jag tror inte det finns någon skillnad på människor. Förutom klass och pengar, men alla fattar ju allting.
Hon fortsätter:
– Jag menar absolut inte ”jag ser inte färg. Jag ser inte kön”. Etnicitet är en livsavgörande faktor. En dödlig faktor. Men jag menar emellan människorna, som samhället försöker splittra, finns en likhet. Större likhet än skillnad.
Och ja, boken är allmänmänsklig. Ta språket – mycket är talspråk eller av det slaget vi ser på internet, enkelt att ta till sig. Meningarna är kortare än i en konversation eller monolog. Hon skriver som man tänker. Och det gör något med läsaren; ingen krånglig ordföljd som behöver benas ut eller luddiga resonemang. Tvära kast och puckar som är snabba. Kapitellängden varierar också. Från meningar till stycken till sidor. På 426 blad hinns 210 kapitel med. Läsaren tar till sig varje ord och översätter till känslor. Nästan så boken blir svårt att prata om, mörkret är ens egna och att erkänna det är blottande och intimt. Det är så det ska kännas att relatera.
Caroline Ringskog Ferrada-Noli trodde boken var klar ett år innan den var det. Det avslöjar hon under ett seminarium på Bokmässan. Hon är på många seminarier och panelsamtal den helgen. Närmare bestämt överallt är hon den helgen. Så när vi möts på St Paul bageri några dagar post the mess of books får hon tillfälle att utveckla vad hon sysslade med mellan att boken hade kunnat vara färdig och att den faktiskt publicerades. Redigering, förstås.
– Det är som om jag tvättar texten till dess att den blir clean, eller perfekt.
Så gott som halva boken bearbetades bort. Det får mig att tänka på det kända Sigge Ågren-citatet “Skriv kort, helst inte alls.” Men det är inget Caroline Ringskog Ferrada-Noli tänker ta till sig.
– Nej absolut inte. Det är en bildningsföraktande sak att säga. Det känns som en trend nu, att säga att det finns för många böcker. Jag tycker det finns för få böcker, för lite bildning, för lite konst. Särskilt nu i SD-tider. Det enda folk borde göra är att skriva. Det känner jag genuint från mitt hjärta.
”Det är det jag vill teckna – en person som är besatt av normer.”
Det är ovant att höra Caroline Ringskog Ferrada-Noli säga att hon tycker och känner. Jag har vant mig vid Annes sätt att uttrycka sig, eftersom vi hängt oavbrutet sedan igår. Det blir lätt så när man läser utan att lägga ifrån sig boken. Oftare konstaterar Anne. Som om hon vore allvetande. “Opiater gör vad vi inte kan. Färdas fritt och mjukt.”, “men han har en fetisch”, “Kvinnan var nationslös i Vietnam”, “När Palme fanns och älskade den diplomatiska stilen var det lite trendigt med utomlands.”, “Rättvisa är ett hopp”, “Jag såg på lesbisk porr. Det är mer politiskt korrekt.” med mycket mera.
– Det är ju hennes konstaterande. Inte mitt, Carolines. Jag har gjort henne så för att gestalta en protagonist som är besatt av normer, det är det jag vill teckna – en person som är besatt av normer.
Anne diskuterar också kvinnan. Hon romantiserar den otatuerade kvinnan. Oskulden som aldrig testat droger. Hon påstår inte, utan fastslår.
– Tittar man omkring sig får man se. Sakernas tillstånd är en plågoande. Hur kvinnan ska vara till exempel.
Hur vet du vad som är sant?
– Jag vet inte om det som står i boken är sant, det är Anne som tycker så, och mår dåligt av frågorna “Hur ska man se ut?” och “Hur ska man organisera sitt liv?”. Jag, Caroline, har absolut ingen aning om det. Det är en uppgift jag har tagit på mig, att skildra hur en kvinnoroll skapas. Jag har gjort ett försök till det. Att hon plågar sig med det. Att hon behöver konsumera det, behöver vara det. Det är en del av smärtan.
