Björn Sand – debutromanen om emotionell tystnad och livets magi
Vi ses över mötestjänsten-zoom-inte-får-nämnas-vid-namn och ägnar den första tiden åt att rutinmässigt beklaga oss över att intervjun inte tas över en öl, trots att vi bägge bor i Stockholm. Björn Sand är uppvuxen i staden och det är också här romandebuten om överklassens själlöshet utspelar sig. Vi talar om behovet av magi i vardagen och om det är en klassfråga att förstå känslor.
Till vardags frilansar Björn Sand, 31, inom postproduktion för TV. Frilansandets frihet har varit en bidragande faktor till att få debutboken Evighetstecken klar. Likt många andra har han skrivit och haft bokprojekt under hela sitt liv, men till slut blev de där fyra A4-sidorna något mer.
Björn beskriver processen, om hur Evighetstecken växte fram under tre års tid, och hur det skiljer sig från de korta deadlinsen och snabba produktionerna inom TV. Efter år av sporadiskt skrivande och tänkande kom det till en brytningspunkt.
– För drygt ett år sedan läste jag igenom hela dokumentet och insåg hur dåligt det var. Fast det fanns något där! Jag hade tre månader mellan mina frilansuppdrag så då tog jag mig an skrivandet som ett heltidsjobb. Gick upp tidigt, åkte iväg och skrev non-stop i tre månader.
Kungliga Biblioteket i Stockholm blev hans arbetsplats, tills att de stängde på grund av pandemin. Men rutinerna fanns kvar, vilket verkar varit avgörande för att boken blev klar.
– Vill man skriva och uppnå något med skrivandet så tror jag generellt att det är viktigt att se det som ett jobb. Eller i alla fall se till att ge skrivandet tiden som behövs.
Evighetstecken handlar om tjugo-något-åriga Tom som lever det välpolerade livet i Stockholms övre medelklass. Diskussionerna vid middagsbordet och på festerna är djupa, men aldrig själsliga. När Toms far hastigt dör i en aggressiv cancer finns det ingen kunskap om hur dessa känslor kan hanteras. I de bildade kretsar Tom umgås finns förutsättningarna för att kunna prata och blotta sina känsloliv, men den teoretiska kunskapen visar sig inte vara tillräcklig. Ingen förstår och ingen kan prata om sorgen. Inte heller Toms mamma.
Utifrån det du försöker skildra tolkar jag det som att det finns ett tomrum i emotionell kunskap.
– Precis, man är omgiven av folk som kan intellektualisera kring känslor, lära sig orden ångest eller trauma, men inte förstå dem. Tom har en social krets som jag tror folk kan känna igen sig i. Det är ett sorts utanförskap, rent emotionellt, som begränsar en. Det är att känna sig kapabel till mer än det ytliga, men att inte kunna uttrycka det.
Skulle du säga att det är en klassfråga att kunna förstå eller känna vissa känslor?
– Definitivt, och det är mycket det jag försöker gestalta. Jag tror att när tragedi drabbar den övre medelklassen så är de mindre förberedda, fallet blir högre. För mindre bemedlade människor finns det en annan förberedelse på att allt kan gå åt helvete.
Visst blir fallet högre för de som flyger högt och för de som faller ofta är smärtan en del av livet, ännu en motgång att hantera. Det går aldrig att stå emot en chock men den kan bli mindre om du upplevt liknande förut. I grund och botten kanske det bara är något så grundläggande mänskligt i att inte kunna förstå eller hantera trauma. För oavsett vem vi föds som är de stora känslorna fruktansvärda att hantera och det är något vi måste lära oss. Vissa lär sig aldrig, oavsett år av terapi eller år av förnekelse, och vissa har behovet att uttrycka det medan andra väljer den tysta vägen.
Varför är det här en historia du vill berätta?
– Det jag vill att folk ska ta med sig är en känsla av att livet fortfarande kan vara magiskt. Livet är hårt som det är och jag vill öppna upp för att livet är mer än det man kan observera.
Det liknar viljan att skildra svärta med en stänk magisk realism som vi ser hos andra generationsskildrare – exempelvis Elis Monteverde Burrau och Tone Schunnesson. Det finns onekligen något där som lockar. Kanske är det vår oförmåga att hantera smärta på något annat sätt än verklighetsflykt eller tron på något större som fångar in oss i den typen av berättande. Vad som utmärker dessa författare är deras förmåga att skildra sin generation på det sätt ingen annan kan: med ett berättande förankrat i det egenupplevda och utan rädsla för att blotta de råaste. Frågan är om den övre medelklassens andefattighet och anomi är något ingen annan kan skildra.
– Jag ville skildra en modern, ung människa som fortfarande tar det själsliga på allvar. Dels för att jag är uppvuxen i Toms miljöer och upplevt det andliga tomrummet som han gör. Jag har suttit på de där perfekta middagarna i innerstan och sett sättet folk reagerar och blir lamslagna av att någon nämner typ att en släkting mår lite dåligt.
Vem är din litterära förebild?
– P.O. Enquist. Hans förmåga att berätta komplicerade historier är oöverträffat. Men stilmässigt skulle jag säga Erlend Loe. När jag läste Naiv. Super. tänkte jag bara “det är så jag vill skriva”. Underfundig och bra ton.
Vad händer efter debuten? Fortsätter du skriva?
– Jag tror att jag har en ganska bra personlighet för skrivande, då jag gillar att jobba själv. Jag håller just nu på med min andra bok och skriver på en TV-serie. Så nu ska jag försöka tjäna så mycket pengar jag kan på att bara skriva. Jag har ett flexibelt jobb och mina sparade pengar har gått till att kunna skriva en hel dag.
Produktiviteten och förutsättningarna att fortsätta skriva finns – förlag, tid, rutin och pengar underlättar ambitionen om att livnära sig på sin kreativitet. Med stora samtida författare som förebilder har Björn Sand ett tydligt mål med sitt skrivande inom såväl TV som litteratur. Det kommer bli intressant att följa den riktning kreativiteten tar honom.
Evighetstecken släpps imorgon, den 21:a januari, vid Norstedts Förlag.
