Axel Winqvist inventerar världen: “Från en jätteäcklig duva till den första kärleken”

I en underjordisk hangar sitter Virginia Woolfs romankaraktär Orlando. Hon är den sista människan på jorden. Axel Winqvist diktar genom en karaktär som både vill minnas den gamla världen och inventera den nuvarande – och funderar över hur mänsklighetens slut ser ut.

– Att vara den sista människan låter ju svindlande och sorgligt. Men jag försöker rama in ljus i det också.

Axel Winqvist föreställer sig ett skyddsrum som ser ut som den riktiga, normala världen. Den har överjordens växtlighet, Noaks ark-liknande två av alla djur, och en stjärnkikare vilken Orlando använder för att försöka få kontakt med andra världar. När hon inte får något svar inser hon att hon är ensam.

– Det är en diktsamling, men det finns en röd tråd i den. En berättelse. Orlando är ensam kvar och minns tillbaka på sitt liv och saker som har hänt. Hon försöker samtidigt inventera allting som finns i det här underjordiska arket.

Själv befinner sig Axel Winqvist, född 1991, i Stockholm. I grunden är han från Helsingborg. För några år sedan hamnade han i ett tillstånd där han ville skriva ner allt han tänkte på – nästan lite maniskt, berättar han. Han fick svårt att jobba. Orden, minnena och scenerna kom som om någon hade satt på en kran.

– Det var allt ifrån “jag minns en gång när jag såg en jätteäcklig duva på stan” till den första kärleken, de mer stora känslorna man har. Jag ville verkligen få ner allt på papper – det har jag aldrig känt innan.

Tillståndet ledde till att hans debut, Det vackra och det fula, kom ut i slutet av 2020. Genom det konstaterande och uppradande språket hittade Axel Winqvist en stil som återkommer i hans andra diktsamling Den sista människans leende. Att minnas saker främjas, och världsliga ting och handlingar konstateras.

Orlando radar upp: arbetet, den stora enkelheten, att stå på balkongen och röka gräs.

– Den här karaktären håller på med det som jag höll på med, att försöka rada upp allt som finns. Jag gillar det här konstaterandet – gud, det låter så tradigt att säga så – men att berättarjaget får lov att bara vara sådär: “Och sen det här, och sen det här”.

“Det är ganska skönt att använda sig av någon annan. Jag kan bli så trött på mig själv.”

Till skillnad från den första boken skriver Axel Winqvist nu utifrån ett specifikt, icke-biografiskt berättarjag: Virginia Woolfs Orlando, från romanen med samma namn. Han berättar att idén om den sista människan på jorden kom till honom först, och att idén förde honom till klassikern.

Virgina Woolfs Orlando är en fiktiv biografi som upphäver både kön och tid. Historien börjar på 1500-talet och sträcker sig till 1900-talet. Under dessa år byter Orlando kön från man till kvinna, och åldras bara 36 år.

– Den boken öppnar upp för en sorts evigt liv – då tänkte jag att man ju kan använda den karaktären. Och jag tyckte väldigt mycket om den boken. Den är ju skriven som ett kärleksbrev: Virginia Woolf var ju förälskad i överklasskvinnan Vita Sackville-West. Det är som ett kärleksbrev förtäckt i en roman, det tyckte jag väldigt mycket om.

Han säger samtidigt att man inte måste ha läst Orlando för att förstå hans egen bok.

 – Det är inte så att jag har lusläst Orlando och diktat utifrån det som finns. Och det är inte så att min Orlando refererar till Woolfs bok. Det är mer karaktären, och en sorts stämning som jag ville ha med mig in i min bok. Men det är ju kul om man läser Orlando, för den är väldigt bra.

Det är just en egen Orlando som Axel Winqvist har skapat. Liksom allt man skriver, menar han, så har det blivit mycket av hans egna tankar, saker han har funderat på.

– Men det är ganska skönt att använda sig av någon annan. Jag kan bli så trött på mig själv. Man har bara sig själv att utgå från hela tiden, så det är ju härligt när man jobbar med något där man får hitta på grejer, så kan man hitta på att man är någon annan. Då blir världen större tycker jag. Man får tillgång till mer.

Det fanns ett annat redskap som gjorde skrivandet – specifikt redigeringsprocessen – lättare. Axel Winqvist fick covid.

– Det var innan man var vaccinerad, och jag var väldigt febrig. Men det var då som jag hittade det där. Det funkade ganska bra att redigera i feber. Jag är också väldigt hypokondrisk, så det fanns en sån rädsla: “Jag måste skriva klart det här om jag skulle dö”. Med all respekt för de som dog i covid, det är bara min hypokondri. Det fanns plötsligt momentum.

Samma metod har visat sig fungera på nytt. Axel Winqvist avslöjar att han skriver på något nytt, en roman, som även den bearbetats under feber.

– Jag var i Italien och försökte skriva. Det låter ju helt underbart, men jag blev också sjuk i tre-fyra dagar, och jag tror faktiskt att jag skrev som mest under de dagarna. Så det kanske är något med den metoden.

Den nya boken är något han jobbar med sakta men säkert. Skrivandet får ta plats på kvällar, efter jobbet. Utanför rollen som poet jobbar Axel Winqvist som radioproducent. Något som påverkar hans skrivande, misstänker han.

– Det är mycket skrivande där också, men en annan typ av skrivande. Jag har jobbat så länge med det nu att jag känner att det har påverkat hur jag skriver. Jag vet inte om det är bra eller dåligt. Man skriver för att det ska läsas upp. Det är väldigt mycket korta meningar, väldigt rakt, inga bisatser. En roman kanske behöver mer kött?

“‘Med ett snett leende sätter man punkt för livet.’ Så tänker jag att det kanske kommer att vara – och så kanske det är med livet överlag.”

En av de svåraste sakerna med skrivandet är att få in en rytm i det konstaterande språket, tycker han. När en skriver såsom han gör, ofta rakt radar upp allt som finns, så kan texten tappa flow. En måste jobba mycket med dikterna efteråt, hitta nya sätt att uttrycka saker på. Och det tar tid. Även andra saker med hur texten läses är svårt, menar han.

– Det jag också tycker är svårt med poesi är att det blir helt olika grejer för den som läser. Det är ganska svårt att bli förstådd.

Men att bli förstådd är inte det viktigaste, tillägger han.

– Jag vill hellre att folk ska känna något, och om de inte känner det jag känner så är det inte hela världen.

Själv känner Axel Winqvist en dualitet. Att vara den sista människan låter svindlande och sorgligt, menar han. Samtidigt vill han också rama in ljus i dikterna.

Därför uppstår vemod och ambivalens i sakerna som konstateras i Den sista människans leende. Besvikelse. Världens självförtroende. Varma vindar mot ögonlock. Snäckor och ringdans – avstånd – och mat som människor äter tillsammans.

– Min känsla när jag har skrivit boken har varit “med ett snett leende sätter man punkt för livet”. Så tänker jag att det kanske kommer vara – och så kanske det är med livet överlag. Ett snett leende: Det finns saker som är skitjobbiga och tråkiga, men också saker som är helt fantastiska. 

Den sista människans leende släpptes 18/8 på Nirstedt