Anton Elmgren om Lycko-Ken, kitschig dramatik och att våga släppa sin skapelse

Det är glittrigt, härligt och förväntansfullt på Kulturhuset Stadsteaterns Lilla Scen den 12:e maj. En teaterföreställning har sin premiär och det råder fantastisk premiärstämning. I försalongen är folk uppklädda till tårna medan de minglar runt och det är dekorerat med guldballonger. Alla verkar känna alla och när publiken släpps in blir det pirrigt bland massan. Den lite ovanliga pirrigheten kan bero på att det inte är någon vanlig teaterpremiär utan några av Stockholm Konstnärliga Högskolas scenkonstelevers examensföreställning – Lycko-Ken.

Lycko-Ken är skriven av Anton Elmgren och regisserad av Rosanne Berjawi, bägge SKH-elever. Den handlar om Ken från Mörrum, spelad av Oliver Andersson, som upptäcks av en modellagentur och kastas in i modevärlden. Väl inne blir han en del av både dess fantastiska, glamorösa sidor men även dess bloddrypande, våldsamma kultur. Det är högt tempo och snabba vändningar. 

Efter föreställningen är jag helt fylld av känslor och även taggad inför morgondagen. Dagen efter får jag nämligen möjlighet att prata med Anton Elmgren, dramatikern bakom Lycko-Ken. 

När dagen är kommen ringer jag upp Anton och han är snabb på att svara.

Hur känns det såhär dagen efter premiären på självaste Stadsteatern? 
– Det är både lite utandning och lite utpusting såklart. Och det känns väldigt bra. Det är ett bra läge att lämna det åt ensemblen. Det har varit väldigt drömmigt och nervöst att få vara på Stadsteatern. Upplevelsen har varit spännande och lärorik och jag kommer ta med mig väldigt mycket av det. 

Hur var premiärens efterfest?
– Efterfesten var på Artes som ligger vid Stadsteatern. Det var väldigt trevligt och behövligt. Vi hade jätteroligt, jag var bara så himla trött. Jag satt och gäspade redan påväg ut från teatern så det blev inte en sådan jättelång kväll för mig. Jag får ta det nästa gång helt enkelt haha!

Hur länge har du skrivit dramatik?
– Jag kommer ifrån att själv stå på scen och hålla på med teater. För sju eller åtta år sedan såg jag en nyskriven pjäs. Den var så himla bra och spännande men framförallt rolig. Jag tror inte att jag innan dess hade ett koncept för nyskrivet eller så. Det blev att jag kollade upp var man kunde utbilda sig till dramatiker och under tiden började jag prova att skriva själv, vilket var väldigt roligt. Sedan för tre år sedan sökte jag till SKH och kom in. Jag har också alltid haft väldigt goda vänner som har varit nyfikna och intresserade. Tack vare det har det alltid funnits personer att samtala med kring det här och jag visste inte riktigt vad jag hade att förvänta mig när jag sökte. Efter jag kom in har allt utvecklats. Någonstans har jag funnit det jag vill hålla på med och det jag kan tillföra i dramatiken, vilket är mycket komik. Nästan all min dramatik ligger någonstans mellan kitsch och satir.

Hur var det att skriva Lycko-Ken? Var fick du inspirationen ifrån?
– Det började med att jag och regissören, Rosanne Berjawi, satt ner tillsammans för ungefär ett och ett halvt år sedan. Vi funderade tillsammans på vad vi skulle vilja göra som examensproduktion och kom fram till att modeindustrin hade varit intressant. Sedan satt jag själv och försökte komma fram till vad min egna ingång till det är. Till slut kom jag fram till att jag skulle vilja göra två saker. Det ena av dem var att subvertera en framgångssaga och en queer coming of age-saga. Det andra var att jag ville förhålla mig vanvördigt, till och med lite hånfullt, gentemot en, vad jag upplever, image-baserad kultur. Jag själv har en väldigt stor kärlek för mode och kändiskultur. Jag älskar att scrolla på Vogues Instagram men känner samtidigt en slags ambivalens inför det på olika vis. Jag har upptäckt att jag får ganska mycket inspiration ur den ambivalensen och den känslan gjorde att jag ville tackla eller hantera detta med komik.

Hur har det varit att arbeta i team som student tillsammans med andra studenter?
– Vi, hela det konstnärliga teamet, har haft samtal och flera möten under hela tiden. Dessa har skett både innan och under skrivprocessen samt under repperioden. Det har varit väldigt inspirerande. På något vis hade alla någon typ av koppling till ämnet och den världen. Vi kunde dela med oss av vår egen inspiration och ingångar. Samtidigt har jag känt ett behov av att ge utrymme och lite space till de andra när repperioden väl börjat. Jag misstänker att det finns ett behov av att prata om texten utan att behöva såra den som skrivit den och att dramatikern inte bestämmer sig för att tränga sig på. Man har liksom fått ge tillit på så vis. Sedan så har jag ibland suttit med under repen och pratat med Rosanne efteråt. 

Hur kändes det att se allt utspela sig på scen jämfört med att skriva det? 
– Det var jätteroligt. Det går liksom aldrig att helt föreställa sig det. Det är väldigt många spännande och intressanta val som gjorts. Man får bara hänga på och det är precis som det ska vara. Det konstnärliga teamet har skapat denna värld på ett sätt jag aldrig kunnat föreställa mig. De har verkligen gett den det kitschiga tillsammans med skräckinjagande dimensioner. 

Har du någon favoritdel i pjäsen? (OBS, spoiler-varning för er läsare!)
– Jag har faktiskt två. Den ena är när Ken har rollen som Tadzio från Döden i Venedig och när hela den fotosessionen utspelar sig. Jag tycker den delen är väldigt skräckinjagande och samtidigt komiskt. Vilket är helt min kopp té. Den andra är när Ken kommer hem till Mörrum och han får göra upp både med sin egen far och sig själv som far.

I intervjun kommer vi in på ett sidospår om just Döden i Venedig och den uppmärksammade dokumentären Världens vackraste pojke. Dokumentären handlar om skådespelaren Björn Andrésens medverkan i filmen i rollen som Tadzio och hur den påverkade honom när han växte upp. Jag frågar om Anton sett dokumentären och om han tog inspiration ifrån den.

– Den kom bara kort efter att jag och Rosanne börjat prata. Både jag och hon sa “Det är detta! Det är detta som vi ska göra!”. Den har varit jättevägledande på så sätt.

Hur ser framtiden nu ut för dig?
– Jag kommer att ha en ganska hektisk höst och vår både som dramatiker och dramaturg på lite olika projekt. Det kommer bli jätteroligt och det är jag väldigt glad över.

Jag frågar ifall han kan ”spill more tea” om vad projekten innebär, men tyvärr kan Anton inte säga mer än så. I den väldigt nära framtiden, nämligen lördag 14:e maj, har dock Anton premiär igen. Det är en till egenskriven pjäs som blir hans lite mindre, sekundära examensarbete. Pjäsen Lyktmannen som regisseras av Johanna Sandström Leto beskrivs av Anton som “en skön kontrast till Lycko-Ken och ett härligt komplement. De är två helt olika världar med två helt olika stämningar.” Det är en skräckrysare för mellanstadieelever och spelas i SKHs lokaler på Valhallavägen 189. Han lägger till att efter den premiären kommer hans “fullständiga utandning”. 

När jag och Anton säger hejdå och lägger på uppfylls jag av ren tagg. Jag är taggad på att se vad framtiden innehåller för honom och alla de (snart) nyutexaminerade scenkonsteleverna som skapat Lycko-Ken. Innan dess har Lycko-Ken en frodig spelperiod framför sig ända till 4:e juni på Kulturhuset Stadsteatern. Till er som går (ni alla bör!) vill jag förbereda er på en kombination av skratt och ångest för det är precis det jag upplevde i salongen. Enligt Anton är det också “precis så som det ska vara” och precis det som han förutspått.