Man får aldrig vara tråkig 

Det hela är ganska meta. Jag, journaliststudent, träffar Anna Hedenmo, programledare och författare, för att tala om boken hon skrivit om Annette Kullenberg, kolumnist och också författare. Visserligen brukar journalister inte ha något emot att prata om den egna branschen, tvärtom, men jag ska inte sticka under stol med att jag känner mig förhållandevis asgrön i sammanhanget. 

Vi träffas i Mondials lokaler vid Kungsgatan och kliver rakt in i ett födelsedagsfirande. Dagen till ära – eller kanske alltid, vad vet jag – står en skål vingummin på bordet. Den följer med in i intervjurummet. 

I ett försök att vara lite rolig har jag förberett ett citat av Annette Kullenberg som första fråga. “Frågor? En riktig journalist ställer aldrig några frågor!” lyder det. När jag nu har Anna Hedenmo – som trots allt dedikerat sitt liv åt att ställa frågor – framför mig känns det inte lika klyftigt längre. 
– Hon överdriver nog enormt när hon påstår att hon inte ställer frågor, det är klart hon ställer frågor, börjar Anna Hedenmo. 

Hehe. 

– Däremot är hennes journalistik inte centrerad kring dem, utan snarare hennes egna iakttagelser. Det är typiskt henne att få ett sånt utspel ibland för att göra människor lite osäkra.

När vi tror oss ha hittat en ny stig att vandra på är det i själva verket Annette Kullenbergs fotspår vi kliver i

Mycket av samtalet ska komma att handla om vad som kännetecknar Annette Kullenberg. Allt som är typiskt henne. Idag skulle några av de utspel hon gjort sig ett namn av passera i havet av sociala medier-skandaler. Åtminstone skulle de ha kortare livslängd. Men vad som går upp för läsaren av att plöja Solitär är att Annette Kullenberg var först. 

När vi tror oss ha hittat en ny stig att vandra på är det i själva verket Annette Kullenbergs fotspår vi kliver i. 

Men hon hade ett drag som känns daterat: sällan pratade hon om sig själv.
– Det låter ju helt udda idag när alla bara ska göra stories om sig själva, men hon gjorde inte det. Trots att hon hade varit med om en hel del under sin uppväxt pratade hon bara om det två gånger, säger Anna Hedenmo. 

Fulla av ord
om fotboll och mord
är denna tidnings skribenter

Karin Eriksson

I Annette Kullenbergs bagage fanns en alkoholiserad pappa, en konkurrerande syskonskara, ett skenäktenskap och komplicerade familjerelationer. Dessutom äntrade hon vuxenlivet som ensamstående mamma. Att hon höll sina motgångar för sig själv går kanske att förstå, men att Annette Kullenberg gjort detsamma med allt gott hon åstadkommit förundrar Anna Hedenmo. 
– Hon skröt ju aldrig om sina insatser för Dokumentet i Aftonbladet. Hennes barn visste knappt om det. 

I Dokumentet från 1978 pekar Aftonbladets kvinnliga medarbetare ut tidningen som en diskriminerande, sexistisk arbetsplats för kvinnor. Det var en redaktion under grabbarnas styre – med grabbigt innehåll och grabbig jargong. Och mycket att dricka. 

Bakom initiativet låg, givetvis, Annette Kullenberg. Hon arrangerade hemliga möten för sina kvinnliga kollegor, och frizonen resulterade i ett wake up call riktat mot redaktionen. I efterhand har det talats om Dokumentet som en föregångare till Metoo. 

Mitt i allvaret inleds Dokumentet med en dikt av Aftonbladet-skribenten Karin Eriksson: 

“Dagen är släckt,
mörkret har väckt
korrar och sportreferenter

Fulla av ord
om fotboll och mord
är denna tidnings skribenter.”

Man ska inte vara tråkig, som Annette Kullenberg hade sagt, men det ska vi återkomma till. 
Så länge fortsätter vi med ytterligare några framgångar Annette Kullenberg inte mallade sig över:
– Och barnhemmet hon faktiskt grundade i Chile, det pratade hon heller inte om. Hon skröt inte om något, tänk dig det idag! säger Anna Hedenmo. 

Beundrar du henne för det?
– Ja, jag tycker det är rätt häftigt. Det är så udda nu när alla säljer sig själva. 

Det är inte precis så att jag beundrar henne som stilikon, I don’t! Men jag beundrar hennes mod

Annette Kullenberg tog till andra medel än snyfthistorierna för att stå ut. 

“Och när jag ser tillbaka på sjuttiotalets bh-lösa och osminkade feminister i rågummisulor och ställer dem bredvid Annettes Chaneldräkter, knallröda läppar och stilettklackar, så blir bilden av Annette än mer komplex.”
Hon verkade ändå mån om hur hon ville framstå?
– Ja! Hon visste vad hon gillade. Det var ju 70-tal. Jag var ju tonåring då, och har alltid varit ganska fåfäng, men smink? På den tiden var det bara det naturliga som gällde. 

Beundrar du henne för det då? 
– Haha nej, det gör jag inte. Det är inte precis så att jag beundrar henne som stilikon, I don’t! Men jag beundrar hennes mod. Det fanns ju inte en människa på Aftonbladet som såg ut så.

Själv är Anna Hedenmo iklädd läderbyxor och klackar, allt i svart.  

– Jag skulle ju inte välja det, men utseende är smaksak. 

Titta på de rika skorporna! Nu ska de gå och äta sig feta, men vi är smala och snygga!

Annette Kullenberg

Idyllen Annette Kullenberg fortsätter. Tillsammans med kollegan Anita Sjöberg brukade hon – i brist på stålar – köpa gula Blend för lunchpengen och tillbringa rasten i ett fönster. “Titta på de rika skorporna! Nu ska de gå och äta sig feta, men vi är smala och snygga!” 

Stycket för mina tankar till Sex and the City-citatet: “When I first moved to New York and I was totally broke, sometimes I bought Vogue instead of dinner. I found it fed me more”. 

Annette Kullenberg var ju main character innan Carrie Bradshaw var det!
– Hon var före sin tid. Och cool, verkligen! Jag ser dem framför mig där i fönstret, och när hon väl följer med och käkar tar hon en sup till lunchen. Hon älskade liksom att chocka. Hon ville se deras chockade medelklass-miner. Hon älskade det, säger Anna Hedenmo.  

Gud, det är klart du ska ha en spanjooor!

Var hon inte före med den här otrohetsdebbatten som kultursidorna ägnat sig åt på sistone också? “Kärnfamiljen står alltså inte särskilt högt i kurs hos Annette, i en debattartikel i Vecko-Journalen skriver hon att äktenskapet borde avskaffas. ‘Det är en otidsenlig företeelse som likt en mastodont styr våra liv.’”
– Jo, också med historien om amerikanen som hon själv var väldigt otrogen med! 

Jag vill minnas att Jonatan Unge påstod att hans mamma, Cecilia Hagen, sagt att “alla kvinnor förtjänar två veckor med en italienare” – vad hade Annette Kullenberg sagt om det?
– Åh vad hon hade hållit med! Kanske skulle hon ändrat det till en argentinare. Men gud ja! Det är en typisk sån sak som hon skulle säga. 

Anna Hedenmo lutar sig bakåt och böjer handen som om hon skulle få den kysst. Med tillgjord röst utbrister hon:
– Gud, det är klart du ska ha en spanjooor! Så skulle hon göra!

Vi skrattar. 

– Sedan blir det ju jobbigt när människor invänder att “Åh ja det är klart du ska ha en thailändska!” till männen. Då stelnar ju vi, invänder Anna Hedenmo.  

Ja.
– Det gillar vi inte.

Nej.
– Nej. 

Det blir stelt då. 
– Ja.

Någon kanske blir ledsen, någon blir arg, det blir någon rubrik. Men det är i alla fall motsatsen till tråkigt

När saknar du Annette Kullenbergs röst i det offentliga rummet? 
–  Hon hade säkert kunna säga något saftigt under Metoo – motvalls! Då var jag ordförande i Publicistklubben och hade också synpunkter på rapporteringen. Där var det tyst ett tag, där hade hon behövts, säger Anna Hedenmo och sitter stum en stund innan hon fortsätter:

– Annette hade säkert kunna bidra till andra sidan också, med Dokumentet bakom sig, men hon var ju inte så intresserad av att ställa sig i flocken. Hon fick energi av att säga motsatsen. Det kan jag känna igen mig i. Är det något jag har svårt för är det när alla rusar åt ett håll och säger samma sak.  

Du låter läsaren slå igen boken med citatet “Man får aldrig vara tråkig”, vad mer tar vi med oss från Annette Kullenberg?
– I hennes kolumner underhåller hon oss från rad ett. Det kan vi lära oss. Vi drunknar i information idag. Det finns så mycket poddar, böcker, papperstidningar, nätmagasin [aj, reds. amn.], och fan och hans moster. 

Anna Hedenmo lutar sig fram.
– När jag hörde att hon sa så ibland så var det som att poletten trillade ned. Jag ser då hur hon, till exempel när hon driver med Per Nuder i radio, blir så pigg av att göra sånt.

Radioinslaget är från 2008. Under en direktsänd telefonintervju påstår Annette Kullenberg att den före detta finansministern, som då var bokaktuell, inte kan skriva. Hon antyder att han är fantasilös, och innan Per Nuder hunnit lägga på luren klämmer hon till med att hans liv också verkar vara “oändligt långtråkigt”.
– Någon kanske blir ledsen, någon blir arg, det blir någon rubrik. Men det är i alla fall motsatsen till tråkigt, säger Anna Hedenmo. 

Vi är äldre, vi har varit med längre, arbetat mer, kan mer, vet mer. Vi är kort sagt bäst

Annette Kullenberg

Jag önskar att jag läst boken innan jag skrev mina personliga brev.
– Hur så? 

Då hade jag inte varit lika trygg och tråkig. 

Anna Hedenmo försäkrar mig om att det kommer lösa sig, och innan vi skiljs åt lämnar hon mig med en uppmaning. Hon tycker att jag ska ta en sväng förbi Kungliga Biblioteket och plocka fram några av Annette Kullenbergs kolumner. Sagt och gjort. 

Det är en fröjd till läsning. Min favorit är en replik till Herbert Söderström och Lennart Hyland, som anklagat ungdomen för att “inte i lika hög grad vara intresserad av att lära sig” och “tro sig veta bäst innan de lärt sig något”. 

Annette Kullenberg kontrar med “Ett svårt problem i dag är t ex att många ungdomar av någon anledning fått för sig att de inte har någon plats i samhället. Att de inte är särskilt önskvärda.” 

“Tanken bakom Söderströms och Hylands påståenden måste vara. Vi är äldre, vi har varit med längre, arbetat mer, kan mer, vet mer. Vi är kort sagt bäst.”

Hehe.

Solitär släpps 17/4 på Mondial