Amat Levin om att skriva och skildra sin historia

Journalist, poddare, chefredaktör, bloggare, och nu författare. Amat Levin är en mångsysslare i högsta grad inom den svenska medievärlden. Efter många år som journalist bestämde han sig för att skriva Slumpens barn om sin egen verklighet som ämne. KULT har fått möjligheten att läsa boken och även intervjua Levin. 

Slumpens barn handlar om Sverige och Gambia. Växlande får vi lära oss om Amat Levins uppväxt i Sverige, och om den långa historiska kopplingen som finns mellan Sverige och Gambia. Det är en icke-fiktiv berättelse med historia, självbiografiska inslag samt intervjuer med kända svensk-gambier såsom Alice Bah Kuhnke, Seinabo Sey, Erik Lundin, Amie Bramme Sey och Fanna Ndow Norrby. 

Amat Levin berättar själv om varför det är viktigt för honom att belysa den här historien. Det handlar inte bara om ett identitetssökande arbete eller att ha möjlighet att föra vidare sina rötter till sina barn, utan även om att undersöka den svensk-gambiska historien.

– I Sverige använder vi svepande begrepp som ”invandrare” om en extremt stor skara människor. När vi gör det missar vi att se det som utmärker varje specifik grupp, och individerna inom varje specifik grupp. Sverige och Gambia har haft en sammanflätad historia sedan 1960-talet, men ändå pratas det i Sverige nästan bara om sexturism när Gambia kommer på tal. Min bok är ett bevis på hur mycket mer det finns att berätta.

Levin skriver i Slumpens barn om sin uppväxt, sin pappa, och att relationen till hans svarthet är starkare än relationen till hans gambianska rötter – något som verkar vara en delad upplevelse:

“Jag slås av hur mycket Alice Bah Kuhnkes erfarenhet av det hon väljer att kalla svarthetsstyrka påminner om min. Hur hon, i brist på kunskap om Gambia, fann kraft i en amerikansk svarthet. Hur kraften främst var grundad i själva hudfärgen. Kanske är vi många som använt oss av samma försvarsmekanism när vår kunskap inte räckt till?” 

Något som också medvetandegörs vid läsningen är upplevelsen av rasismen som framvuxen under senare 90-tal. Den bilden delas av flera av de äldre personer som är intervjuade. En av dem är Saihou. Levins släktingar menar att han är en av de första gambierna som immigrerade till Sverige på 1970-talet. Han berättar i boken om att rasism inte upplevdes lika utbrett då som idag. Levin berättar att andra har liknande vittnesmål. 

– De flesta av den äldre generationen delade den synen. Att de till en början mötte nyfikenhet, och ett viss mått av exotifiering, men att de inte upplevde riktigt diskriminering och rasism förrän in på 80- och 90-talet.

Förutom vittnesmål om livet som svensk-gambier och personliga reflektioner har Levin även lagt mycket tid på forskning och historieläsning i arbetets gång. Om svensk kolonisation och slavhandel. Om ett vitt fort i Cape Coast, Gambia, där än idag en svensk flagga fladdrar högt. Ett projekt som detta hade kunnat bli otroligt långt, så jag undrar hur han klarade av att släppa taget till slut? 

– En sån här bok finns det ju egentligen inget slut på, det finns ingen gräns för hur många jag hade kunnat intervjua. Men någonstans fick jag dra en gräns och bestämma mig för att jag hade nog med material. Det var inget alternativ för mig att inte bli klar, jag kände att svensk-gambiers historia var en berättelse som någon behövde skriva – varför inte jag? 

Med Slumpens barn har Levin bevisat att han är perfekt för detta uppdrag. I boken får man se hans lysande egenskap som intervjuare men även som skribent. Boken ger plats till en historia som annars är utesluten från historielektionerna. Den ger röst till en diaspora som präglat Sverige med många utmärkande artister, författare och politiker. 

Att få läsa om svensk-gambiansk historia har varit spännande och otroligt givande. Det är en berättelse som jag, i egenskap av att vara rasifierad, starkt kan relatera till vilket jag tror många andra också kommer göra. Samtidigt är det en historia som alla borde läsa, oavsett om man drar personliga kopplingar eller inte.

Amat Levin poängterar vikten av representation för att kunna förstå sig själv och sin historia. Det som också är tydligt är att begreppet “invandrare” och liknande begrepp är osynliggörande. Vi måste få stå för våra egna skilda upplevelser och historier. Alla som är rasifierade är inte invandrare. Alla invandrare har inte samma berättelse. Detta är svensk-gambiers berättelse. Och den är lika viktig att belysa som alla andra.

Uppdatering 19.03.2022 – Ett faktafel har rättats i texten.