Intermezzo är ett skört spel i meningslöshetens tid
På Irland, invid Dublins röda tegel och trädkantade avenyer, längs kustremsan där det mörka havet rivs sönder av sköra vita brottsjöar, där stränderna kantas av höga branta klippor, där saltet svider i slemhinnorna. Här utspelas Sally Rooneys nya och fjärde roman Intermezzo, i vilken vi följer bröderna Ivan och Peter Koubek, som efter sin fars död navigerar sina kärleksrelationer och den alltmer spända relationen till varandra.
Vad innebär det att vara syskon? Vad rymmer syskonskapet? Rooneys skildring av bröderna fungerar som ett briljant exempel på det som den österrikiske psykoanalytikern Alfred Adler beskrev: att syskon utvecklar olika roller och egenskaper för att särskilja sig från varandra. Peter, en 32-årig framgångsrik advokat, framstår som målmedveten, högmodig och ärelysten, medan det 22-åriga schackunderbarnet Ivan är logisk, intelligent och inåtvänd. Gemensamt för dem båda är att de dömer andra – och varandra – hårt. Dessutom inleder de båda kärleksrelationer med kvinnor där åldersskillnaden är markant, och där moraliska dilemman skapar konflikt. Intermezzo är en roman om familjerelationens sviktande band, om förälskelse, schack och överlevnad.
Språkligt påminner romanen om Rooneys tidigare verk i sin enkla och sakliga ton, medan formen är något mer avvikande med insprängda dialoger och variationen mellan längre beskrivande och korta avhuggna meningar. Om något påminner den om Rooneys Beautiful World, Where Are You, där texten trots sin visuella täthet rymmer förhållandevis lite intrig. Karaktärerna präglas dessutom av en irriterande pretentiös ton i sina filosofiska resonemang, vilket förstärker likheterna mellan de två verken.
Något som också framträder är hur kvinnorna i romanen alltid framstår som förstående och överseende, medan männen är frustrerade – på sig själva, på varandra och på kvinnorna. Denna dynamik återkommer ständigt och blir i längden både tröttsam och något för stereotyp. Kvinnornas tålmodiga hållning ställer sig i kontrast till männens ständiga irritation, vilket lämnar lite utrymme för nyanser i karaktärsutvecklingen.
Med det sagt är romanen inte tråkig. Tempot är långsamt, ja. Resonemangen är stundvis tröttsamma, ja. Men människan är ju ibland trög, och kanske ligger däri poängen i det utdragna tempot och karaktärernas cirklande tankegångar. Titeln Intermezzo refererar dessutom till schackbegreppet där ett oväntat mellandrag görs innan man besvarar motståndarens drag, vilket speglar romanens rytm och de oväntade inslagen i karaktärernas liv, där plötsliga insikter och pauser uppstår innan de kan hantera sina egna konflikter.
”Vi drivs av en fåfänga som ständigt närs av andras uppmärksamhet.”
Intermezzo är introspektiv och personlig, men riktar sig samtidigt mot den större världen med en tydlig samhällskritik. Den ifrågasätter både institutioner som monogami och fenomen som självframställning och ytfixering. Romanen riktar en kritik mot den moderna människan, som lever sitt liv i ständig förväntan på framtiden – alltid i nästa jobb, nästa helg, nästa relation. Den belyser även våra handlingars pinsamma inkonsekvens, där vi, av rädsla för andras eventuella fördömanden, ofta väljer att dra oss tillbaka. Vi drivs av en fåfänga som ständigt närs av andras uppmärksamhet. Som en oundviklig följd av detta framträder tillvarons totala meningslöshet. Och monogamins exklusivitet, som resulterar i att relationen blir en slutpunkt snarare än en kontinuerlig process av personlig och social utveckling. Romanen väcker reflektion över vårt dömande av andra, och över den inre rösten som hoppas – kanske inte så paradoxalt nog – att kärleken ska segra trots sina hinder.
Peter ställer sig frågan: vad kan ett liv rymma utan att brista? Den brinnande åtrån, de tvivelaktiga sexuella motiven, skammen, förödmjukelsen och tidens grymhet. Rooney skriver med en påtaglig enkelhet om kärleken och människans vilja att bli älskad. ”När han hör hennes röst uttala hans namn sluter han ögonen. Han har kommit att tycka så mycket om det namnet, sitt namn, på grund av hur det låter när hon tar det i sin mun.”Det är i dessa intima stunder, i den slutna lilla närheten, som vi kan lägga undan våra rädslor och behov och se vårt liv med klarhet. Denna distans ger oss möjlighet att betrakta den större bilden men ställer också frågan hur världen egentligen kan vara begriplig. Människors liv flätas samman genom kritik, missnöje och konflikt. Och ändå finns där alltid denna ständiga vilja – en vilja att ha mer, att leva mer, att känna mer liv.
