Geografiska och soniska ytterligheter – tre spänningsfyllda musikkvällar i Tromsö

Festivalen Insomnia utgör en självklar referens för kulturellt intresserade Tromsö-bor. Men de har också gjort sig ett namn internationellt bland elektroniska musikfantaster och experimentellt nyfikna. 24 årets upplaga innehåller bland annat sensorisk överhettning, kylig akademisk musik och beyond komplexa rytmer.

Norra Norges kustlandskap betyder fjordar, fjäll och extrema ljusfenomen. Men för de som inte intresserar sig för att gå på tur, kan en resa genom ljudlandskap vara ett sätt att få de helmörka månaderna att gå. Under det tidiga 90-talet dubbades Tromsö till Norges Technohuvudstad. En av de ledande krafterna, Bjørn Torske, gör comeback på scenen i år med sitt Ismistik projekt. Men festivalen inleds sittandes i Verdensteatret.

Verdensteatret är en av norra Europas äldsta biografer. På väggarna hänger det enorma tavlor av fiolspelande människor i färgglada dräkter. Sångerskan Sainkho Namtchylak är även hon tränad i traditionsmusik, nämligen strupsång. Med sig på scen har hon en hatt av en vinylskiva och en man i svart druiddräkt. Mannen kallar sig Θ (theta) och är en lokal noisemusiker, fast idag spelar han bas. Var tionde sekund knäpper han på strängen och låter ljudet ringa ut. Namtchylak rör sig lätt teatralt, upprepar även scenkonstens mest citerade rad, to be or not be, och sjunger med pondus. En sådan som man får efter en lång karriär. Men strupsången är inte i fokus, utan snarare andra tekniker. Vissa vill jämföra de tysta skriken med demonljud, men hon själv talar hellre om björnar.

Det ogästvänliga vädret till trots, det regnar underkylt, samlas ett 50-tal tappra åhörare till utomhusprogrammet som festivalen har satt upp kostnadsfritt på det lilla torget. Åtta högtalare omger oss medan vi i festivalanda rör oss för att inte bli fastfrusna – inte fastna i gamla mönster. Den Palestinsk-Brittiska ljudkonstnären Bint Mbareh står för första konserten, och leder oss med hjälp av elektroniska ljudmiljöer, sång, buzuk och dikter av Walid Daqqa att reflektera över kolonialism och palestinsk kunskap.

Följer gör den Lofote baserade kompositören och experimentell-musik veteranen Lasse Marhaug. Han spelar upp verk som han komponerade i studion INA GRM i Paris. Alltså där den akademiska avancerade så kallade elektroakustiska musiken härjade på 50-talet. Han har komponerat 8-kanaligt, varje högtalare för med sig ett eget ljud. Det är en mycket tredimensionell upplevelse, en snarast psykedelisk sådan. Verken består av, exempelvis, hårt hackande, skrammel, panik och djupa tubor som pulserar som i meditativ andning. Det är perfekt dissonant och tystnad smakar aldrig så ljuvligt som efter en sådan konsert.

De flesta spelningar på festivalen sker i Bryggeriet, som har tre våningar med scener. Med hjälp av den lokala konsthögskolan har Bryggeriet fått liv med diverse djur- och naturliknande skulpturer, målningar och dikter. Det har blivit ett lustigt hus, en plats för de ungefär 300 biljettköparna att vidga sina vyer. Klockan 21 inleds kvällen med slagverk. Trummisen Valentina Magaletti, kanske mest känd som medlem i den exceptionella popgruppen Vanishing Twin, har slagit följe med multiinstrumentalisten YPY. YPY spelar synt med fokus på elektroniska trummönster. De skapar fyrverkerier av mycket komplicerade rytmer. Vad som är akustiskt och elektroniskt blandas och kan vara svårt att avgöra – de växer tillsammans. YPY väcker död materia till liv och vägrar alltför mekaniska beats. Magaletti likaså, eftersom det är i de små missarna från pulsen som svänget bor. Men kanske får man känslan av att det är roligare att spela än att lyssna på, vilket småpratet i publiken pekar på.

I ett hav av rök äntrar sedan de konceptuella konstnärerna och musikerna Amnesia Scanner. De bygger abstrakt sonisk arkitektur med sina elektroniska låtar. Stundtals dansbart, med dubbiga, wobbliga basgångar, andra gånger brusiga söndriga klaviaturer som möter deras datordeformerade röster. Lättlyssnat är det inte, inte heller deras frenetiska ljusshow som blinkar genom de mångas stängda ögonlock (de erfarna har solglajjor med sig). De vill förmedla samtidens informationsöverflöd. Den tunga röken ställer till med oreda i lokalen, högtalarna dämpas automatiskt ett par gånger för att brandlarmets gälla ton ska höras. Även huset blir matt av denna uppvisning.

Roligare och ljusare är det när Dj Marcelle målar sina ljudkollage. Med sig har hon tre vinylspelare. De används finurligt, ibland spelas flera tempos samtidigt. Hon utforskar glitchiga repeterande fraser, skrik och bonk men allt som oftast till stadiga beats, mestadels i technoskrud. Det är vackert i all sin skevhet – som hennes t-shirt förmedlar: “disturbing the comforted/comforting the disturbed”.

Festivalen har också ett program för att involvera och utveckla ickeetablerade musiker med kopplingar till Tromsö kallat Cloud Exit. Till detta hör Johanna Sandels. Hennes musik är mestadels rofylld, bland annat skapad med hjälp av hemmabyggda VLF-antenner. Publiken får kuddar till sitt förfogande samtidigt som elektroniska ljudmattor fyller rummet. Små skiftningar rör sig genom verket i långsamt tempo. Vissa kanske skulle kalla musiken tråkig, men kanske är det meningen att utforska den impulsen. Från taket hänger vita tomma tavlor. Utplacerade människor håller i små speglar och reflekterar de lätt blåa ljusa strålarna. Det är den vänligaste beatlösa musiken som presenteras på festivalen.

Den elakaste musiken skapas av Evicshen. Victoria Shen, som hon egentligen, heter arbetar till vardags på Stanford center för dataforskning inom musik och akustik. På bordet står två till synes egenbyggda vinylspelare, effektpedaler och annan elektronik, och även hon själv under delar av konserten. Hon går också runt i publiken med vinylspelaren och kontaktmickar på fingrarna, som hon även skriker i. Ljudvågorna är formade som sågtänder. Det är dystopiska klanger. Det är befriande negativt, även om sådana spelningar borde hållas kring 20-minutersspärren för att behålla intensiteten.

Så är timmen slagen för Ismistik och Tromsö har hört kallet. En del har tagit av sig sina kängor för att bättre kunna dansa. Det är smittande rytmer och studsig luftig house. Mjuka nästan new-ageiga syntslingor fyller rummet. Med det andra släppet under detta namn, 30 år efter första, kan man konstatera att Björn Torskes dansmusik fortsatt håller hög nivå och att ismystiken lever.

Ett förhållningssätt som är oväntat framstående på festivalen är dub. Med exempelvis live-dubbande av post-punk inspirerade Holy Tounge och dubtechno av Dialog + Benji. En slags Reggae avslutar också årets festival, nämligen The Bug och Warrior Queen. De har fått tillåtelse att temporärt höja decibelnivån, ett krav som de har om de ska spela. De vill skaka publiken i grundvalarna. `Visst är det en mäktig tygnd i basen, man kan nästan se ljudpartiklarna. Warrior Queen mässar med auktoritet om Babylons misär och har en passionerad scennärvaro. Det är en oldschool dubstepuppvisning men scenen känns lite för bred, eller är det lite för tomt. Det blir inte något riktigt tryck från publikens håll.

Bjørn Torske menar att anledningen till att Tromsö blev ledande inom techno var kreativiteten som växte i tristessen. Insomnia är långt ifrån en tråkig festival, det är snarare ett vilt flängande i musikens ändlöst expanderande fält. Förhoppningsvis kan även det ge kraft och inspiration till nya musiker.

Text: Albin Holmström