Insikten om att allting kan försvinna är skoningslös
Ida Turpeinens hajpade De levande tar avstamp i den ofantliga Stellers sjöko och vecklas ut till en större berättelse om människans förhållande till omvärlden. Albert Tullberg Nygren får svindel av en utmärkt debutroman.
Har ni förstått hur enorm Stellers sjöko var? Det gjorde inte jag tills nyligen, men som upp till nio meter lång och två meter bred kunde den alltså vara större än golvytan på vissa studentlägenheter. Tyvärr var den lika försvarslös inför människan som den var stor. Utan några naturliga fiender levde den på stränderna i Berings hav, långsam och oförmögen att dyka längre än till en meters djup. Efter att människorna upptäckt sjökons välsmakande kött tog det inte ens tre decennier innan arten var helt utrotad.
Iida Turpeinens debutbok De levande är en historisk roman som kretsar kring just Stellers sjöko. Den tar sin början med den första ryska expeditionen till Alaska, där besättningen under hemresan lider skeppsbrott på en öde ö och räddas av att äta köttet från ett helt okänt, men lättjagat, djur. Redan ett kapitel senare har sjökon dött ut, men vi fortsätter att följa en rad människor vars öden på ett eller annat sätt blir sammanvävda med berättelsen om arten. Tillsammans bildar deras historier en annan berättelse: den om människans förhållande till sin omvärld, och om den skoningslösa insikten att hela släkten kan försvinna på grund av oss – att många redan har försvunnit.
Sedan De levande kom ut på finska för tre år sedan har den gjort braksuccé i hemlandet. I en intervju med Dagens Nyheter från förra veckan berättar Turpeinen att Helsingfors naturhistoriska museum har behövt skydda sitt sjökoskelett bakom glas eftersom så många besökare vill komma och titta på det efter att ha läst hennes roman. När den nu ges ut på svenska, i översättning av Janina Orlov, är det som del av en utgivning i 28 olika länder.
Är hajpen befogad? Jag tycker faktiskt det. Turpeinens romanfigurer (alla baserade på historiskt verkliga personer) bär på en smittande nyfikenhet inför världen, och man dras lätt med i deras upptäckarlust. När Georg Wilhelm Steller för första gången sätter sin fot på Alaskas kust delar man hans iver att undersöka skogarna, ta reda på vilka nya djur och växter som kan finnas där, som ingen från hans del av världen någonsin lagt ögonen på.
Sedan påminns man om de brutala följderna av denna drivkraft, när upptäckarglädjen följs av meningar som: ”Steller skär upp bröstet på en blåskrika, han aktar sig för att skada fjäderdräkten, och avlägsnar de inre organen. Han slänger dem överbord och ser hur sjöfåglarna sväljer allt han kastar åt dem, och han undrar om en mås förstår att den äter av sin egen art”. Det är ett effektivt grepp för att skildra människans oreflekterade destruktivitet i mötet med naturen. Turpeinen hittar genomgående rätt balans för att det ska kännas levande och trovärdigt i stället för bara didaktiskt, vilket annars ofta är risken.
I en tid som gjort oss kusligt vana vid nyheter om massutrotning, miljökatastrofer och hotade arter kan det vara bra att påminnas om hur absurd blotta tanken på att ett djur kunde dö ut tedde sig för bara ett par hundra år sedan. Som konstform kan litteraturen, i sina bästa stunder, förmå oss att återupptäcka sådant vi blivit blinda för. När jag läser De levande slås jag av hur avtrubbad jag blivit. Medan jag följer hur dess huvudpersoner långsamt, stegvis över århundradena, inser vidden av hur mycket liv det funnits, som vi kanske aldrig funnits till samtidigt som, och som vi aldrig kommer se igen, blir tanken åter svindlande även för mig.
Det här är en riktigt bra roman. Läs den.
