Injicera mer Wolf i svensk poesi
I den virtuost översatta muttertask, mutatas möts antikens Metamorfoser, vilda västern-legender och språklig ordlek kring moderskap som får hjärnan att bubbla. Det här är vad svensk poesi behöver, skriver Amandus Gustafsson.
Hjärnan spritter som av kolsyra. Så är det att läsa muttertask, mutatas av Uljana Wolf – till överkurs samvetsgrant översatt av Ida Börjel och Linda Östergaard. Diktsamlingen får mig också att tänka: ute i Europa sysslar de med riktig litteratur och här i Sverige plaskar vi runt i vår ankdamm. Varför är vi så inåtvända och dystra?
Wolfs frågor är dock desto mer intressanta, som: “det är en mjölk som räknar natt, hur räknar mjölk?”
Den språkliga lekfullheten låter inte ursäkta sig. Dikterna beskriver sig själva; de är ”sändning, krafs” – anteckningar, nonsensdrömmar – och ändå precisa. Deras ibland strama form och till synes slumpmässiga ordlekar skapar sin egen osynliga nödvändighet. Rytm och ordvalör – där titelns omstöpta mutter(task) muterat till och från mutatas, och delar etymologisk assonans med Ovidiska metamorfoser – verkar på en för mig bara halvt medveten nivå. Och poesin går rakt in.
I sex diktsviter över 87 antal sidor har Wolf, liksom en arkeolog, hämtat material från 1000-årig fornoccitanska, dadaister, antikens Medea och 1600-talspirater i Östersjön. Så förutom tyskan (och den till svenska översatta tyskan) trängs även latin, grekiska och engelska ihop på ett sätt som får det förflutna att verka både nära och välkomnande.
Ljudlikheten härmar ordlikheten, luras och talar därigenom en ibland djupare sanning:
omg so guter offnung!
she won own form now
har hon wombform nu
har hon mygelform med
mycket slir fick du rotera
bowing down modershjulet
Även Hölderlin, och skyttegravar, görs högst levande i nuet och därmed postmoderna i ordets gladaste bemärkelse. Lek och allvar utan hierarki. En tradering av Wittgensteins dagdrömmar, där språkspelet är enda sättet att faktiskt vidröra verkligheten?
Min favorit är sviten ”MOTHER MASK (DÖTTRAGÖRA)”, där diktsamlingen nystar i Jean Hickok Burkhardt McCormick och hennes påstådda dotterskap till vilda västern-legenden Calamity Jane (känd från faktisk historia, liksom Lucky Luke). Här framträder något mer ömt och personnära. Att rekonstruera den historiska Calamity Jane, och hennes eventuella dotter, är oväntat rörande.
Biografiskt material bryts upp med cut up-teknik. Och det mynnar sedan ut i rader som ekar av Charles Bukowski i sina mest blödiga stunder:
Deadwood dear / this will never be me
in my shack night / was I the tiny picture
of you / a gaze / and somehow someday
a talking movi
Poeten fungerar här som Jean McCormick: väver samman fragment av legender med sitt eget diktjagsliv och även mellan ord och kvasiord. Sanning och fiktion suddas samman. En sorts litterär adoption. Kan vi dra slutsatsen att Wolf, och alla poeter, ser sig själva i henne?
muttertask, mutatas radar upp språket som en fresk, ett orangeri i regnbågens färger. Den svenska poesin skulle må bra av fler sådana vitamininjektioner.
