Ingen går fri i 123 Schtunks Macbeth

I år firar clowngruppen 123 Schtunk 20 år med att spela en unik version av William Shakespeares olycksbådande “skotska pjäs” Macbeth. 123 Schtunk består av Bortas Josefine Andersson, Dick Karlsson och Lasse Beischer som sina clownalteregon. Deras ombearbetningar och improviserade tolkningar av pjäser har fått positivt bemötande i hela Sverige, där de nu turnerar, och under fredagsaftonen slog sig ner i Falun. 

Det är som väntat inte den sedvanliga Macbeth av William Shakespeare som vi får bevittna, som sig bör i 123 Schtunks skruvade värld. Föreställningen börjar med att några i publiken kommer sent, något clownerna genast plockar upp och reagerar på. Salongen tänds och publiken involveras. Redan i inledningen har den fjärde väggen brutits vilket skapar en känsla av kittlande fasa och förtjusning, kanske ingen i salongen går säker? 

Ramberättelsen är visserligen hämtad ur Shakespeares Macbeth, med scener ur originalpjäsen som bildar en helhet utifrån vilken föreställningen förhåller sig till. Det är genom att skruva till det inom och utanför denna ram som magin uppstår. 123 Schtunk improviserar, tar omtag och kommenterar allt från Shakespeares text, till deras minimalistiska scenografi, till att någons mobil plingar till. Ljudteknikern Otto Olsson Båth bryter även in med en mindre röstroll i föreställningen. Allt får plats, allt är viktigt och allt kan skämtas om.

Gruppen lyckas tack vare sin unika kontakt med publiken. De tre skådespelarna axlar alla roller vilket innebär många byten av kostymer, röster och uttryck. Det känns som att allt blir till ett komiskt kaos, men som aldrig blir för lösryckt och urspårat då skådespelarna i 123 Schtunk har en otrolig personkemi och är så pass samspelta att de för föreställningen med säker hand genom galenskapen. 

Föreställningen har även flera musiknummer med egenskriven musik, de flesta komponerade av Dick Karlsson vilka framförs av de tre clownerna. Bortas Josefine Anderssons imponerar här inte bara i sina komiska förmågor utan även som sångerska. Det är ytterst hög medelålder i publiken, något clownerna noterar när publiken börjar sjunga med i det gamla radioprogrammet Frukostklubbens signaturmelodi “God morgon” med Sigge Fürst.

Något jag fann extra träffande var när en scen som vanligtvis tar en minut (vilket de berättar för publiken), tar ungefär tio minuter på grund av att Bortas Josefine Andersson och Dick Karlsson improviserar och väljer att spela sina roller som ”Mördare 1” och ”Mördare 2” på Skövde-mål. Macbeth (Lasse Beischer) börjar skratta och istället för att konspirera för att mörda Macduff, blir det istället ett möte där de två lönnmördarna kräver hallongrotta och äppelkaka, för när Mord AB Skövde har möte ska det helt enkelt finnas fika.

Publiken är lyrisk. Det är vulgärt och det är folkligt på absolut bästa sätt. Det påminner mig om gyckeltraditionen från medeltiden. Allt kan lyftas fram och drivas med, till och med publiken. Skådespelarna skiftar snabbt från att vara i karaktär till att stå utanför pjäsen och kommentera texten och situationen.

Detta är inte clownerier som vi kan se på cirkus, det är heller inte teaterclownen som exempelvis hos Philippe Gaulier. I stället har 123 Schtunk skapat en slags postmodern version, som visserligen behåller delar av den fysiska teatern men där den smarta och ironiska humorn får ta plats. Clownerna bryter ned och dissekerar pjäs, salong, publik och sig själva.

När mycket teater idag drivs av att det ska vara kommersiellt, tillrättalagt och med moraliska undertoner, blir att gå på 123 Schtunk en befrielse. Här regerar gycklandet, impulserna, det fåniga och tramsiga men även det smarta och ironiska utan att tappa det viktiga: upplevelsen för publiken. Vi gapskrattar konstant i över två timmar. Jag kan med gott samvete skriva att 123 Schtunk är bland det bästa du kan se på en teaterscen i Sverige idag.