Ingela Strandbergs lågmälda prövning av världen
I Ingela Strandbergs nya diktsamling finner vi likheter med fjolårets kritikerhyllade Om jag var snö, men även en tydlig förskjutning i ton och rörelse: från det kaxiga och ömma till något mer nedåtvänt, stillsamt och jordnära. Vendela Lundegårdh finner befrielse i en poesi som inte ironiserar.
Att läsa Ingela Strandbergs poesi är att för ett ögonblick ställa in världen på en alldeles egen frekvens. Under sjöarna är en diktsamling i litet format med stort innehåll: lågmäld, koncentrerad och samtidigt vidöppen. Läsningen är nostalgisk utan att bli tillbakablickande, vänd mot framtiden utan att bli profetisk. Det är en poesi som genom sitt allvar låter världen prövas.
I kontrast till den omdiskuterade samtida indiepoesins ironi och distans utmärker sig Under sjöarna genom att ta sig själv på största allvar. Den varken skojar eller ljuger – och just därför känns den befriande. Språkligt rör sig Strandberg genom ett baltiskt landskap. Prosan – för det är ofta en prosaisk dikt – för tankarna till poeter som Göran Sonnevi och Jila Mossaed, där det till synes enkla bär på en existentiell tyngd.
Det finns dessutom en pulserande nerv genom dikterna som är svår att ringa in med enbart litterära referenser. Snarare påminner den om den blåskimrande ringen i Hayao Miyazakis Det levande slottet – den som skjuter ut sitt ljus genom mörkret för att leda Sophie tillbaka till Calcifer. På samma sätt fungerar Strandbergs dikter. De lyser upp korta sträckor av tillvaron, förbinder det kroppsliga med det kosmiska, det levande med det döda, utan att lösa upp spänningen mellan dem. Det är en poesi som leder snarare än förklarar, som bär på ett inre ljus snarare än ett yttre budskap.
Strandbergs sätt att tala om naturen, djuren och tiden rör sig genom tydliga men aldrig förenklade dualiteter: mörker och ljus, liv och död, ungdom och åldrande. Dikterna ställer inte dessa motpoler mot varandra för att upplösa dem, utan för att låta dem samexistera. Resultatet är en poesi som närmar sig det essäistiska – inte i form, men i hållning.
Det finns en tydlig fråga ställd till världen i denna bok, en prövande tanke som löper genom bilder av Saturnus och stjärnor, rävar och himlar, helgon, snäckor, kroppar och sjöar. Kanske finns här också en sanning, men i så fall en som inte låter sig formuleras rakt ut.
Det är svårt att inte dra paralleller till Strandbergs tidigare verk. Även om Under sjöarna bär liknande drag av fjolårets kritikerhyllade Om jag var snö (titel, omslag, form, tonalitet) så markerar den samtidigt en tydlig förskjutning. Där den förra boken var kaxig och högröstad, är denna samling just vad titeln antyder: lägre ner, närmare bottnen. Kanske också närmare jorden och döden. Samtidigt går det att läsa Under sjöarna just som en fortsättning på Om jag var snö, inte minst eftersom den inleds där den förra kretsade: kring ett husdjurs död.
”Jag minns när döden
kom med hunden
Jag var ung och övermodig
Alla stjärnor var mina
Så kom döden
Kom
Som en slaktare med kniven
i bältet
Jag bars ut med hunden
till min nakna sjö”
Nu är rörelsen fallande, men inte förtvivlad. Snarare vittnar den om en vis blick, en poesi som ser på sin omgivning genom olika åldrar. Samtidigt finns här en romantisk ådra, möjligen whitmansk i sin blick på naturen och det levande. Men Under sjöarna är inte romantisk i någon okomplicerad mening. Om den alls är romantisk, så är det på ett sätt som rymmer kyla och förtvivlan. Längtan efter helhet och enkelhet samexisterar med insikten om att världen inte låter sig försonas. Detta blir särskilt tydligt i dikter där jaget formulerar en önskan att träda tillbaka, att bli mindre:
”Det är mycket jag måste lämna
för att bli enkel
Det abstrakta begäret efter underverk
Efter det oåtkomliga långt ute
Efter frid
Helst skulle jag vilja vara en lysmask
runt hästarnas hovar när de betar
tungt på ensamhetens åker
Vara det verkligas korta sken
mitt i djurens steg
Vara en enkel arbetare
bland de oräknade”
Här formuleras en central impuls i boken: viljan att lämna det abstrakta begäret efter något större, något ouppnåeligt, till förmån för det konkreta och förgängliga. Att vara “det verkligas korta sken” snarare än dess uttolkare. Enkelheten som eftersträvas är inte naiv, utan djupt medveten om vad den kostar.
