Indieförfattaren Sebastian Castillo gränsar till galenskap
I Fresh, Green Life sitter en misslyckad akademiker på sin säng före en nyårsfest och skryter om sin intelligens. Molly Hirschfeldt läser Sebastian Castillos nya roman och känner sig lurad.
Det är tydligen inte alltid soligt i Philadelphia. I synnerhet inte om man, som berättaren i Sebastian Castillos Fresh, Green Life, enbart lämnar sin trånga studentlägenhet för att gå fram och tillbaka till gymmet. Sebastián, som förutom accenten på a:et delar för- och efternamn med författaren, är en trettiofemårig universitetslärare som efter en amfetaminorsakad hjärtinfarkt hänger sig åt kroppsbygge och självförbättringsklipp. Berättelsen är koncentrerad till en nyårsafton då han blivit inbjuden till en fest hos sin gamla filosofilärare – den visar sig snart vara något helt annat än vad han hoppats på.
Sebastian Castillo, författaren alltså, är själv lärare bosatt i Philadelphia med ett antal böcker utgivna på diverse indieförlag i bagaget. Fresh, Green Life ges ut av New York-baserade Soft Skull Press, som utöver Maggie Nelson och Eileen Myles inte, vad jag kan se, hyser en enda författare vars namn någonsin uttalats i Sverige. Själv började jag följa Castillo på Twitter för några månader sedan, troligen på grund av någon rolig litteraturspaning – att den här romanen överhuvudtaget recenseras är således en slump. Men det är trist om den synbart blomstrande indielitteraturen i USA tillåts glida obemärkt förbi. Tao Lin och 2010-talets alt lit gläntade på dörren, kanske kan Castillo peta lite mer på den med stortån.
Berättaren, Sebastián, påminner i sin avsaknad av självdistans lite om Patrick Bateman som misslyckad akademiker. Han är besatt av att optimera sin egen kropp och dagdrömmer om hur Maria, hans kärleksobjekt från universitetsdagarna, ska reagera när hon ser honom. Första halvan av boken ägnas åt tillbakablickar till denna tid medan berättaren gör sig redo för nyårsfesten, där han hoppas få träffa henne. Tonen är medvetet pretentiös – han tycks vilja övertyga läsaren om sin egen intelligens genom otaliga synonymer för ‘banalt’. Ibland antyds via bernhardska upprepningar en självfixering på gränsen till fanatism. Det är riktigt roligt, även om Castillos blinkningar till diverse sociala medier utan att nämna dessa vid namn kan bli något tröttsamma. När handlingen tar fart, i den mån den gör det, i romanens andra halva, blir det hela komiskt in absurdum, på gränsen till att haverera. Men tack vare bokens skonsamma längd gör det inte så mycket.
Castillo synes också ägna sig, lite i hemlighet, åt en lek med fiktionalitet. Berättaren erkänner tidigt att han hittat på i stort sett alla källor han använt för sitt examensarbete, utan att någon märkte det. När han senare beskriver sin korrespondens med den gamle läraren namedroppar han några fiktiva författare bland de verkliga, vilket enbart avslöjas av läsarens googling. När alltmer absurda detaljer dyker upp börjar man undra om han är mytoman, och därmed om hela berättelsen också är påhittad. Vilket den ju är, såklart, men att en roman med nödvändighet är fiktiv gör inte berättarens historia till lögn; snarare ger sig läsaren in i berättelsen med antagandet att den, inom ramen för fiktionen, är sann. Här känner jag mig istället – i positiv bemärkelse – lite lurad.
Fresh, Green Life är tydligt präglad av interneteran, där verkligheten ersatts av sociala medier och hyperindividualism blivit total isolering. Sebastián sitter ensam i sin lägenhet, betraktande världen som flyter förbi på hans skärm; han längtar desperat efter mening men är inte kapabel till att skapa den. Det är bra tragikomik – kanske kommer han egentligen aldrig iväg till festen utan ägnar hela boken, likt Thomas Bernhard i fåtöljen, åt att sitta orörlig på sin säng och älta.
Text: Molly Hirschfeldt
