In i övre medelklassens mörka hjärta
Sommar i villaidyllen blir i Det var regnet en alldaglig mardrömsresa genom familjelivets sju nedre kretsar. Årets första svenska roman kommer att räknas som en av de bästa långt in i sommaren, skriver Amandus Gustafsson.
Ett störtregn faller över en badplats i Danderyd och överrumplar familjefadern och kommunikationschefen Anders, som stapplar tillbaka till bilen på den i övrigt tomma parkeringsplatsen. Men första kapitlet ger bara halva sanningen. Senare hittas en 18-årig kvinna mördad vid samma strand. Ett isande frågetecken som först i bokens slut får ett svar.
Kapitlen i Det var regnet är lagda som en cirkulär mosaik, och Cecilia Davidsson visar imponerande fingertoppskänsla i sitt romanbygge. Vi sveps rakt in i samtidens oförblommerade uselhet under ett par veckors värmebölja i en villa i finförorts-Stockholm. Det är sommarens och semesterns början. Men familjens planerade Greklandresa får ställas in. Med 39 grader i skuggan blir det ingen läkande återkomst till den semesterö där Anders och Titti en gång valde varandra.
Varje vuxen karaktär framstår här som en sociologisk studie i patetik, fastlåst i sitt eget fängelse av futtighet. De vill göra rätt – eller bryr sig inte alls – men ingen är beredd att offra något. Likgiltigheten för sin näste genomsyrar livet i Enebyberg (tydligen fel del av Danderyd):
”En gång framför tv:n hade han börjat berätta om en särdeles misslyckad semesterresa med föräldrarna. Jugoslavien 1981. Titti satt snett bakom honom medan han talade, knäpptyst satt hon där och lyssnade andäktigt. Trodde han. Men hon var borta. Hon hade gått sin väg, förmodligen långt innan han började dela med sig av sitt plågsamma barndomsminne.”
”Kan det kallas norénsk galghumor? I så fall en fulländad sådan.”
Familjens största problem är att relationerna haltar. Mellan barnen Lillan, Malte och föräldrarna råder närmast öppet krig – mellan Anders och Titti gäller främst flykt- och kamprespons. Varken Anders ansträngda relation till sin snålrika pappa eller minnet av den bortgångna, fobistinna modern räcker som förklaring. Vardagstristessen dominerar. Meningslöst överflöd, en ihålig kåthet och alkoholism tycks grunda sig i att Anders och Titti gjort bekväma – och fel – val i livet. När Anders fyller 50 år blir det lätt att ”övermannas av känslan att allt är för sent”. Kan det kallas norénsk galghumor? I så fall en fulländad sådan.
Romanens enda avsteg från den figursydda, kolsvarta dramaturgin är inslag av magi. Lillebror Malte tycks kunna tala med fåglar och katter, som han dessutom tecknar med skicklighet. I stället för familjens socialt normerade psykos, är han upptagen med en fantasyinspirerad kampanj av soc-anmälningar för att hjälpa en internetvän i Kalix. Hans namnlösa, änglalikt blonda kompis dyker upp och försvinner utan förklaring. Grannen Sur-Janssons repliker påminner om Beckett och är samtidigt en parodi på grannen vars ansikte alltid döljs av planket, Wilson, från den amerikanska tv-serien ”Tummen mitt i handen”. Här skymtar en ännu inte avförtrollad del av villakvarterets liv.
Även mamma Titti är sylvass gestaltning, hon som självmant tog en ”paus” i juristkarriären för att stötta dottern Lillans katastrofala mående. Nu är Lillan 18 och snarare än i skolvägrande kris mest likgiltig, som när hon slentrianmässigt ger fingret åt föräldrarna. Titti vill i brist på en genomförd otrohet åtminstone känna sig levande, som när hon skriker åt Anders: ”Kyss för helvete!” Han har aldrig varit den typ av passionerade, hårdhänte man hon egentligen dras till.
I denna svartsynta tragikomik hyser varken läsaren eller Anders själv några illusioner om ett lyckligt slut:
”Kanske är detta hans sanna jag: en ensam och olycklig människa som under en period i sitt liv försökte lajva make och familjefar?”
Livet i den övre medelklassen har aldrig känts mindre åtråvärt.
