Iman Mohammed visar språkets akuta bräcklighet
Liksom hennes tidigare diktsamlingar undersöker Odödligt relationen mellan smärta och ömhet. Albert Tullberg Nygren finner en brutal skönhet i Iman Mohammed säregna språk.
Jag ser en bild framför mig, som känns som något av en urscen för Iman Mohammeds poesi. Tre barn med uppskrapade sommarknän sitter runt ett köksbord, där morgonsolen lyser in på deras frukostmackor. Den överhängande känslan i rummet är dock inte någon form av nostalgiskt barndomsskimmer, utan våld och rädsla. Något hotar att ta sig in och slå tillvaron i spillror; dörrar måste blockeras med cementfyllda vitrinskåp. Samtidigt finns våldet alltid redan där, i diktjagets inre, och gör sig påmint genom associationer och hemsökande minnen.
Det här är inte en bild som jag formulerat fram helt själv. Just den specifika scenen återkommer flera gånger i hennes senaste diktsamling Odödligt. Ta till exempel:
”Vi var uppstoppade fyllda med bomull och vi räddade den uppstoppade pojken fylld, satte honom vid bordet med oss andra, hällde upp saft och tog fram bakelser, såg in i hans drag stelnade, bortom objekten svävade hans ögon inuti oss punkterat”
Eller:
”Vi fick den skrattande kon, när morgonljuset träffade osten, en hinna blöt och välkomnande in i våra munnar, ömhet vi skulle äta, en dag började det brinna högsta sken, brann och jag såg det brinna innan det hände”
Vad som är så typiskt för Iman Mohammeds poesi här är relationen mellan smärta och ömhet – för sida vid sida med våldet finns det alltid just en väldig ömhet. Dikterna är som skrivna med en blick som vill vara mjuk och kärleksfull, men som i stället måste se när saker går sönder och gör ont: I en annan dikt kan bilden av ett älskat ansikte snabbt och brutalt ersättas av krossade ädelstenar. Den kontrasten, mellan det våldsamma och ömsinta, resulterar ofta i någonting riktigt vackert.
Att det blir så vackert är såklart till stor del tack vare Mohammeds säregna språk. Ord som inte ska stå bredvid varandra gör det ändå, ofta på ett grammatiskt helt ologiskt vis, som i dikten:
"blomster och slutna
aldrig beträd"
Språket självt känns på sina ställen sönderslaget, på väg att när som helst falla isär. Ändå känner jag mig hela tiden trygg i Mohammeds händer – i hennes förmåga att hålla samman orden precis tillräckligt mycket för att låta läsaren sätta ihop dem till en meningsfull helhet. Slutprodukten blir en känsla av akut bräcklighet i språket, som inte kunde passa de här dikterna bättre.
Iman Mohammeds tredje diktsamling är, kort sagt, en naturlig utveckling från hennes två tidigare. Den som läst och tyckt om Bakom trädet ryggar eller Minnen av infraröd kommer att känna igen sig här, och lär inte heller bli besviken. Den viktigaste skillnaden är helt enkelt att hon har blivit än mer stilsäker.
Mitt största problem med Mohammeds poesi har tidigare varit att det finns för lite av den. Jag kommer att fortsätta bli glad varje gång hon försöker åtgärda den saken.
