IDLES osar mjuk tuffhet i Annexet
Punkare och hipsters av alla sorter och åldrar är samlade i Annexet, Stockholm denna måndagskväll. Det ligger en rastlös förväntan över folkskaran som redan har värmt upp. Förbandet – ett punkband från Brighton vid namn Ditz – har precis gjort succé med sitt stenhårda sound, punkterat av sångaren Cal Francis nonchalanta attityd. Deras smutsiga basgångar välkomnade ett antal moshpits, och lät publiken göra sig bekanta med varandra.
Efter en paus går IDLES upp på scenen till jubel och applåder. Sångaren Joe Talbot iklädd ett svettband och svarta kläder, i kontrast till gitarristen Mark Bowens polisonger och lila klänning. De börjar direkt med IDEA 01, introlåten från senaste plattan TANGK; en teaser som matchar stämningen i rummet. Uppföljaren Colossus likaså med dess fyra minuter av uppbyggnad. Talbot svingar mikrofonen och smyger hungrigt runt scenen. Innan de når höjden, när publiken är som mest ivrig att släppa loss… pausar de. Talbot hälsar på publiken och delar den därefter i två delar, så att en tom strimma bildas längs mitten av golvet. Med glimten i ögat frågar han:
“Are you ready to collide? Are you ready for love?”
Utan någon paus avfyrar IDLES en spärreld låtar som tar luften ur en. Gift Horse släpper på tyglarna, Mr Motivator ger ett aggressivt pep talk, och Mother bjuder på rättfärdig ilska. Gitarristen Lee Kiernan kastar sig omkring scenen och de andra svänger flamboyant på höfterna till Jon Beavis trummor. De slår som kanoner i bröstet medan jag gör mitt bästa för att inte falla omkull.
Favoriten I’m Scum inleds med ett tacktal. Talbot förklarar att det är tack vare hans vänner i bandet som han är vid liv och inte i fängelset. Han väljer att dedikera låten till de oskyldiga offren i Palestina. Efter svar i form av applåder och visslingar kastar han plötsligt ur sig: ”Are there any scumbags in here!?”
Bandets estetik av mjuk tuffhet smittar av sig. Folk kramas i moshpiten. När någon i publiken tappar balansen hjälps alla åt att plocka upp dem. Ett snabbt tack utfärdas och man återgår till att sjunga för full hals. IDLES hejarklacksrefränger gör sig otroligt bra i en folkmassa som alla vrålar tillsammans. Texterna om gemenskap och radikal kärlek som fyller den nu svettdoftande lokalen.
Vid det här laget är jag helt utmattad och väntar på någon slags paus för att samla mig. Efter Car Crash växlar bandet äntligen ner en aning, och flera omkring mig passar på att vila ut i några låtar. Adam Devonshire lägger basgången för POP POP POP från senaste plattan, Bowens släpper gitarren och står nu vid keyboards och syntar. Talbot hänger på. Ljuset på scenen samspelar med musiken, och ett cykliskt groove förtrollar publiken. Man kunde tro att de äldre, råare låtarna skulle stå i för stor kontrast till den experimentella ljudbilden på TANGK – POP POP POP, Roy och Grace har trots allt inte samma smutsiga katarsis som bandet gjort sig kända för. IDLES plockar och blandar ändå från samtliga album sedan Brutalism och lyckas få ihop ett dynamiskt set. De förstår att de lugnare låtarna passar bäst när man är för mörbultad för att hoppa runt.
Energin plockas upp igen. Under Crawl försvinner Kiernan in i publiken, och Talbot uttrycker sin tacksamhet till teknikern som håller upp gitarrkabeln. En till favorit, Never Fight a Man With a Perm möts av vrål. Kvällens största moshpit öppnas och Talbot beordrar: “If someone falls, you pick them up!”
Under spelningen introducerade bandet ännu en ramsa: “Fuck the king!”, som har upprepats spontant mellan låtar. Inför näst sista låten vill Talbot förtydliga en sak.
“It’s not the person, it’s the idea”. Han pratar om ärvd makt, förtryck, kolonisering. Till sist tackar han invandrare för deras mod och arbete för att introducera den näst sista låten:
“Never in my fucking name! Danny Ne-fucking-delko!”
Bandet verkar riktigt nöjda med kvällen, och från ingenstans brister Talbot och Bowens ut i Mariah Careys All I Want For Christmas. De sjunger falskt och bandet skrattar högt. Det är så pass oväntat att det blir roligt, men jag har svårt att förstå om jag ska fatta skämtet. Rottweilers totala anarki avslutar kvällen, självklart kan de inte sluta på en låg nivå. Låten övergår i oväsen över vilket Bowens tackar bandet och publiken och ropar en sista ramsa i en stark irländsk dialekt: “Ceasefire now!”
Jag lämnar lokalen svettig, trött, och belåten. IDLES har en särskild befriande och välkomnande kraft som inte har släppt sedan 2017. Deras lekfullhet, kärlek och ilska på scen är svår att undgå som publik, och det är otroligt lätt att dras med i stämningen. När jag tar ut mina öronproppar ger en vakt instruktioner till de som ska hämta sina kläder i garderoben, varpå någon tycker han ropar för högt. Vakten skrattar och frågar “Var inte ni precis på en konsert?”. Jo, OM vi var.
