Ibland känns försvarspolitiken som ett performanceverk
Ärkebiskopen och stf. Överbefälhavare samtalade på bokmässan om hur man behåller sin mänsklighet i krig. KULT Magasins Doris Kapla tycker att det är dags att släppa idén att det finns ett mänskligt sätt att kriga på.
“Din roll är inte att välsigna kanoner. Din roll är att göra mig till människa igen, när jag har gjort det värsta jag kan göra mot en medmänniska – ta hans liv.” Så förklarades uppdraget som fältpräst av en militärofficer, berättar ärkebiskop Martin Modéus för stf. Överbefälhavare Carl-Johan Edström.
De två ledarna för de kulturella grundpelarna kyrkan och nationalstaten, har träffats på Bokmässan i ett samtal om vad som är det bästa försvaret. I praktiken blir temat: hur behåller man sin medmänsklighet i krig?
Ärkebiskop Modéus talar om andliga försvarslinjer, sätt att förhålla sig till krig i fredens tecken. Det är ett försök att anpassa det kristna budskapet om människovärde till en verksamhet präglad av krig. En av de andliga försvarslinjerna lyder: “Att bevara vår motståndares mänsklighet: detta är en människa, älskad av Gud.”
När moderator Helle Klein frågar stf. Överbefälhavaren “att älska sina fiender – går det att ha det tänkandet i en försvarsmakt?”, svarar han ja. Han är inte ensam i världen om att intala sig att det är så, men hans svar kan omöjligt stämma.
Under min värnplikt satt det en laminerad bild på en man som gjorde pull-ups i logementet där vi bodde, med texten “SOMEWHERE IN THE WORLD, SOMEONE IS TRAINING TO KILL YOU”. Min pluton kallade skjutbanans stora pappfigur för Boris. Boris sköt vi i A-box och C-box, eller ansiktet och buken som det hade hetat på en riktig människa. Logistiksoldaterna gick en döda-kroppar-utbildning för att lära sig rutinerna kring hantering av de som dör i strid. Någon ska ju göra det också.
Det ingår helt enkelt i en militär organisation att ha en vardaglig relation till döden. Och hur bra soldat kan man egentligen vara, om man är fullt medveten om att fienden är “skapad med kärlek och godhet inom sig”, som ärkebiskopen föreslår? En viss grad av avhumanisering av fienden och avtrubbning inför döden är nödvändig för att en soldat ska kunna göra sitt jobb.
Ibland känns försvarspolitiken som ett stort performanceverk om människans paradoxala natur. Stora ansträngningar görs i försvarsmakten för att vidhålla respekten för mänskligt liv. Men för att verksamheten ska fungera i krig behöver respekten balanseras, så att man gärna följer folkrätten, men inte tvekar att skjuta när man ska.
I värnplikten fick vi en pamflett om krigets lagar. Den innehåller rimlig information – man ska helt enkelt bara skjuta de som kan försöka döda en, och inte göra mer skada än man behöver för att “lösa uppgiften”.
Men pamfletten illustrerar också hur våra liv växlar mellan skyddsvärda och inte, beroende på omständigheterna. På sidan om “särskilda bestämmelser för sjökrig” ligger en man i orange flytväst i vattnet och honom får jag inte döda. Innan hans fartyg gick sönder fick jag det. Och om han försöker skjuta mig får jag det. Men i det avbildade ögonblicket är han bara en man i vattnet och jag får inte ens störa dem som försöker rädda honom.
Det är bra att vi har folkrätten (det internationella regelverket för krig) och det är fint med ärkebiskopens andliga försvarslinjer. Alla gynnas av att hålla fast vid sådant i situationer där man tvingas försvara sig från en militärinvasion eller ett folkmord.
Men det finns gränser för vad krigets lagar kan göra. De är en social konstruktion som skapar konsekvenser för en viss typ av våld, och som undantar konsekvenser för den som begår rättfärdigat våld. De skyddar inte någon från upplevelsen av smärta, död och förstörelse. Låt inte krigets regler eller andliga försvarslinjer distrahera från att det inte finns ett sätt att kriga på där man kan känna sig helt mänsklig. Förödelse ligger i krigets natur.
För att föra ett ärligt samtal om försvarspolitik måste vi närma oss faktumet: att fostra medborgare till goda soldater är inte bra för vår medmänsklighet, men vi gör det ändå.
Ärkebiskop Martin Modéus mest praktiskt tillämpbara råd var detta: “Vi ska inte dras med i någon sorts entusiasm, som vid första världskrigets utbrott. Om vi talar om krigets smärta, och betonar smärtan, håller vi entusiasmen på avstånd.”
