Ibland är en simpel kvarterskrog precis det man behöver
Den lilla baren är belägen ett stenkast från Bayerischer Platz i Berlin. Jag har passerat det här stället många gånger, till och från tunnelbanan, men har inte förrän på senare tid noterat den lilla skylten i fönstret längst ned i vänstra hörnet. “Wir sind eine echte Kiezkneipe” – “Vi är en äkta kvarterskrog”. Skylten har satts upp som ett svar på alla de nya trendiga ställen som öppnat i närheten och som sakta håller på att förvandla kvarteret till något annat. Det är ingen ny företeelse att det som vi har känt till att vara på ett visst sätt plötsligt förändras med tidens trender och kan ta olika former. För ett år sen väcktes till exempel frågan om rökförbud inomhus på tyska barer, mediekanalen RBB intervjuade en barägare och frågade om risken för passiv rökning för personalen, och svaret var glasklart: “Vadå passiv rökning? Alla som jobbar här röker ju också.”
Gentrifieringen som vi känner den är långt ifrån ett geografiskt bundet fenomen. Grünerløkka i Oslo, klassiska SoHo i New York eller Vesterbro i Köpenhamn är alla exempel på ställen där den sociala statusen har höjts markant; det har i många fall gått från arbetarstadsdel till hippt, nytt och latte i kubik. I Sverige kan man se samma mönster, där Södermalm och Majorna går i bräschen. Det går såklart att hävda att gentrifiering är en smakfull omvandling, men risken för en bismak av förlorad mångfald, historia och gemenskap tendererar ofta att bli överhängande.
”Kulturen exploderade – men precis när vi trodde att staden skulle bli som ett bra mixtape från förr, försvann det udda och originella sakta men säkert”
Genom miljonprogrammen fanns det på 70-talet lägenheter och lokaler till salu i Stockholm för något som hade varit en struntsumma idag, så länge du kunde stå ut med retrocharm. Orenoverade byggnader och rivningsprojekt var som ständiga dekorationer i stadsbilden och plötsligt kunde man se ett grått och trist Stockholm börja klä sig i festkläder. Kulturen exploderade – men precis när vi trodde att staden skulle bli som ett bra mixtape från förr, försvann det udda och originella sakta men säkert.
Det går att dividera om var vändpunkten egentligen låg, när gentrifieringståget började tuffa, men det faktum att många av de gemytliga hyreshusen gick under klubban mot slutet av 90-talet är ett ganska givet tecken. Såväl klassiska knegare som kulturarbetare, de som utgjorde den undre medelklassen, hade det allt tuffare att skrapa ihop till de nya bostadskostnaderna under utförsäljningen av allmännyttan. Det “vi och dom”-narrativ, som idag blivit till den tydligare geografiska skiljelinjen förort-innerstad, har bara vuxit sig starkare.
”Hon fortsätter att rikta sin misstänksamma blick mot mig och för en stund känns det som om jag står på randen till en avrättning för mina ord. Jag är ju inte en av dem”
Några dagar senare bestämmer jag och en vän oss för att prova att gå in, ge haket ett försök. I kvarterskrogarnas värld är insynen en utmaning; spetsgardiner från 80-talet gömmer fönstren och de ofta billiga krukväxterna kämpar tappert under ett lager av damm. Bartendern, som tycks vara den enda som jobbar på stället, är en kvinna i övre medelåldern med bister uppsyn och djupa pannveck. Vi beställer två öl och får genast en blick av misstänksamhet tillbaka. Jag tar mod till mig, säger nåt i stil med “det är bra att såna ställen finns kvar”, på den bredaste Berlindialekt jag förmår. Hon fortsätter att rikta sin misstänksamma blick mot mig och för en stund känns det som om jag står på randen till en avrättning för mina ord. Jag är ju inte en av dem. Det går några sekunder. Hon svarar: “Här håller vi på traditionerna”. Konstpaus. “Det blir 8,40”. Sen vänder hon sig om och börjar fippla med tappen, det är något fel med den, ölen vill inte sluta droppa. Bland de övriga sju-åtta gästerna som tillsammans utgör en ganska bastant medelålder känner man sig utan att överdriva rätt mall-placé. Vi sitter, i tystnad, och dricker vår öl. Inte ett ord yttras i onödan.
”I en värld där både turisternas och de progressiva Berlinbornas sökande efter obskyra läderupplevelser och tung techno är dessa kvarteskrogar därför en trygghet; en sista utpost mot fienden från underjorden”
Säger det här ens något om någonting? Kanske att den gentrifiering som i delar av Sverige fattat eld likt en molotovcocktail de senaste 20 åren inte har gått lika snabbt här, även om den såklart märks av. I en värld där både turisternas och de progressiva Berlinbornas sökande efter obskyra läderupplevelser och tung techno är dessa kvarteskrogar därför en trygghet; en sista utpost mot fienden från underjorden. Och när små, små steg mot förändring börjar tas så kommer genast en motreaktion. Men för att spela djävulens advokat; innan vi kan göra någon förändring måste vi kanske granska oss själva noggrant och försöka släppa taget om vår besatthet av bevarande och estetik?
Baren börjar fyllas på med mer folk. De flesta ser ut att komma direkt från jobbet, stressade, Hertha Berlin spelar nämligen match och alla de medelålders männen börjar flockas kring en alldeles för liten TV-skärm. Rummet fylls långsamt av rök från de slarvigt släckta cigaretterna i plastiga askoppar, som är varsamt utplacerade på träborden. Inte en tanke ägnas åt medvetna läder-outfits, kreddig rullcigg eller för den delen socioekonomisk ställning i olika stadsdelar. Här har tiden stått still – och det kommer den att göra imorgon också.
