I USA:s mellanårsval vinner den intellektuella nyfikenheten
Mellanårsvalen visar på en ”blå våg”, där progressiva demokrater vinner val över hela landet. Nathan Carlshamre ser ett intellektuellt landskap som får Sverige att framstå som en öken i jämförelse.
I ett viralt klipp argumenterar den franska Skandinavien-korrespondenten för Le Monde, Anne-Françoise Hivert, att moderna svenska politiker inte är “av det virke som krävs för den internationella arenan”. Resultaten i mellanårsvalet i USA visar på samma sak. När man ser den intellektuella klangbotten som finns hos demokraterna som nyss blivit valda till senaten, framstår svenska politiker i jämförelse som tankemässigt stumma.
I Texas blev till exempel demokraten James Talarico vald till senaten. Han baserade sin socialistiska kampanj på en kristen etik, med budskapet att konflikten i världen inte står mellan vänster och höger, utan mellan “toppen” och “botten”. Han har en kandidat i statsvetenskap, och en masterexamen i utbildningspolicy från Harvard universitet. Men han tillhör också den kristna sociala rörelsen, och har utöver sina andra examina en masterexamen i teologi. En stor del av hans valrörelse bestod just av diskussioner kring hur bibeln borde tolkas – hans uttalande om att Gud är icke-binär skapade stor uppståndelse.
I Michigans senatorsval vann Abdul El-Sayed, vars kampanj fått global spridning. Hans valrörelse kretsade mycket kring sjukvården, men han tacklade även identitetsfrågor och rasism, drev en orubbligt socialistisk ekonomisk politik, och argumenterade klarsynt emot amerikanskt stöd till Israel. Innan han blev politiker doktorerade han i folkhälsa på Oxford universitet, tog läkarexamen från Columbia universitet, och blev senare lektor i epidemiologi på just Columbia.
Över hela det amerikanska politiska landskapet finns liknande figurer, som tillsammans bildar ett livligt panorama av tänkare. I Sverige finns en öken av broilers med påbörjade juriststudier. Eller – det är inte så att svenska politiker aldrig har läst på universitetet. Här kommer en liten lista över våra partiledare, till exempel:
Nooshi Dadgostar har påbörjade juriststudier. Miljöpartiet håller fanan relativt högt: Daniel Helldén har doktorerat i statsvetenskap, om ‘Almstriden’ i Stockholm, och Amanda Lind har psykologexamen från Umeå universitet. Magdalena Andersson har, som många känner till, påbörjade doktorandstudier i ekonomi från Handels. Hon disputerade aldrig, utan började jobba för Göran Persson 1996. Elisabeth Thand Ringqvist har civilekonom-examen från Handels, och Simona Mohamsson har en kandidatexamen i offentlig förvaltning från Göteborgs Universitet. Ulf Kristersson har också civilekonom-examen, men från Uppsala universitet. Ebba Busch har studerat freds- och konfliktkunskap vid Uppsala universitet, utan examen. Jimmie Åkesson läste strökurser i Lund.
Svenska politiker har alltså ofta läst olika program, och tagit någon examen. Men känslan som får mig, och Anne-Françoise Hivert att längta till andra länder, är att det är just det de gjort: försökt ta en examen. Gärna en examen som de hört att det är bra för politiker att ha.
Andersson brukar till exempel nämnas som vår mest bildade partiledare. Men den som läst Karin Petterssons bok Förbannelsen förstår också till vilken hög grad den moderna nationalekonomi Andersson lärt sig är bakåtsträvande, nyliberal, och reduktiv; speciellt den som dominerade Göran Perssons 90-tal. Någon som bara tagit civilekonomexamen eller läst några kurser i nationalekonomi har helt enkelt inte fått redskapen för att tänka själv kring vad som är viktigt, och vad som borde göras. De har aldrig fått utveckla sina värderingar till någon grad av nyans och komplexitet.
Såklart kan en politiker utan examen vara kunnig nog för att vara politiker: många av de bästa svenska politikerna, ofta socialdemokrater och vänsterpartister, har varit arbetare utan examen. Men de har alltid varit djupt intellektuellt nyfikna människor. Det är den intellektuella nyfikenheten, och pondusen, som helt verkar saknas i Sverige nuförtiden.
Nu hoppas jag att resultaten i det amerikanska mellanårsvalet blir en chans för våra politiker att blicka inåt, och ställa sig frågan: har jag faktiskt de förmågor som en politiker borde ha? Tyvärr tror jag, när jag ser på deras amerikanska kollegor, att svaret är: Nej.
