I Uppsala blir Timbro socialister, utan att förstå det själva

Varje år hålls evenemanget ”progressiv pub” i Uppsala, och det tycks bara växa. Nytt för i år är att centerstudenter, och en stor mängd liberala panelister, är inbjudna. Nathan Carlshamre tar tempen, och ser en ny grupp liberala socialister formas.

Vinden viner på Uppsalaslätten. På väg till progressiv pub, det årliga evenemanget för Uppsalas alla progressiva studenter, håller jag och min partner nästan på att blåsa omkull. En metafor för Centerns och Vänsterns relation, föreslår hon. Absolut, säger jag, och stänger jackan Bob Dylan-style. 

Efter en ökenvandring genom några gråa studentkvarter kommer vi till slut fram till Kalmar nation, epicentrum för kvällens festligheter. Här står vänsterstudenter, s-studenter, gröna studenter, och centerstudenter och trycker på rad bakom en länga av bokbord, med vänsterstudenterna på behörigt avstånd från de ny-inbjudna centerstudenterna. Bredvid dem står föreningen för psykedelisk vetenskap, som ger mig en lista på de bästa rave-arrangörerna i Uppsala.  

Jag tackar hjärtligt, och ska just gå vidare för att prata med centerstudenterna, när kvällens programvärdar Alma Thurfjell och Vilmer Tegmark intar scenen. Efter några bevingade ord från Thurfjell (“höstens virvelvindar viner utanför fönstren… valrörelsens brum har fått ge vika för studiernas pensum och flum…”) välkomnar de moderatorn för det första samtalet upp på scen. 

Han heter Carl Sträng, är självutnämnd liberal, och beskriver panelisterna – Jan Jönsson aka “gängens värsta fiende”, Matilda Molander, VD på den gröna och liberala (centerpartistiska) tankesmedjan Fores, och Fredrik Kopsch, chefsekonom på Timbro – som de enda av kvällens panelister som absolut inte tror på jämlikhetsidealet. Man märker publikens motstånd. Ämnet: vart är liberalismen på väg?

Bredvid mig hör jag någon säga: ”Det kanske är intressant att få höra deras tankar om liberalism, men varför här?”. Allmänt verkar faktumet att centerstudenter är närvarande bemötas med en del skepsis. Saken blir inte riktigt bättre av att Kopsch raljerar med sina klassiska Timbro-talepunkter, och säger att de flesta socialister i rummet egentligen är liberaler, fast de inte förstår det än, och att “Sverige under sin historia varit världens mest liberala land”. 

Jag undrar om det betyder att Kopsch, som liberal, vill ha tillbaka Tage Erlanders regeringar. Är det kanske så att de flesta liberaler i rummet egentligen är socialister, fast de inte förstår det än? Panelens definition av liberalism verkar till exempel landa i att det handlar om att den enskilde har rätt att bestämma över sitt eget liv; när de sedan diskuterar detta närmare landar både Jönsson och Molander naturligt i att det finns massa orättvisor som man kan födas in i, som stoppar en från att vara fri. Exempel nummer ett: fattigdom. 

Snart kommer de kanske börja säga att vi är ofria i ett samhälle styrt av en marknads godtyckliga prisfluktuationer, eftersom vår produktion då styrs av tingen, snarare än av vår egen vilja. Innan detta hinner hända fastnar tyvärr samtalet i ett liberalt internsnack som alla verkar ha svårt att följa, inklusive panelisterna själva. 

Men så går också stora delar av publiken; ett nytt samtal har startat upp i källaren. Jag följer strömmen nedför trappen, och hör Åsa Linderborgs stämma proklamera att kristdemokrater har bättre sex än vänsterpartister. Hon citerar en mätning om vilka som säger att de är mest nöjda med sitt sexliv när de blir tillfrågade. Det finns väl en skillnad på att tro att man har bra sex och att faktiskt ha bra sex, tänker jag, men lyssnar vidare. 

Samtalet här nere har underrubriken “kulturpolitik & kulturradikalism i cyklopernas land”, men diskussionen, ledd av den medvetet flummiga moderatorn Neil Uusikartano handlar mest om att på olika sätt “ringa in” vad som faktiskt är kulturradikalt idag – ett något självmotsägande projekt. Fredrik Söderholm, senast aktuell som radioproducenten som hamnade i blåsväder för att ha kallat Israel “den sionistiska entiteten”, säger att man måste känna efter själv. “Var finns det fallhöjd?”, är frågan som bör ställas, menar han. Lite senare vill han “slå ett slag för skräpkulturen”, och verkar inte falla mer än en millimeter. 

Marcus Hägglund, yngst men till synes mognast i panelen, påpekar att det inte egentligen finns något egenvärde i att vara konträr, och att man borde fokusera på att göra något bra istället. Kristoffer Andersson, kulturskribent på Aftonbladet, säger dock att det kulturen behöver är något “helt nytt”. Men vad skulle detta helt nya vara? Uusikartano frågar panelen om de kan ringa in det. Åsa Linderborg säger flera gånger att det kulturradikala är det antiauktoritära. “Men vad är egentligen antiauktoritärt idag?” är följdfrågan.   

Samtalet känns som att det går i cirklar i en mindre evighet, tills det avslutas med att Söderholm citerar en av hans mammas kylskåpsmagneter: “Döda fiskar flyter med strömmen, levande fiskar simmar emot”. Ett perfekt sätt att avsluta detta samtal på, triumferar Uusikartano, och jag kan inte annat än att hålla med. 

Under resten av kvällen hålls två till panelsamtal. Det första leds av Alice Strutt med en panel bestående av Max Hjelm, DN, Hilda Berg, politisk influencer, och Magnus Bjerg Sturm, Katalys. Det handlar om vad som händer med politiken när den anpassar sig efter sociala medier. Här säger bland annat Bjerg Sturm att sociala medier inte har några konsumenter, eftersom all “konsumtion” på sociala medier också är en interaktion, och låter lite som postmodernisten Jacques Derrida när han säger att allt läsande också är skrivande. 

Det sista samtalet handlar om progressiva rörelser i vår samtid, lett av Agnes Engström med en panel bestående av Anna Ardin, diakon, Miranda Cox, doktorand i idéhistoria, och en anonym företrädare ur kulturföreningen och musikkollektivet Civil Polis, som mest upprepar att vi “under senkapitalismen måste hitta nya sätt att se på varande” för att kunna förändra. Under detta sista samtal säger dock Anna Ardin någonting som fastnar hos mig: att en vänster som vill skapa förändring borde börja ha arbetsmöten snarare än diskussionsmöten. 

Nästa år kanske den progressiva puben kan anamma Ardins budskap. Men om inte kanske man kan våga bjuda in några fler socialistiska röster. Att ingen under ett samtal om kulturpolitik nämner att kulturen helt enkelt behöver mera pengar, är för mig smått förbluffande. Och kanske är det just socialismens vilja att bekämpa sociala och ekonomiska orättvisor som “de progressiva”, inklusive Fredrik Kopsch och Centern, kan enas kring?

Om liberalism bara har att göra med den enskildes rätt att bestämma över sitt eget liv, och vår frihet primärt förhindras av ekonomiska orättvisor, så undrar man ju: är det inte helt enkelt dags för en liberal socialism? 

Med dessa tankar i huvudet ser jag representanten för Civil Polis läsa upp ett meddelande som ingen hör, efter vilket scenen intas av bandet Microcurrents. De spelar förvånansvärt bra psykedelisk garagerock, och föreningen för psykedelisk vetenskap headbangar in i natten.