I Speaking volumes tillåts normbrytande funktionalitet bli mainstream

Malmö Konsthall huserar utställningen Speaking Volumes, som har ytterligare lager i mening, än att enbart visa konst. Det som förenar de medverkande konstnärerna Nicole Storm, Monica Valentine, Alan Faulds, Mawuena Kattah, Mattias Johansson och David Cheung, är livserfarenhet och möjligheter till självförverkligande. Denna delade livserfarenhet är normbrytande funktionalitet, och presenteras inte som motiv till konstverken i sig, men är det som förenar skaparna bakom verken, berättar Lucy Smalley, utställningens curator som jag träffar i museishopen. 

När jag kliver in i konsthallen slås jag av alla anpassningar som gjorts för tillgänglighetens skull. Sådana typer av anpassningar bör hela samhället hjälpas åt att göra, menar Lucy. Utan liknande anpassningar går dimensioner av möjligheter förlorade, för dem som kan, men inte får. I verksamheter där alla behandlas lika suddas nyanserna av en människa ut. 

– Allt det här kommer från ett solo-researcharbete som jag påbörjade under 2023. Jag hade inte jobbat med den här målgruppen förut men har alltid varit intresserad av sociala rättvisefrågor.

Lucy tog avstamp i utställningen av konstnären William Scott som visades på konsthallen sommaren 2022. Hon berättar att Scott arbetar på Creative Growth i Kalifornien, och är ett gott exempel på vad som är möjligt när en individ får de rätta förutsättningarna att jobba med konst professionellt. Creative Growth är en supported art studio, en verksamhet baserad i Oakland, Kalifornien, som arbetar med konstnärer med normbrytande funktionalitet, och är bas för över 140 konstnärer. 

– Det pedagogiska projektet som vi drev i samband med utställningen handlade om hur det är att vara konstnär. Vad betyder det? Hur ser det ut? Hur ser livet ut för en konstnär i verkligheten?

– Det var ett projekt där vi bjöd in regionala dagliga verksamheter och LSS-boenden i Skåne, för att komma och göra workshops med lokala, in house-verksamma konstnärer. Fokus låg på konstnärerna som individer, hur deras konstnärliga processer ser ut, hur vardagen ser ut, vilket material de jobbar med, hur det är för dem att jobba som konstnärer. 

Deltagarna fick chansen att testa samma material som konstnären själv jobbade med, en ny erfarenhet för många av dem. Flera deltagare hade jobbat med konst och skapande på daglig verksamhet i flera år, men inte i högkvalitetsmaterial. 

–  Det var en jättestor succé, vi hade åtta workshops och de var fullbokade varje gång. 

Samtliga workshops Lucy anordnade riktade sig till deltagare från daglig verksamhet. Det är tyvärr projektbaserat, någonting som hon är, inte bitter, men frustrerad över.

–  Efter projektet tog slut var det jättemånga som frågade mig när nästa workshop kommer? Och utifrån de samtal med de individer som jag hade träffat upptäckte jag att det var flera som kom tillbaka varje gång. Och jag bara insåg att det verkligen finns ett behov för det här. Liksom en plats där man kan jobba med konst på riktigt och bli tagen på allvar. Inte bara jobba med pysselmaterial, de här människorna förtjänar också att kunna komma in i den här världen. 

Lucy bestämde sig då för att lära sig mer om LSS-systemet och de begränsningar som personer med normbrytande funktionalitet ställs inför. 

– De har inte samma tillgång till utbildningsstrukturer som oss. Det är väldigt svårt att komma in i system där man kan bestämma saker själv och ha valmöjligheter.

Det var något som blev startskottet för arbetet som skulle leda fram till Speaking Volumes. Lucy pitchade sina chefer om att hon ville göra research på hur hon skulle kunna starta upp en supported art studio i Malmö. 

– De sa ja, om du hittar pengar för det. Så jag sökte pengar från Region Skåne för researcharbetet och fick dem. Då åkte jag till Creative Growth, som etablerades redan på 70-talet, och var där en hel månad. Det var där jag träffade konstnärerna Nicole och Monica som jag sedan kom att jobba nära med. Även Storbritannien har jobbat med de här frågorna sedan 80-90-talet, där funktionsrättsrörelsen uppkom.

Lucy menar att Sverige måste ändra sättet man talar om personer med normbrytande funktionalitet för att kunna närma sig ett paradigmskifte.

– Det finns en väldigt paternalistisk sida i Sverige. Den här målgruppen är vuxna människor. De är nyanserade människor som alla andra. Vi behöver inte prata med dem som att de vore barn. Vi kan prata med dem på samma sätt som vi pratar med våra vänner. Det är väldigt mycket ableism (fördomar och diskriminering mot personer med normbrytande funktionalitet) tyvärr. Det är det verkligen. Så vi har ganska långt kvar i Sverige. 

Problemet är att det inte finns så mycket nyansering inom LSS, förklarar Lucy. 

– Det finns en tydlig linje mellan någon som inte har LSS och någon som har LSS. Men linjen som går mellan personer som har relativt små stödbehov, och dem som har mer komplexa stödbehov, är mer diffus. De här personerna behandlas lite på samma sätt. De som har varit väldigt nära att komma in i det normala yrkeslivet kategoriseras tillsammans med folk som har höga stödbehov. Och då är det många som faller mellan stolarna. 

Lucy betonar vikten av att ifrågasätta bilden av att personer med normbrytande funktionalitet skulle vara sjuka. Problemet är att det finns en begränsning i grunden, eftersom LSS är lagstiftning som verkställs genom Funktionsstödsförvaltningen.

–  Det ingår alltså inom ramverket för vård och omsorg. Det är personer som har sjukersättning, som egentligen inte är sjuka alls. Det är därför Studio Syd i mina ögon är så viktigt, eftersom vi har skapat studion utanför ramverket för Funktionsstödsförvaltningen. Vi vill på sikt bedriva en verksamhet som 100% finansieras av kulturpengar. Det är en kulturverksamhet. Det är också ett viktigt budskap att skicka. Varför måste dessa individer vara inom vård och omsorgssystemet? Med tanke på att många av dem inte är sjuka. 

Studio Syd är en professionell konststudio för konstnärer med normbrytande funktionalitet, som startades av bland annat Lucy och Malmö Konsthall.

– Det är därför jag vill att i den här utställningen ska konst vara det som står i centrum, det är kvalitet. Men jag tänker att genom till exempel vår programverksamhet vill jag verkligen belysa det som står bakom konsten. Det är ju samhällets syn på målgruppen som är begränsande, inte målgruppen själv.

– Framförallt handlar det väldigt mycket om just synlighet. Många individer som tillhör den här gruppen osynliggörs. De döljs totalt. Jag tänker till skillnad från hur det är i Storbritannien, där många är en del av samhället på ett annat sätt. Det är till exempel personer med normbrytande funktionalitet på TV. Personerna är inte bara där för att de spelar en person som sitter i rullstol, utan det är för att de är bra på det de gör. 

Hur mycket man ska belysa konstnärernas normbrytande funktionalitet tycker Lucy är en komplex fråga.

– Ska vi dölja det helt och hållet? Varför är just de här konstnärerna utställda tillsammans? Det är inte för att de har något tema som förenar dem. De jobbar med helt olika saker. Här fokuserar vi på att de jobbar på supported art studios, istället för deras diagnoser. 

Lucy menar att det även framkommit kritik för att utställningen belyser vissa konstnärers normbrytande funktionalitet, men inte andras.

– Det är inte viktigt för mig att veta att Mattias har Downs syndrom för att förstå hur han jobbar. Det utvidgar inte min förståelse för verket. När det kommer till Monica är den normbrytande aspekten viktig eftersom hon är blind – hon förlitar sig helt på känslan. Då är det en viktig del av att förstå verket. Det visar gränsdragningar som vi har dragit. Men det är viktigt för mig att Speaking Volumes inte ska beskrivas som en outsider art-utställning eller att det är en utställning om funktionsnedsättningar. 

– Personligen tycker jag att det är mycket mer spännande att försöka bredda till det som kallas mainstream. Jag tänker att det alltid finns en risk när man jobbar med utsatta målgrupper, att man hamnar i ett fack av community art eller välgörenhet, men vi gör det här för att konstnärerna förtjänar att vara här.

När jag lämnar Lucy frågar jag mig: Varför förskjuts inte synen på vad som skapar ett funktionshinder, från individens fysiska och psykiska konstitution, till det omgivande samhället – och i det här fallet, konstvärlden? Det som orsakar normbrytande funktionalitet är inte individen själv, utan normaliteten som inte är anpassningsbar. Det är därför en befrielse att kliva in i konsthallen, som skapar sin egen normalitet, eller snarare raderar begreppet helt och hållet.

Speaking Volumes är en utställning som ställs ut på Malmö Konsthall till 18 januari 2026