I Hönan känns filmmagin farligt verklig
Hönan är regisserad av György Pálfi, som även skrivit manuset tillsammans med Zsófia Ruttkay. Filmen följer en höna (spelad av åtta olika hönor) från att den föds på en farm, till att den bestämmer sig för att rymma därifrån, in i en odyssé genom Grekland. Filmens största styrka är hur jordnära och verklig den är, vilket gör den ännu mer spektakulär.
CGI är en konstform, och när den används på rätt sätt, med passion och intention, resulterar det i filmmagi. Men när filmbolagen är otåliga går det dessvärre ut över just magin – blockbusterfilmer produceras i överflöd och blir därför sällan imponerande, till stor del på grund av förhastad redigering. AI-genererade videor har dessutom fått oss att utveckla förmågan att ha ett slags “bullshitfilter”, där vi inte längre är mottagliga för något spektakulärt eftersom vi vet om att det inte är äkta eller sant.
Men ibland dyker en del filmer upp på radarn där man ställer sig frågan: “Hur sjutton gjorde de det där?” Och nej, det behöver inte vara en Tom Cruise-film – det kan faktiskt handla om en ungersk lågbudgetfilm som följer en grekisk kringresande höna, inspelad med riktiga djur och, som det ser ut, nästintill inga datoreffekter. En film som får oss att tro att det vi ser är sant.
Det finns en scen i Hönan där protagonisten, hönan, ska korsa en väg medan bilar kör kors och tvärs i hög hastighet. Dessutom är en räv i farten, vilket är anledningen till att hönan vill springa över bilvägen till att börja med. Jag satt på kanten av stolen och frågade mig själv ”hur har de fått det att se så verkligt ut?” Och när scenen fortsatte blev jag plötsligt mållös eftersom jag insåg att det jag såg kan ha varit helt verkligt och inte CGI. Filmskaparna kan alltså ha samordnat förarna och tränat hönan att korsa vägen medan bilarna susar förbi i hög hastighet, samtidigt som den jagas av en riktig räv. Eller så har de gjort allting på datorn. Båda alternativen är lika imponerande.
Hönorna som spelar vår protagonist har självklart inga repliker mer än enstaka kackel, men ändå har filmskaparna lyckats få oss att bli fästa vid dem. Mycket av detta är tack vare redigeringen – närbilder på hönans ansikte (och ibland dess kloaköppning när hon lägger ett ägg) och även ljuddesignen och musiken som förmedlar hönans känslor (bland annat som sexig zorba när hon blir betuttad i en tupp). Dessutom är kameravinklarna imponerande. Mycket är anpassat efter hur hönorna reagerar. Man kan ju träna dem till en viss gräns, men man måste också vara beredd på att de agerar utan några direktiv. Detta märks när kameran panorerar för att anpassa sig till hönans plötsliga kursändring.
Filmens handling går en vågad balansgång mellan att vara trevlig och mörk. Om du förväntar dig en mysig roadmovie där en höna blir vän med andra djur, kan du komma att bli besviken. Det är inte så att filmen tar sig själv på för stort allvar. Den handlar ju om en höna, och den är rolig ibland.
Men främst är det en film om Grekland i kris. Det finns scener där kycklingen blir väl omhändertagen av människor, men också tunga scener – scener där man ser de hårda förhållandena som flyktingar måste utstå direkt efter att de smugglats i land med en båt, och våldsamma skildringar av giriga gangsters som tjänar pengar på dessa människors lidande. Kanske kan vi genom att se det från djurens perspektiv förstå hur medveten människans ondska, men också vänlighet, är. Djur agerar bara enligt sin egen natur eller omgivning.
Just en tuff omgivning är svår att skildra när djur är involverade. Människor vet att det är på låtsas, men det vi ser på film upplever ju djuren på riktigt. Det enda jag därför funderar över är hur produktionen vistas i denna gråzon. Med tanke på hur verklig den här filmen verkar vara väcker den frågor som jag aldrig trodde att jag skulle ställa mig själv.
Filmen börjar med att visa kycklingar som kläcks på en gård och sedan transporteras genom maskiner och tuber för att till sist hamna i händerna på människor som kastar dem i lådor. Jag antar att filmteamet spelade in detta i en riktig fabrik, vilket ger filmen en verklighetstrogen dokumentär känsla. Men i slutändan är det ingen dokumentär – det är en fiktiv live action-film. Normalt sett kommer filmer som visar levande djur med en varningstext om att inga djur skadades under produktionen. Hönan har inte det, och om den hade det skulle det inte vara sanningsenligt, eftersom vi ser hur djur skadas – om det nu är verkligt.
Hur funkar detta? Är det okej om det sker i en kontrollerad miljö? Jag är inte tillräckligt galen för att tro att teamet gick så långt som att skaffa en intimitetskoordinator för hönans parningsscener med tuppen, men en viss nyfikenhet har jag kring hur allt det övriga fungerar inom de ramar som är fastställda för att skydda djuren på inspelningsplatsen.
Summa summarum: Hönan är en sevärd film, men inte för den som förväntar sig Mamma Mia! med kycklingar. Den är dock till för dig som vill ha något äkta och är beredd på att bli hänförd av en filmmagi man länge trodde var begraven.
