I försentkapitalismen känns det tomt att rösta
Hur ska man känna hopp inför den traditionella politiken när själva krisen verkar inbyggd i vår samtid? Detta skriver Malte Ohrås om i en essä om Mark Fisher, omedelbarhet, och att känna sig tom framför valurnan.
Imorgon är det dags för Sverige att rösta, och från både höger och vänster får vi höra att landet befinner sig i kris. Om vi ska tro våra politiska och mediala makthavare inväntar dessutom en katastrof eller röra om fel sida vinner. Förvisso ligger det i deras intresse att blåsa upp valets betydelse. En naturlig instinkt då kanske är att vi borde ta deras alarmism med en nypa salt.
Jag tror dock inte att problemet med politikernas krisdiskurs är alarmismen i sig. Vi är ju i kris. Snarare är problemet avsaknaden av en substantiell analys av vad kriserna faktiskt är, och fyller för funktion i vår samtid.
Politikerna får kriserna att framstå som binära och lättåtgärdade, där motståndarsidan symboliserar kaos och röra, medan trygghet och stabilitet går att finna i deras egna partiprogram. Men de har fel: kriserna är varken binära eller lättåtgärdade. Kriserna, som exempelvis klimatet eller det geopolitiska läget, blir allt fler och mer utbredda.
Krisen ligger som ett tjockt moln över samhällets och naturens alla hörn, och den verkar inte försvinna: det enda som inte krisar verkar nästan vara krisen själv. Kristillståndet är med andra ord faktiskt värre än vad politikerna får det att framstå som.
En som har skrivit och teoretiserat om just krisernas funktion i vår samtid är Mark Fisher, som i sin bok Capitalist Realism identifierade och förklarade deras centrala roll i senmodernitetens logik.
Snarare än att vara källa till uppbrott och förnyelse där nya kulturella och ekonomiska möjligheter kan slå rot, hävdade Fisher att krisen i vår tid fyller funktionen att den ger makten – specifikt kapitalet – nya sätt att cementera dess makt över oss.
Fisher menar i sin pessimistiska analys att den konstanta, verkliga, krisen koloniserar och förhindrar vår kollektiva förmåga att föreställa oss genuina, strukturella förändringar eller framtidsvisioner. Därav också den nu ikoniska frasen: “Det är lättare att föreställa sig världens undergång än kapitalismens undergång.”
Krisen genomsyrar dock inte bara vår samtid och vår framtid utan även vårt förflutna. Det menar bland annat Anna Kornbluh i sin populära bok Immediacy, or, the Style of Too Late Capitalism, som kom ut 2024 och som på många sätt fortsätter Fishers resonemang. Kornbluh erbjuder en gripande tolkning av nutidens kulturella, politiska och teoretiska stil, vilken hon anser domineras av en sak: omedelbarhet.
Några exempel på omedelbarhetens dominans är gig-ekonomin, streamingtjänster, så kallad immersiv konst och trenden att allt ska “tolkas ytterst bokstavligt”, som Anna Hellsten nyligen uttryckte det i SvD. Vårt fokus på omedelbarhet anser Kornbluh vara ett symptom på att vi nu befinner oss i vad hon kallar försentkapitalismen.
I försentkapitalismen har alla kriser redan nått sin dramaturgiska kulm: vi lever i deras eftermäle, och kan inte göra något annat än att fortsätta konsumera. När det inte finns någon framtid, och alla kriser redan har kommit, finns bara det klaustrofobiska nu:et kvar att leva i.
Givet att Kornbluh och Fisher har rätt så verkar dock våra svenska politiker stå inför ett stort problem: om krisen är en del, snarare än en anomali till den samtid som den liberala demokratin tillhör, och det dessutom är för sent att göra något åt krisen, vad finns det då för poäng kvar med traditionell politik?
Och för oss väljare kan man kanske undra: vad finns det egentligen för poäng kvar med att rösta?
Onekligen kan ju saker och ting bli mycket värre. Men krisens relation till vårt förflutna och vår framtid påverkar också vad vi kan göra här och nu. Utan varken framtid eller förflutet förblir vi stillastående och lamslagna, utan förmågan att röra oss bortom permakrisens alltmer tjocknande moln.
Klimatkatastrofen har ju redan skördat hundratusentals liv, artkrisen är redan utbredd, AI har redan tagit över jobbmarknaden, Medelhavet är redan en gravplats för migranter som söker ett bättre liv, folkmordet i Gaza har redan hänt…
Jag förespråkar såklart inte en bojkott, men inför söndag kan jag ändå inte komma ifrån känslan: att rösta känns mer och mer tomt.
Text: Malte Ohrås