Hypen kring Kött – håller den?
I Kött skildrar David Szalay ett liv som tycks passera utan att riktigt beröra den som lever det. Trots tunga teman som sex, våld och förlust undviker romanen de givna känsloreaktionerna – och lämnar i stället läsaren att själv fylla i tomrummen.
Trots att den har passerat relativt obemärkt på den svenska marknaden kan den som kastat ett öga på den engelskspråkiga litteraturvärlden omöjligen ha missat David Szalays Kött. När jag tar mig an boken är det med ett visst mått av försiktighet –en blandning av skepsis och förväntan. Kött vann Bookerpriset 2025, och har hyllats av bland annat Zadie Smith, som kallat den nyskapande. Nu kommer den alltså i svensk översättning av Amanda Svensson på Albert Bonniers förlag. Hur läser man en sådan roman?
I boken möter vi den ungerska István, i första kapitlet bara en tonåring. Nästan omedelbart inleds en hemlig sexuell relation mellan honom och den mycket äldre grannfrun. Efter det får vi följa honom genom en stor del av livet – hur stor är svår att avgöra. Vi får sällan veta exakt hur gammal István är, eller hur mycket tid som passerar mellan kapitlen. Hans liv är kantat av tragedier, men István själv är inte den känslosamma typen, utan frånkopplad från sina känslor, fåordig, nästan apatisk.
Sexskildringarna är många och mycket grafiska, men aldrig perversa eller sexiga. Snarare fungerar de som effektiva sätt att gestalta Istváns avtrubbade utifrånperspektiv på sitt eget liv. Språket är rakt och precist, och passar den saklige István.
”Han har en känsla, när det kommer till kvinnor, av att det är svårt att ha en upplevelse som är helt och hållet ny, som inte känns som något som redan har hänt och antagligen kommer att hända igen på ett väldigt likartat sätt, och därför känns det aldrig som om särskilt mycket står på spel. Han får ofta en känsla som är ungefär: Ja, jag gillar dig, men jag gillar andra kvinnor också. Det är inte ens det att jag gillar dem mer. Jag gillar dem bara inte mindre.”
En av anledningarna till att boken är så bra – för den är verkligen bra – är att Szalay undviker traumafällorna som ligger strösslade runt ämnen som sexuella övergrepp, brott, krig och förluster av närstående. Istället för att gå på djupet glider han förbi dem. Vi möter inte István i fängelset, i kriget eller i sorgen – vi möter honom i stunderna däremellan. På så sätt slipper vi bli tvångsmatade med de moralkakor samtidslitteraturen kan vara så förtjust i, och får själva förstå hur en man skapas, formas och omformas av livet och allt vad det innebär.
Szalay litar på sin läsare och är inte rädd för att undanhålla information. Saker lämnas oavslutade och vi får inte alltid veta vad som visades, vad som sades. Han är en trygg författare in i märgen, och håller mig inte i handen utan banar väg genom romanen och låter mig fara fram över sidorna i en rasande fart. Samtidigt lyckas han hålla sig själv som författare helt utanför. Perspektivet och tonen är rakt igenom Istváns, inte Szalays.
Mitt främsta önskemål, om jag nu ska ha något sådant, hade varit att Szalay höll sig striktare till Istváns perspektiv. Några gånger, och ofta bara under en sida eller två, ges läsaren inblick i en annan karaktär, vilket jag upplever vara onödigt. Visserligen är det för att föra handlingen framåt, men jag tycker att boken vinner på att hålla sig till denna enda, väldigt särskilda, person.
Hur läser man en text som redan vunnit ett av litteraturens största pris? Är det med ett extra kritiskt öga, eller med en förutfattad mening om att den ska vara bra? Jag vet inte. Kanske är det lite både och. Vad jag vet är att Kött är en bra roman, bookerprisvinnare eller ej, och jag tänker behandla den som sådan.
