Den västerländska folk- och countrymusiken har alltid älskat sina outlaws. De besläktade genrerna har ingen brist på låtar där huvudkaraktären är vad Cornelis Vreeswijk hade kallat för en “tvivelaktig figur”. Skillnaden mellan Hurray For The Riff Raffs frontfigur Alynda Segarra och många andra artister är att det ofta är hen själv som är den tvivelaktiga figuren i låtarna. När Segarra sjunger “I always feel like a dirty kid, I used to eat from the garbage” så är det för att hen faktiskt brukade hitta sitt dagliga bröd i soptunnor. Som tonåring lämnade hen New York och fann sig så småningom på resande fot runt USA på godståg med ett “hobo band” där hen själv spelade tvättbräda.
Det är detta liv längs räls och motorväg som genomsyrar det nya albumet The Past Is Still Alive. Albumet fungerar ofta som en resedagbok från Segarras yngre dagar, och alla erfarenheter och lärdomar som kom på vägen: vi befinner oss nästan alltid i det förflutna, men som sagt: The Past Is Still Alive. Den otroliga styrkan i Alynda Segarras låtskrivande är att reflektionerna över hårt leverne aldrig någonsin är självömkande. Där vissa folk- eller countryartister har en tendens att bli nästan parodiskt bedrövade förvandlar Alynda Segarra sina upplevelser till universellt relaterbara påminnelser om vikten av våra relationer till andra människor, vilka de än är.
Produktionen är genomgående urstark, och Segarra återvänder här till sina folkiga rötter efter de elektroniska äventyren på 2022 års fantastiska album LIFE ON EARTH. Ljudbilden framkallar allt som oftast bilder av oändliga slätter precis innan skymning, men det viktigaste musiken åstadkommer är att sätta episodiska sinnesstämningar för Alynda Segarras otroligt starka texter. Förutom det ömtåliga, apokalyptiska klimaxet på Ogallala finns inga storslagna musikaliska ögonblick som får en att tappa andan. Här finns inga långdragna intron eller melodislingor som kommer att sätta sig i skallen. Alynda Segarra har alldeles för mycket att säga för att fokusera på sådant. Då är det viktigt att det hen säger faktiskt är värt att lyssna på, och det som slår en är hur varenda låt är fylld till bredden med textrader som faktiskt går att ta till sig på riktigt.
The Past Is Still Alive är den sällsynta sortens album som verkligen förstår dramaturgi. Det går att plocka ut otaliga juveler till textrader, men det hade varit orättvist eftersom det här handlar om helheten. Känslan när albumets sista toner klingar ut är samma känsla som kommer efter att man har sett en riktigt bra film. En stor anledning till detta är, precis som med en riktigt bra film, karaktärerna vi lär känna på vägen. Vi får möta Miss Jonathan, den första transkvinnan som Alynda Segarra någonsin träffade som queer tonåring i New York. Vagabonderna hen snattade mat och spelade musik med under sina dagar på resande fot. Segarras nyligen avlidna pappa som får stänga albumet med en telefonhälsning till sitt barn. Budskapet målas upp i klara färger utan att Segarra någonsin behöver säga det ordagrant: vi kan aldrig överleva utan människorna runt omkring oss.
Det är sällan man får ut så mycket av att lyssna igenom ett helt album med låttexterna uppe på skärmen framför sig, men på The Past Is Still Alive är det nästan ett brott att inte göra det. Och det är ungefär den starkaste komplimangen som går att ge en textförfattare.
