Humor och närvaro i Isidors Olsbjörks magikerhatt
När den 28-årige göteborgaren Isidor Olsbjörk, tillika “Sveriges sista magiker” (som lämpligt nog utgör titeln för föreställningen) återvänder till Folkteatern för urpremiären av sin egen monologföreställning uppstår ett förvånande djup. I kappsäcken har han inte bara med sig magiska rep och finurliga spelkort, utan också stor respekt i berättelsen om den ensamma pojken som följde sin passion.
Till det nostalgiska 10-tals-klimax som återfinns i Yirumas River Flows In You uppenbarar sig en ung pojke på Lilla Scen. Från en videoprojektion trixar hans lätta små händer med stålringar som han låter kedjas samman och lösgöra sig från varandra om vartannat. Lyrisk och nyförälskad i konstformen kryper han därefter igenom dem. Den pixliga kamerainspelningen från en tidig dag i Isidor Olsbjörks karriär blir startpunkten för den självbiografiska trolleritimme som följer. Sveriges sista magiker är historien om hur allt började: Om passionen som räddade den elvaårige Isidor ur en “konstnärlig kris” och blev den livsstil han än idag följer.
Den handsvettiga lilla pojken som, stärkt av sin fascination för magin, underhöll äldre barn på barnkalas och blev kompis med deras pappor gestaltas med flame-beanie på Isidors huvud. Han rör sig sömlöst mellan rollerna i sitt förflutna jag och tecknar ett respektfullt porträtt av en ensam pojke som med hatkärlek till konstformen tar sig hela vägen från Tynnereds kulturdag 2008, till SM i trolleri, till nutid. Orimligt många ägg värps ur magikerns mun, flanellkalsonger med klöver- och spader- tryck flaxar förbi, bord blir tyngdlösa, mynt uppstår ur tomma intet och olika rep byter längd när rätt trollformel uttalas. Snitsiga trick blir kittet för kvällens historieberättande.
Idén med föreställningens namn är rimligtvis att kasta ljus på hur trolleriet som profession är på utdöendet när allt färre konstnärer idag saluför sig primärt som magiker. Vem står redo när det blir dags för Joe Labero, Carl-Einar Häckner och Tobbe Trollkarl att lämna över stafettpinnen? Nog är svaret Isidor Olsbjörk, men även i Sveriges sista magiker är magin sekundär, när det istället är som storyteller och komiker Isidor fullständigt briljerar. Han är uppriktigt rolig, och som stand-up-komiker förtjänar han en långt större publik.
Har man sett Isidor Olsbjörk på scen förut känner man sannolikt igen materialet i föreställningens första halva. Ändå gör det inget. Med värme, scenisk närvaro och komisk timing trollbinder han sin publik, och mellan korttricken och skämten får också en tilltagande ensamhet ta plats. Även här leds publiken med varm hand. En försoning med ett tio års långt alkoholbruk som resulterat i att magikern behövt ställa sig själv frågan vad han egentligen tycker är kul – något som görs med närvaro och sårbarhet.
Vid en tidpunkt finns alla åldrar samtidigt där i magikern. Den lilla handsvettiga pojken har vuxit upp och håller än idag lika krampaktigt kortleken i sin hand. Där tror jag att det finns mer att berätta. Med en halvtimmes längre speltid och ytterligare mod att gräva i nutiden, hade jag gärna hört ännu mer om personen Isidor är idag. Om drivkrafterna som får honom att vilja fortsätta trolla fram mynt, och framtidens ansvar i att bära hela Svea rikes magikerhatt.
Sveriges sista magiker hade urpremiär på Folkteatern i Göteborg den 26 mars
