HUGOBARNET

Katten sover i fönstret. Hugobarnet väntar på det oundvikliga. Att det kommer hända redan innan det tagit sin början. Han kommer att döda dina barn, väser Hugobarnet till Misan. Hon kisar oförstående upp mot honom. Dumma katt. Eller förstår hon vad han säger. Hugobarnet lyfter henne i nackskinnet och trycker hennes ansikte mot sitt eget. Förstår du inte vad jag säger! Misan sprattlar till och gör sig fri, försvinner iväg mellan Hugobenen och ut genom dörren som pilarna han brukar skjuta ut med armborstet som står lutat mot laduväggen nere hos Thunegård.

Hugobarnet betraktar sig själv i spegeln. Försöker se om det syns på honom. Under kvällsmaten stirrar han ner i tallriken. Kan inte möta blick. Att ljuga har han aldrig varit särskilt bra på. Att undanhålla sanningen däremot, det är en annan sak. Han får bara inte agera suspekt så att någon specifik fråga ställs, som om han har sett till den försvunna täljkniven eller vart han hållit hus under eftermiddagen.

Hugohanden petar med gaffeln i moset och för till mun. Rotmos är inte en smak utan en färg. Orangeblek. Klumparna från moroten mosar han långsamt med tungan mot gommen. Han hatar klumpar men idag säger han ingenting om det. 

Vad petar du i maten för. 

Mattirösten som sitter och låter sig höras från andra sidan köksbordet. 

Hugomunnen äter. Den äter och äter och äter. Allt ska ner och det är inte äckligt. Det är inte det. Det är Misankatten att hon är där ute i trädgården och bär sina ungar i kattmagen. Att ungarna är där inne under fläckpälsen och att de växer och vill till. Varje gång han tänker på det blixtrar det vitt framför ögonen på honom. Huvudet blir tungt och händerna värker. Och senare när han ligger på soffan och väntar på att mamma ska tända farstulampan och signalera att hon är tillbaka måste Matti lyckats läsa av något i hans ansikte för nu står han över Hugokroppen och ser på honom. 

Vad är det Hugo. 

Vadå. 

Det är något med dig. 

Nej. 

Jo. 

Det är inget. 

Nog ser jag att det är något. 

Jag vet inte. 

Ska du ha nå med dig hem då. 

Som vadå. 

Inte vet jag, Aki har ju bullpåsar i frysen om du ska ha en sån. 

Det behövs inte. 

Det behövs inte, härmar Matti, det behövs inte. 

Vi har redan i vår frys hemma. 

Har du sett Misan nått då. 

Mm.

Hon är nå helvetisk fet nu vettu. 

Mm. 

Det är för jävligt. 

Jo. 

Hon är bara in för att äta sedan skyggar hon undan. 

Okej. 

Som om man vore nå jävla monster.

Mm.

Vad är det. 

Det är ingenting. 

Omöjliga unge. 

Hugobarnet hade sett Misan ligga i torrgräset i solen. Hennes mage hade blivit rundare och nu låg hon på rygg och bad om kli. Hugofingrarna som kliade och klappade och pillade på de rosa spenarna för de hade ju svullnat, juverdelarna av henne. Som små rosa knoppar. Hela åtta stycken och förra gången hon fick kull hade det ju kommit nio ungar. De hade varit så små att två kunde rymmas i hans hand på samma gång. Och Hugohanden var inte särskilt stor. Blinda och mjuka ålade de omkring på fårpläden i garderoben inne i Akis sovrum. Han sprang dit varje morgon efter frukost, och lämnade inte deras sida förrän mot kvällen när mamma bad honom komma hem. Han behövde se till att alla nio fick lika mycket mat, och så ville han så gärna vara där när de öppnade ögonen. 

Men det där ville han inte tänka på nu. Lilla Misan. Hon förstod ju ingenting. Och där i gräset hade han själv satt munnen runt en spene och Misan hade fortsatt att spinna sitt mjuka och sträckt på sig och låtit sig smakas på. Och Hugobarnet låg i solen och sög och så kom det någonting ur henne. En liten sötaktig kräm och då visste Hugobarnet att det var dags igen. Sedan hade han suttit en bit ifrån huset och tittat på Matti och Thunemannen när de kom körande med traktorn från åkern bort över. De hade sett bort mot honom och vinkat, men Hugobarnet hade inte vinkat tillbaka. 

Jag älskar dig, sa Hugobarnet till Kattmamman. De korta skimrande stråna mot handflatan. Förra gången hade kattungarna alla möjliga färger. Misan var svartfläckig som en ko. De små hade varit både fläckiga och enfärgade. En utav dem, den nionde tänkte han, hade varit ljust brun. Det var den minsta och även om Hugobarnet inte hade haft någon favorit var det den han hade gett namn. Den lilla. Ibland, Den lilla Lasse. Han vet inte vad han fått namnet ifrån. Kanske från den där historian om den berömda Britta Björn och hennes kontakter med de små under jorden. Det var en återkommande berättelse hemma. Mamma var så förtjust i berättelserna om älvorna i socknen. Och Britta hade ju funnits på riktigt. Hon hade suttit i domstolen i Visby. Är det sant, hade Hugobarnet frågat, att de finns. Älvorna. Mamma hade fnittrat och spänt ögonen i honom. Självklart avfärdades det som galenskap, men första natten efter att vi kommit hem från lasarettet, när du bara var en liten baby. Vadå. Då kom de upp bak från havet, en hel skock av dem. Vad gjorde de där. Och mammas skratt som kittlade varenda nervtråd i Hugobarnet. De applåderade.

Den lilla Lasse. Hugobarnet fick inte tänka på Den lilla något mer. Varje gång han råkade göra det brast något varmt fram över ansiktet och att andas kändes som att svälja ovala stenar. Men nu behövde han samla på sig och växa. Han behövde det för att klara av det han var tvungen att göra. 

En dag hade han vaknat, likt vilken annan som helst. Himlen var blekgrå. Mamma hade skivat limpe och sett att han åt upp hela smörgåsen innan han klev i skorna och rusade i väg mot Thunegården.

Men där fanns inga kattungar. 

Där stod istället Aki iklädd blick och hon såg inte glad ut. Och Aki såg nästan glad ut jämt. Trots hennes värk. Så att det var något alldeles särskilt hade det gått upp för honom med en gång. 

Vad är det Aki, hade Hugobarnet frågat, har det hänt något. 

Du milde, hade Aki åmat sig, älskade barn. 

Och när Aki inte sa något mer klev han förbi henne och vidare in mot sovrummet. 

Men där fanns inga kattungar. 

Aki bakom i dörröppningen med orosögonen och bitläppen. 

De var tvungna att gå bort.

Vart då. 

De var så många vettu, och det är ju sådär med kattungar att de är så många. 

Var är Misan. 

Jag har stängt in henne upp hos Matti. 

Med kattungarna. 

Nej, de är i ladugården. 

Och Hugobarnet som fick spring i benen. Akihänderna som försökte sno runt men hon var inte snabb nog. Det var på grund av värken. Det var enkelt att parera henne där hon stod och försökte få stopp. 

Du går inte dit, röt hon nu, men Hugobenen var redan halvvägs över gräsmattan och bort. 

Aki som släpade efter och ropade. Aldrig hade Hugobarnet sprungit så fort. Snabbare än pilen. Snabbare än tanken för den fanns inte bara färg fanns. Ljust brun. Kanske fläckigt för något var det framför ögonen som svartnade och höll på.  

Matti, ropade Hugobarnet, Matti var är ni. 

Och precis som han rundade gödselstacken stack solen fram och kastade sitt ljus in genom ladugårdsporten. Men det var ingen i ladugården. Maskinerna stod tysta för sig själva i skuggdammet. Hugobarnet flämtade och rundade nästa hörn och där. Intill redskapsboden satt Matti på marken. Hugobarnet stannade tvärt. Hugobarnet såg på Matti som såg på sina händer. Intill honom på marken låg yxan och blänkte. Hugobarnet stod som förstenad. Han höll sitt andetag för aldrig hade han sett något på det viset förr. Det var Mattikroppen hur den satt och såg ut. Först när Matti reste sig Hugo såg vad som låg omkring honom i gräset. De småfläckiga. Flisor av dem. Något ljusbrunt men halvt. Hugobarnet visste dess egentliga storlek för varje dag hade han mätt Den Lilla i sin kupade hand. Känt de små slagen från katthjärtat föras vidare in i honom. 

Han kunde inte röra sig. Hjärtat bankande så hårt att hela bröstet vibrerade. Det kändes som det höll på att spränga sig ur honom. Det var inte verkligt. Som om han föll ner i en bottenlös brunn. Och just som Aki kom ikapp och slog armarna runt honom skrek han. Han skrek och han slutade inte skrika. Han sprattlade och sparkade och träffade Aki rakt över knäskålen så att hon blev tvungen att släppa taget om honom. Matti som chockat stod och såg på. Men orden ville sig inte, det var bara ljud som sipprade fram genom Hugobarnets hopbitna käkar. Det var bara en sammansatt känsla. Han skyndade fram och föll ner på knä i gräset. Ibland hände det att rabbisar eller möss blev påkörda av bilarna ute vid storvägen. Då kunde däcket slirat över halva kroppen, och lämnat svansen helt intakt medan inälvorna vällde ut som en ros. Det här var något annat. Hugohänderna började darrande plocka ihop de små kadavren. Kropparna var fortfarande varma och när han kände det kräktes han. 

Akirösten bakom som ropade.

Men gör någonting då! 

Och Mattihänderna som inte visste vad de skulle göra annat än att lyfta Hugobarnet. 

Släpp, sa Matti och spände ögonen i honom, nu släpper du. 

Men händerna hade frusit fast i sitt grepp. Mattihanden var där och försökte lirka upp. 

Hugobarnets vokaler som svällde likt bröd i vatten och slets ur munnen, ekade mellan maskinhallen och ladugården och silosen. Sedan avtog det. Kroppen bar inte längre. Till slut lät han sig bäras tillbaka mot huset i Mattis famn. Och mellan hulkningarna snyftade han Lasse, Lasse, Den Lilla Lasse. Och trots att han inte ville bli buren av Matti var han för trött för att göra motstånd. Hela kroppen kändes tung som sten. Det var som om någon tryckt på en avstängningsknapp i hans huvud, och kvar fanns bara mörker.  

Efteråt grät Matti. Han grät i flera dagar. Lotsade omkring över gårdsplan i sitt blåställ med sloknacke. Sedan slutade han att gråta. Märkbart hade ett skifte skett över gården. Det som innan var ett tomrum mellan Hugobarnet och Matti hade blivit en rymd. Den hade fyllts av något. Elektriska trådar som gnistrade till och gjorde det omöjligt för Hugobarnet att möta blick. 

Det värsta var ändå Misan. Hon gick runt och jamade och ropade i dagar efteråt. Hugobarnet hade aldrig tidigare hört ett så hjärtskärande läte. Det spelade ingen roll vad han gjorde. Kattungarna var döda. Kattungarna var bitar i en påse som Matti samlat ihop med ett gäng stenar och kastat ner i myren bortanför åkern där Hugobarnet om vintrarna åkte skridskor. Nu kunde Hugobarnet aldrig åka skridskor där igen. Och Aki som sedan dess legat i soffan inlindad nopprig filt och värk. 

Är du arg på mig Hugo, frågar Aki, var inte arg. 

Okej. 

Det var ju hemskt att de behövde gå bort men så är det ju häromkring.

Mm. 

Var inte arg på mig. 

Det var ju Matti. 

Hju, min pojke. 

Mamma säger att Hugobarnet inte ska vara rädd för Matti. Hon säger det om morgonen innan hon skickar över honom till Thunegården och sätter sig själv på cykeln och trampar mot Slite. Det är något med rödfärgen och yxblänket som återkommer om nätterna. Och nu var det dags igen. Hur lång tid som återstod var svårt att veta. 

Timmarna mellan lunch och kvällsmat är Hugobarnets timmar. Då är de andra på arbete och han får härja bäst han vill. Eller inte Aki då. Inte sedan hon fick ont. Men Aki sover mest ändå och har ingen vidare koll på honom. Då och då skymtar han henne i fönstret och de vinkar till varandra. Hugobarnet har täljkniven i säkert förvar nedgrävd intill den välta tallen inåt skogen. Varje gång han går dit är han noga att se sig omkring. Det är en vacker kniv med ett skaft i oljat trä. Hugobarnet sitter i skogen med kniven i handen när han hör en gren brytas bakom honom. När han vänder sig om står Matti och ser på honom. 

Vad gör du Hugo, frågar Matti, vad är det du gör. 

Mattikroppen som närmar sig och doften av den. Något flimrar förbi framför Hugoögonen och när Matti är alldeles nära sluter sig skogen om dem som en kupa. Inga ljud hörs, ingen fågelsång eller vind. Något varmt sprider sig mellan Matti och Hugo. Mellan Mattikroppen och Hugohanden, något pulserande och varmt. Något brännande i ögonen. 

Förlåt mig, kommer det mellan snyftningarna.

Förlåt.