Bleeds

Wednesday

Wednesday är tillbaka med ett nytt album av rivig, grungeblandad indiecountry. Karly Hartzmans slice of life-texter rymmer många slagkraftiga hooks, men saknar bitvis glöd och inspiration. Resultatet blir att skivan, textmässigt men även till viss del musikaliskt, framstår som trevande och riktningslös. Framför allt faller de rätt intetsägande, mer countrydominerade balladerna mellan stolarna. I stället är det de tunga rockdängorna, där MJ Lendermans kreativa gitarr får briljera, som lämnar störst avtryck.

Betyg: 5/10

Holger Claesson

Air is getting stranger

Spawner

Den danska trion Spawner släppte i oktober sitt debutalbum Air is getting stranger. Ett nätt och kompakt album med åtta låtar på 23 minuter som suddar ut gränserna mellan dream pop, grunge och indierock. Det är tungt, moody och varje låt känns rakt in i benmärgen. Det är ett väldigt sinnligt verk och man blir totalt skallad av de distade gitarrerna och den utdragna klagosången. Lite som att ha en panikattack, fast positivt.

Betyg: 8/10

Johanna Fröde

A Man For All Seasons

Insecure Men

Ett drogmissbruk och ett avsnitt av psykos innebar slutet av Saul Adamczewskis kapitel i Fat White Family. Men Insecure Mens nya album är ett av flera bevis på att hans röst har allt annat än tystnat. Det första självbetitlade albumet överraskade och hyllades av många för sju år sedan, men sedan 2018 har det varit tyst. Iallafall tills i år, när de återvände med A Man For All Seasons; ett minst lika starkt och berörande album som det första. Titeln hade lika gärna kunnat vara “An Album For All Seasons”, då mångfalden i stilar och genrer är omfattande; alltifrån disco om att tvätta tegelstenar till indiefolk. Det kanske låter konstigt, men det går hem. Osentimentalt och naket låtskrivande är tråden som syr ihop patchwork-albumet. Höjdpunkten är definitivt leadsingeln Alien som dyker upp som rytmisk kontrast halvvägs genom skivan, men lämnar samtidigt en hungrande efter fler låtar av samma karaktär.

Betyg: 8/10

Alec Gullström-Hughes

Something to Consume

Die Spitz

Texasbaserade Die Spitz är ett sådant rockband som aldrig någonsin skulle låta sig själva att bli kallade “tjejband”, enbart för att de består av ickemän. Deras debutalbum Something to Consume är en okompromissbar blandning av porr, piss och svärd, på en sådan nivå att det nästan idag, 2025, skulle kunna få dem bannade från radio på grund av obscent material. Albumet är en perfekt blandning av Amyl and the Sniffers-attityd, Electric Wizards distade gitarrer och Deftones ängslan – och bandet skiftar vilt mellan thrash metal, punk och powerpop på ett sätt där  man aldrig riktigt vet vart nästa låt kommer leda en – mer än att det blir åka av. Det är ingenting vi inte hört tidigare, men ett mycket välkommet inslag i den allt för formfasta och något pretentiösa rockvärlden.

Betyg: 7/10

Gustav Stjernkvist

Genom Natten

Genom Natten

Genom Natten är ett band som lever upp till sitt namn. Med storslagna syntar, romantiska melodier och längtan som en grundkänsla i varje textrad bygger de upp den vemodiga, ömsom ledsna ömsom försonande, känslan, av att åka hem från en skitig fest eller deppig dejt; att med gatulyktorna eller stjärnorna som vittne begråta det som kunde ha hänt. Det är med andra ord som att färdas genom natten, om natten är tung av kärlekens bördor. 
På debutalbumet bygger bandet upp en förkrossande vacker värld, där tonerna är mjuka men raderna vassa. Det osar av en sentimentalitet som skulle kunna bli övermäktig, men med sina 32 minuter lyckas plattan hålla sig till precis rätt mängd hjärtesorg. Som en liten indiefilm i låtformat är Genom Natten är en stark och stämningsfull debut, som gör en nyfiken på vad det nystartade bandet har i sikte.

Betyg: 7/10

Daria Spitza

Forever

Verses GT, Nosaj Thing, Jacques Greene

Pumpkin spice och flanellskjortor ej hösten gör. När årstiden knackar på dörren är det sena, svettdränkta och lyriska nätter i anonyma källarlokaler som nalkas – D-vitaminbrist till trots. Om man inte vågar trotsa SMHI:s deprimerande hypoteser om nederbörd och två soltimmar per dag, kan man, som tur är, ta källaren till vardagsrummet. Verses GT, Nosaj Thing och Jacques Greene bjuder upp till dans med mörk och melankolisk two step, god nog att spränga de bästa av högtalarsystem. Producenttrion bryter inte ny mark men Forever är välproducerat, hoppfullt och någorlunda optimistiskt. Vad mer kan man önska sig under årets mest vindpiskade månader?

Betyg: 6/10

Daniel Miettinen-Singhateh