Hekabe är fången i sin egen form

Troja ligger i ruiner. Hekabe har förlorat sin make och mer än halva barnaflocken i ett vettlöst krig. Kvar är döttrarna Kassandra (Marta Andersson-Larson) och Polyxena (Oméya Simbizi) samt den unga sonen Polydoros. Irländska dramatikern Marina Carr ger röst åt krigets kvarlämnade i denna nytolkning av Euripides drama. Vart vänder man sig när det inte finns något skydd att söka? 

Frågan är såklart retorisk. Det finns ingenstans att vända sig, och barnen och kvinnorna är alltid förlorare. I Mia Höglund Melin gestaltning träder Hekabe fram med en drottnings högmod och en moders sårbarhet. Hon vädjar akajernas kung Agamemnon om nåd, åtminstone åt barnen. Denne svarar i Jesper Söderbloms tolkning med erotiskt laddad förnedring. Enligt hämndens logik är ingen oskyldig, fiendens barn får helt enkelt inte överleva. 

Pjäsens premiss är i någon mån omöjlig; dramat har redan ägt rum. Iscensättningen blir därför i Helena Sandströms Cruzs regi aningen stillastående. Ensemblen agerar tysta åskådare även när de inte gestaltar sina karaktärer. Kanske bottnar detta i pjäsens form. Likt romanfigurer berättar karaktärerna för publiken vem som talar och vad som sägs, både åt sig själva och andra. Detta gör att dialogen ständigt förskjuts – de berättar snarare än att agera. 

Metakommentarerna alienerar och skapar en märklig självmedvetenhet hos karaktärerna. Distansen må vara nödvändig för att illustrera något som i grund och botten är bortom gestaltning, men det får samtidigt handlingen att framstå som mindre påtaglig. Ibland tänker jag att själva språket borde tagit slut och istället ersatts av skrik, men vem vill titta på skrikteater? I Josefin Hinders utmärkta scenografi av sandtäckta, sylvassa taggar bevittnas våldsdåd efter våldsdåd – bara det att det inte finns något våldsdåd att bevittna. Vita plaststolar agerar tron och mördade barn och vi besparas således det värsta. 

Dödandets fullständiga meningslöshet är mer än samtidsaktuell och föreställningen är, metakommentarer till trots, stundvis uppriktigt gripande. Som när Hekabe inser att sista sonen dött och hon är ensam kvar i en värld blottad för mening. En mor utan barn. Tyvärr ter sig föreställningen i stort snarare som en uppsättning vackra tablåer över en postapokalyptisk krigsvärld (ej långt från vår egen!) än en verklig gestaltning av den. Jag önskar att verkställandet hade varit lika bra som intentionen. 

Hekabe spelar på Göteborgs stadsteater till 25 april