Havets minne hade passat bättre som marinbiologisk fältstudie
I Havets minne av Petra Rautiainen besöker en PR-agent för ett oljebolag besöker sina gamla hemtrakter som drabbats av klimatförändringarna. Nora Fortes läser en roman som hade varit bättre som sakprosa.
Havet är inte vackert. Eller det kan vara det, men det är framförallt nyckfullt. Det är farligt och skrämmande, men ändå måste man skydda det. Det förstår man av att läsa Petra Rautiainens Havets minne. I sin andra bok, översatt av Marjut Hökfelt, tar Rautiainen sig an oljeindustrin, klimatförändringar och kulturarv.
Aapa har bott i Florida de senaste tjugo åren, i andra änden av Atlanten. Där jobbar hon med att göra PR för ett oljeföretag. Hon har byggt upp en aversion mot allt och alla som har med hennes hemort i Finnmarken i norra Norge att göra. Efter tjugo år hemifrån ska hon återvända på grund av ett arbetsuppdrag.
Berättelsen utgår från en traumatisk händelse då havet skadat henne och hennes familj. Exakt vad det är får man inte reda på direkt, men det har gjort Aapa till den hon är. Hon dricker mycket och är oproportionerligt otrevlig mot folk i sin omgivning. Det är meningen att hon ska vara osympatisk. Problemet är att det känns som man har läst om henne förut. Det finns inget unikt i hennes svarta och svåra utstrålning. Hon har inte mycket personlighet utöver den.
Man får inte lust att lära sig mer om Aapa. Istället blir de sidor som tar upp klimatförändringarna bokens höjdpunkter. Det är spännande att lära sig om hur folk förhållit sig till klimatförändringarna historiskt, och om oljeföretagens sätt att hantera dem. Men I couldn’t help but wonder – borde inte det här ha varit en fackbok istället?
Petra Rautiainen verkar ha ambitionen att skriva fram Finnmarken som en ödesmättad plats. Den ståtliga men skrämmande naturen, havet som styr invånarnas levnadsmönster och levebröd. Men gestaltningarna blir överflödiga.
“Ögonen är som fjordar som klyver berg.”
“Jag har på mig en vågskumsgrön klänning.”
“Det havsgula har lämnat rummet.”
Miljön består bara av färger. Och fiskar och hav. Varannan sida dras det referenser till dem. Är Rautiainens bok egentligen en marinbiologisk fältstudie? Nej, men det kanske hade varit att föredra. Då hade vi i alla fall sluppit de tvångsmässigt romantiska ordvalen. Det utsmyckade språket förvirrar när det skär sig mot Aapas föraktfulla blick på världen.
”Det är uppfriskande att läsa om klimatförändringarna ur ett perspektiv som inte utgår från ett tvångsmässigt självhat.”
Kanske vill Rautiainen ta läsaren närmare Aapas kvänska ursprung och det kulturella landskapet. Men det tar lång tid innan jag närmar mig. Halvvägs in börjar jag känna bekantskap med världen och det är inte tack vare fiskspråket. Snarare gör bilresorna, ärendena och människorna som bor där den största skillnaden. Aapa är opålitlig. Det är människorna omkring henne som berättar den sanna historien och bär handlingen framåt. Det är även de som ger den skönlitterära texten ett existensberättigande.
Personerna i Aapas närhet ger henne perspektiv på hennes handlingar, och får henne att omvärdera sin världsåskådning. Hon tvingas reparera relationerna till sin familj och till naturen, även om hon hellre hade glömt bort dem och hela sitt ansvar. Det är uppfriskande att läsa om klimatförändringarna ur ett perspektiv som inte utgår från ett tvångsmässigt självhat. Jag skulle inte säga att boken är förlåtande mot människors handlingar, men den ger ett nytt perspektiv på dem. Ibland gör vi inte saker för att vi är onda och giriga, utan snarare för att vi är en del av naturen. Och det ligger inte i vår natur att vara felfria. Inte heller i Petra Rautainens.